Lite bus.

Stackars busen är fortfarande dålig, igår kväll kräktes han igen. Jag förstår inte vad som är fel. Han är pigg och glad, äter skonkosten med god aptit, ingen diarré, och så helt plötsligt kräks han igen. Det känns onödigt att ta honom till veterinären för enstaka kräkningar när han är så pigg i övrigt. Han blev ju ordentligt genomgången för magbesvär innan jul med både röntgen, ultraljud och blodprov utan att något hittades.
Eftersom han inte är så pass dålig att han behöver ligga inne med dropp nu får vi väl helt enkelt vänta ut det och hoppas på att kosttillskottet Standardt PH-balans som jag har beställt kommer att hjälpa hans känsliga mage. Han har ätit medicin mot magkatarr förut utan framgång, men det skadar ju inte att försöka igen med ett annat märke, som ju inte heller räknas som medicin.

Idag fick han i alla fall utlopp för lite energi. Vi hade några ärenden till husses föräldrar, och där kunde vi förstås inte neka honom att busa lite med Mynta, som han såklart tyckte var jätteroligt. Så hittills är det en bra dag för busen, jag hoppas bara att vi inte får några bakslag ikväll.

Tråkigt.

Ja, nu börjar Ollie tycka att den här situationen är lite väl tråkig. Han får inte promenera, inte träna, och inte leka vilda lekar. Nu har han snart varit stilla i en vecka, och det är klart att det börjar spritta i hans små hundben då.

Några små promenader har vi tagit, och jag tänkte faktiskt att idag kanske vi kan börja leva som vanligt igen, men så visade han åter tecken på orolig mage i morse, och det blev vila en dag till. Han har inte kräkts något mer och han äter med god aptit och bajsar som han ska. Men i morse såg det ut som att han hade ont i magen och som att han var påväg att kräkas, som tur var fick han behålla maten och nu är han som vanligt igen. Men vi tar det lugnt ett tag till för säkerhets skull.

Jag har börjat blanda i några torrfoderkulor i burkmaten och hoppas att han kan börja äta sin vanliga mat snart. Eftersom han varken kräks eller har diarré tycker jag att han är ganska frisk, men jag vill inte se några fler tecken på ont i magen. Jag hoppas att det berodde på att han var hungrig helt enkelt, eftersom han får väldigt små matportioner nu.

Men Ollie tycker som sagt att det är slutvilat nu, och mellan tupplurarna lägger han demonstrativt bollen mellan tassarna och låter väldigt missnöjd med situationen.

Och fungerar inte det kan man ju alltid prova att flirta till sig lite lek, tycker han.

Men matte är svårflirtad och tycker att han visst borde vila lite till, för hon är orolig att lilla magen ska göra uppror om busen är lika vild som han brukar vara.

Vi får göra en kompromiss och busa lugnt och ta lugna promenader, för man kan ju inte sova bort en vecka, det förstår ju även jag att det blir tråkigt i längden.

Vila, vila ,vila.

Vila är ungefär allt vi gör nu. Ollie har inte kräkts något mer, men han var lite lös i magen idag. Vi har köpt en burk med gastro intestinal åt honom, mat som är snäll mot magen, och varvar det med lite fisk i vatten för att få i honom mycket vätska. Jag vill inte gå några promenader med honom förrän jag ser att han mår okej, och jag vill inte träna saker inne heller eftersom godisbelöning går bort för magens skull och kampbelöning känns för hetsigt. Jag vill att han ska ta det lugnt tills magen är stabil helt enkelt, och det gör han. Han vilar som ett proffs. Visst har han sina stunder där han ligger på golvet med bollen framför sig och gnäller, men sedan ger han upp och går och lägger sig igen. Lite busar vi, men det är väldigt stillsamt bollbusande i soffan. Idag har han även fått följa med på en biltur för att uträtta lite ärenden.

Tre av ärendena var hundrelaterade. Först ut var djursjukhuset där vi köpte burkmaten, och passade även på att snacka lite försäkring. Det visade sig att Ollies rehabilitering inte kommer att täckas av försäkringen, trots att vi har en tilläggsförsäkring som heter just rehabilitering. Men den kunde bara användas om det var en diagnosticerad skada, och det var inte det här. I journalen står det "förmodligen ledskada", och veterinären sa att han inte kunde göra mer än så. Därför kommer träningen hos sjukgymnast nu räknas som friskvård istället, vilket det egentligen skulle göra från början, men har man en försäkring kan man ju lika gärna försöka använda den.
Skillnaden på rehabilitering och friskvård är att vi kommer att få en introduktion och sedan få vara själva, lite som att man hyr rummet. Hade det räknats som rehabilitering hade det varit träning med sjukgymnast, och även varit uppföljning sedan. Men det gör inte så mycket, friskvården är betydligt billigare. Och jag är glad att vi fick friskvård istället, för om vi hade blivit rekommenderade att ta det som rehabilitering ändå hade vi fått betala en massa pengar utan att få ett öre från försäkringen. Så det löste sig ganska bra ändå.

Sedan åkte vi till en djuraffär och bad dem ta hem Standardt PH-balans. Vi ska prova det och se om det hjälper mot morgonkräkningarna, men jag vill inte börja med det förrän han är bra i magen. Dessutom skulle det inte komma förrän nästa vecka kanske. Det går att beställa på nätet också, men nu slipper jag ju frakten.

Efter det åkte vi till en annan djuraffär och bad dem ta hem en ny boll åt busen. Den första djuraffären sålde inte det märket, och den andra sålde inte det första märket, men tur att det finns några djuraffärer här i alla fall så att man kan få tag på det mesta.
Bollen har lyst med sin frånvaro i djuraffärerna, men nu bad jag dem som sagt att beställa hem just den bollen, och det gick bra. Så nu får busen snart en ny kopia av sin favoritboll, och ingen behöver få panik om nuvarande boll går sönder i så många bitar att den inte längre är en boll.

Mycket uträttat och det känns bra. Nu ska vi fortsätta vila. Det är lite tråkigt att inte göra någonting, men har man en sjukling så har man. Huvudsaken är att han blir frisk nu, så får vi göra roliga saker sedan.

Hos sjukgymnasten.

Eftersom Ollies knäppande framtass inte har blivit bättre hade vi idag en tid hos sjukgymnasten. Hon klämde och kände igenom hela hunden som inte visade några tecken alls på smärta. Hon tittade också på hur han rörde sig och kunde inte se någon hälta. Så långt är vi också med eftersom vi inte heller upplevt någon smärta eller hälta.
Däremot kunde sjukgymnasten berätta att Ollie är mer musklad på vänster sida än på höger sida, det beror på att han inte belastar höger sida lika mycket. Snedbelastningen kan både orsaka problem i vänster och höger sida, i form och slitage och artros, men det behöver inte bli några fel alls om man har tur. Sjukgymnasten sa att det enda hon ville rekommendera i nuläget var förebyggande träning, främst för att stärka musklerna i höger sida. Det kommer att bli träning i vatten på ett treadmill.
Ollie var jätteduktig och lät sjukgymnasten sträcka hans ben åt alla håll.

I helgen började Ollie kräkas och fick inte behålla någon mat. Han brukar kräkas ibland på tom mage, men det brukar bli bra när han har fått i sig lite mat. Nu fortsatte han att kräkas och vi valde att inte ge honom mat på några timmar. Han fick sedan små portioner av kokt fisk och igår kväll fick han lite färskfoder också. Allt verkade gå bra, men idag kräktes han igen. Kanske var det en blandning av veterinärbesöket och godiset som det bjöds på där som gjorde att det blev för mycket för magen.

Ollie kan äta nästan vad som helst utan att bli dålig i magen, så han har inte känslig mage. Däremot har han någon slags obalans i magen. Det kan inte vara normalt att kräkas så ofta som han gör. Tidigare veterinärbesök har inte gett några resultat trots försök med medicinering.
Jag funderar på att prova att ge honom "Standardt PH-balans" som är ett kosttillskott mot gallakräkningar och magkatarr. Kanske det är så enkelt att detta tillskott kan hjälpa honom, och det vore skönt att slippa ytterligare utredningar hos veterinär. Det kan ju inte skada att försöka. Jag vill bara att han ska må bra.

Ordning och reda.

Ollie har länge haft en egen pärm för sina viktiga (och mindre viktiga) papper. Tyvärr har jag bara satt in papper där utan någon speciell ordning, men nu har jag tagit tag i det och köpt ett register till pärmen och sorterat allt. Behöver jag nämna att veterinärkvitton och direktregleringar är de största kategorierna? Min lille oturshund har massor av sådana papper, men nu är det i alla fall lätt att titta tillbaka om man letar efter något speciellt eftersom jag dessutom har sorterat dem efter datum. Pärmen innehåller även vaccinationsintyg, diplom från valpkursen, kvitto på hunden, kvitto på bilburen och lite annat smått och gott. Det känns skönt att ha lite ordning och reda!

Valpuppdatering.

Eftersom vi eventuellt väntar valp till sensommaren håller vi kontinuerlig kontakt med uppfödaren som nu hälsar att Razzla har blivit parad. Det blev fyra parningar på tre dagar som gick helt perfekt, och nu är det bara att vänta!

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar det ju heta. Men vi väntar först och främst på att jag ska få reda på var jag kommer att jobba framöver. Valpköpet är väldigt beroende av att mitt jobb går att kombinera med husses arbetstider. För det måste ju fungera även när husses semester är slut, annars blir det ingen valp. Och den väntan är inte alls lika spännande som att vänta på själva valpen...
Ollie ska såklart inte heller behöva vara ensam speciellt mycket bara för att vi jobbar, men för en liten valp måste man anpassa det lite mer den första tiden. Som tur är jobbar husse ofta kväll och är även ledig vissa vardagar, så det kommer nog att lösa sig om man utgår ifrån att jag får ett dagtidsjobb, men helt säkra är vi inte än.
Men vi försöker tänka positivt, och vi får förhoppningsvis reda på mer under nästa vecka.

Nu håller vi tummarna för att Razzla är i full gång med att baka staffevalpar i magen!

Äventyrligt.

Alla tider på dagen har sin charm, men om jag måste välja en tid på dagen då uppskattar som mest att gå ut på promenad så väljer jag skymningen, förutom möjligtvis på vintern när skymningen inträffar ungefär efter lunch.

När det börjar skymma lugnar allting ner sig, staden och människorna blir tystare, det vilar ett behagligt ljus över en, luften känns frisk och dofterna blir mjuka. Det finns en stillhet att njuta i efter dagens händelser och innan kvällens ro.

Jag och Ollie begav oss ut på en något äventyrlig promenad. Jag klädde honom i sele och flexi, och gick ut för att njuta av våren. Min tanke var inte att gå för att gå, utan mest bara vara. Ollie fick gå och nosa som han ville, vi följde inte vägen utan gick i gräset och myste. Busen fick hoppa upp på stenar och stubbar och bjuda på andra diverse konster, och min jackficka var laddad med ost för belöning.

Vi gick en runda som vi brukar gå, men den här gången gick vi den baklänges. Vi gick alltså inte baklänges, för det hade ju sett lite tokigt ut, men vi gick den åt andra hållet. Bara det kändes lite äventyrligt, för även om man vet precis var vägen går blir det väldigt annorlunda när man ser allt från andra hållet och går bredvid vägen istället för på.

Vid ett tillfälle blev det väldigt äventyrligt, när vi plötsligt mötte ett lejon. Det var Ollie som såg lejonet först, det hade gömt sig bakom ett träd. Ollie gick rakt fram till lejonet och nosade på det. Lejonet var fredligt som tur var, men tänk ändå vilken modig hund jag har som inte viker undan för ett lejon!

Rundan tog längre tid än vanligt att gå eftersom vi gick långsamt och stannade och undersökte saker ibland, och på hemvägen var det redan mörkt och stjärnklart.

Ibland kan det kännas trist att gå promenader, när man går ut bara för att gå. Men då kan man tänka på att man behöver faktiskt inte bara gå när man är ute, och man kan gå ut en tid på dygnet när allt känns lite äventyrligt istället för en tid när det känns vanligt. Man kan hitta saker och undersöka saker, och man kan umgås med sin hund istället för att rasta den. Man kan hitta nya vägar, eller gå gamla vägar på ett annorlunda sätt.

Då har man helt plötsligt gjort sig ett litet vardagsäventyr istället för en tråkig promenad.

Idag är ingen vanlig dag.

För det är Ollies födelsedag! Hurra, hurra, hurra!

Nu är lillgrabben hela fyra år gammal. Eller fyra år ung kanske jag ska säga!
Jag och husse hade egentligen tänkt köpa en ny boll åt honom i födelsedagspresent, alltså en exakt likadan ersättare för hans gamla favoritboll som börjar gå sönder (igen), men vi hittade ingen. Vi besökte alla djuraffärer som finns här och i närheten, men ingen favoritboll syntes till. Därför fick det bli en annan boll istället. Favoritbollen får helt enkelt hålla ett tag till, tills vi hittar en någonstans. Eller, hemska tanke, inser att de inte tillverkas längre...

Såhär fint slog jag in busens födelsedagspresent.

Först fick busen söka korv i huset. Mums, tyckte han! Sedan fick han öppna bollpaketet. Jag tänkte att jag skulle filma paketöppnandet, men busen tyckte att det var en dålig idé, för jag hade tydligen valt fel matta för paketöppning.
Såhär såg det ut:

När paketet väl var öppnat kunde busen konstatera att den här bollen var inte heller fy skam. Den var faktiskt riktigt jätterolig! Lagom stor och lagom mjuk att tugga på. Dessutom studsar den jättehögt när man kastar den. (Bra gjort husse som valde ut den i djuraffären!)

Hundfödelsedagar är ju sådant som ingen bryr sig speciellt mycket om, förutom vi löjliga hundägare som firar trots att hunden inte alls vet varför. Men i morse plingade det till i mobilen, och visst var det någon som ville önska Ollie grattis på födelsedagen!

Tänk vilket trevligt försäkringsbolag vi har!

Nu ska jag och födelsedagshunden ge oss ut på en födelsedagspromenad. De brukar vara ungefär som en vanlig promenad, fast kanske det blir någon liten överraskning efter vägen. Lite extra gott godis att söka efter till exempel!

Fisk i kapslar.

Jag har tidigare provat att ge Ollie fiskolja som tillskott till fodret, för det är väl allmänt känt att omega-3 gör alla möjliga sorts underverk med kroppen... Eller hur det nu var. För hundar är det bra för päls, hud, hjärta, leder, o.s.v. Man kan uppleva effekter som att trampdynorna blir mjukare och smidigare, pälsen blir mer glänsande och fäller mindre, och sådana saker. Som en extra boost för kroppen.

Först provade vi i flytande form som man häller på maten, men det gick inte hem hos grabben. Han tyckte inte om smaken. Idag inhandlades därför fiskolja i kapslar av märktet Standart. I Olles viktklass ska man ge en kapsel per 5 kg om dagen. Eftersom han väger 5 kg blir det alltså en kapsel per dag.
Det står även att det är bäst att fasa in med en fjärdedel av dosen per vecka tills man uppnåt full dos, men hur lätt är det att fasa i en kapsel? Jag får nog helt enkelt fasa in genom att ge kanske var fjärde dag i början istället. Annars måste jag ju klippa söner en kapsel och mäta upp en fjärdedel av innehållet, vilket säger sig självt att det är i princip omöjligt.
Tecken på att kroppen inte tar upp allt och gör sig av med överskottet är lös eller gulaktig avföring, ser man det ska man minska doseringen tills avföringen blir normal igen. Så jag antar att det är det jag får hålla utkik efter, och i så fall börja laborera med att sticka hål på kapslarna om det skulle visa sig att det blir för mycket för kroppen.

Jag provade att ge honom en kapsel som den var, i hopp om att han skulle svälja den. Men han ville inte ens ta den i munnen. Det kan man ju förstå, för det är ju som en liten plastbit. Sedan provade jag att smyga in den i en bit ost. Första gången spottade han ut den, andra gången spottade han ut den, men tredje gången gillt slank den ner med osten.

Trots medicinering har Ollies tass inte slutat knäppa. Blir den inte magiskt bättre på två dagar ska vi ringa veterinären igen och få komma till en sjukgymnast.
Jag funderar nu på om det var dumt av mig att ge honom fiskolja i samband med att han medicinerar? Fast det borde väl inte vara någon fara, det är ju bara ett vitamintillskott ungefär. Han ska ju i alla fall inte få någon mer nu på några dagar, och vi har bara två dagar med medicin kvar.

Som tur är verkar han ju inte ha ont av sina tassproblem, och vi fick inga restriktioner från veterinären angående motion, så vi promenerar på ungefär som vanligt.
Här kommer en bild från dagens promenad. Det fick bli med mobilkameran den här gången.

Det var skönt ute trots att våren inte riktigt vill visa sin varmaste sida. Vi tog det ganska lugnt och gick mest och strosade (jag) och nosade (hunden). Det blev även lite godissök under vägen.

Jag tänker ungefär varje gång jag ska träna med Ollie på att jag verkligen önskar mig en trädgård. Visst kan man träna lydnad inomhus, men det är på gränsen till för trångt i vår lägenhet. Det blir mycket bättre resultat utomhus. Och visst kan man ta första bästa gräsplätt ute, men jag vill bara kunna gå ut genom dörren och sätta igång, inte göra det mitt bland promenerare, cyklare, joggare och bilar.
Agility vore också så mycket enklare med en egen trädgård. Då slapp vi ta bilen och hitta en lämplig, ledig gräsmatta där vi kan packa upp våra hinder. Dessutom kunde vi bygga kontaktfältshinder, för de är ju inte så lätta att packa ner och frakta med sig, men väldigt ypperliga att ha ståendes i en trädgård.
Många tycker ju om att träna på brukshundklubb, och det gör väl jag med i viss mån. Men det kräver ju också att man måste ta sig dit först, och att det man vill göra kanske upptas av andra när man väl kommer dit. Och även om det är bra att träna med störning i form av andra människor och hundar omkring sig så vill jag kunna välja själv när jag vill ha störningen, och kunna utnyttja min gräsmatta som jag själv vill och när jag själv vill.

Ett eget hus och en egen gård, det vore perfekt. Tänk bara vad mycket lättare det skulle vara att rumsrenhetsträna en valp om man hade en egen trädgård. Man kunde bara gå utanför dörren och låta den göra sina behov, inga grannar som tittar snett för att man rastar hunden på innergården (nu gör de i och för sig inte det när vi kvällsrastar Ollie i buskarna, men ändå, man vet ju inte vad de tänker). Man vill ju inte gärna behöva springa ut till närmsta gräsplätt i slutet av gatan en gång i timmen med en valp och försöka få den att göra sina behov bland bilar, människor och annat.
Och tänkt vad skönt att ha en inhägnad gård där man kan släppa ut hunden, ha öppen dörr på sommaren utan att behöva kliva över ett kompostgaller varje gång man ska in eller ut.
Ja, jag önskar mig ett hus!

Skogspromenad.

Idag har vi tagit en härlig skogspromenad. Det var lite blött och lerigt på en del ställen på stigen, men ingen snö. Nu kan man lägga spår!

I skogen var det tomt, tyst, soligt och vackert. Tyvärr har jag inga bilder att visa. Jag känner att jag har varit lite lat på sista tiden och bloggat utan bilder, för egentligen gillar jag ju bilder och tycker att blogginlägg med bara text är lite tråkiga. Dessutom har jag ju en ny kamera, så jag har egentligen inte någon ursäkt. Men dagens ursäkt är i alla fall att det var kallt idag. Det var soligt och fint, men kallt. Våren är ju som bekant lite omväxlande, så vantar och kamera och hund i flexikoppel kändes inte som en speciellt lockande idé. Fast egentligen är den ursäkten inte heller godtagbar, för husse var också med och det var han som hade busen mest. Nej, jag får skärpa mig framöver helt enkelt!

Det är roligt att göra olika aktiviteter och hitta på saker i skogen, men ibland är det mysigt att bara gå och ta in den friska luften och skogens alla dofter och njuta av tystnaden och träden. Idag var precis en sådan dag.

Komplimanger.

När busen var valp regnade det komplimanger över honom. Nästan alla man mötte ville klappa och gulla, ibland till den grad att det blev irriterande. Som om valpar vore allmän egendom. Jag förstår att man inte kan motstå en sockersöt valp, men lite respekt kan man ju visa och fråga innan man klappar någon annans hund.
Ibland tränar man ju på att valpen inte ska hälsa på alla den ser och kunna ha fokus på matte istället, då är ganska tråkigt när folk går fram och klappar och gullar utan att säga ett ord eller ens titta en i ögonen innan.
Så länge det inte går till överdrift är det såklart trevligt att folk tycker att man har en söt valp, och det är mysigt att stanna och prata hund med främlingar och se hur de ler åt den lille, och höra historier om vad de har haft för hundar i sitt liv.
Jag undrar om folk är lika trevliga mot en staffevalp? Jag hoppas det, även om jag säkert kommer att tröttna på klappande och gullande människor när, eller om, den dagen kommer då vi blir med valp igen...

Nu för tiden kommer inte komplimangerna riktigt lika ofta. Busen är såklart fortfarande sockersöt, men det är något med valpar som får folk att gå bananas. Ibland händer det dock att någon stannar till och vill hälsa på busen eller fråga vad han är för ras och tycker att han är fin. Och det är alltid roligt.
För några dagar sedan när vi var ute på promenad mötte vi en man som stannade och tyckte att busen var en fin hund. "Den där får du mycket glädje av" sa han. Jag höll med. "Han verkar så lugn och trygg" sa han. Då blev jag glad.
Även om jag älskar mitt lilla energiknippe som är högt och lågt och överallt och ingenstans är det precis så jag vill att han ska uppfattas när vi är ute bland folk och fä: lugn och trygg.
Det värmer i mattehjärtat.

Glädjebeskedet.

Idag är en bra dag. Idag har vi all anledning att fira. Tyvärr har husse precis rest bort eftersom han ska på ett möte ungefär 70 mil bort. Därför firar jag och busen ensamma, i soffan nerbäddade i täcke och filt. Busen är lite hängig eftersom han har varit hos veterinären idag och fått lugnande, så det är ett stillsamt firande.

Veterinärbesöket var bokat för att kontrollera om busens urinsten har kommit tillbaka, men som den oturshund han är dök det förstås upp andra saker också.
Den senaste veckan har det knäppt mycket i hans leder, eller i alla fall i en led som vi har lokaliserat till höger framben/framtass.
Något som också skulle kollas upp var analsäckarna eftersom han slickar sig i rumpan ofta.
En fjärde sak jag har oroat mig över är hans knän, med tanke på att han bl.a. har papillon i sig som har problem med patella luxation inom rasen, och vi har noterat att han vid två tillfällen i vinterfilmen "haltar" med bakbenen.
Fyra mer eller mindre oroväckande problem.

Det första som undersöktes var den knäppande leden. Veterinären kunde konstatera att leden kändes bra, ingenting var trasigt. Han klämde och kände igenom hela hunden utan några som helst tecken på smärta. Han såg att höger framtass var lite "utsvängd", något som vi också har märkt, men så har han sett ut så länge jag kan minnas. Veterinären sa att det förmodligen berodde på en gammal skada från när han var valp. Eftersom han belastar lite fel var den leden extra utsatt och hade nu kanske råkat ut för en stöt som orsakar knäppandet. Behandlingen blir Metacam i en vecka, ett antiinflammatoriskt läkemedel. Förhoppningsvis försvinner knäppningarna när leden får läka.
Vi blev rekommenderade att boka en tid hos sjukgymnast framöver eftersom den felsvängda leden kan orsaka problem i framtiden med tanke på att han inte belastar som han ska. Försvinner inte knäppandet med medicininen ska vi besöka sjukgymnasten efter medicineringen.
Det här låter kanske inte så positivt, men det kunde varit värre. Han är i alla fall inte trasig, bara lite vind.

När veterinären kände igenom Ollie kontrollerade han även knäna, och här blir det mer positivt. "Väldigt stabila knän" sa veterinären. Inget att oroa sig för alltså. Väldigt skönt!

När det var dags för analsäcksundersökningen fick busen lugnande. Veterinären spolade analsäckarna och sprutade in en desinficerande salva. Inga tecken på inflammation, endast lite grynigt sekret. Om problemen fortsätter kan det bli aktuellt att operera bort analsäckarna.
Positivt? Ja, jag tycker faktiskt det. Hade de varit inflammerade hade busen förmodligen haft ont, och det vill vi ju inte. Operation är ju inte roligt såklart, men det är ju inte ens säkert att det behövs. Vi hoppas på att behandlingen gör sitt nu.

Busen fick en spruta för att kvickna till.

Mot slutet av besöket kom provsvaren på urinprovet, det var helt rent! Inga spår av urinsten. Det betyder att Ollie kan fortsätta att äta sin nuvarande mat och behöver inte gå tillbaka till det trista urinstensfodret. Jippi!

Trots att allt inte var tipptopp tycker jag ändå att vi fick glädjebesked, det kunde varit mycket värre. Ingen urinsten, ingen patella luxation, inga trasiga leder och inga inflammerade analsäckar. För en liten otursvovve är det i alla fall goda nyheter!

En trött buse ligger nu och firar med mig i soffan. Efter en tidig morgon, ett veterinärbesök och lugnande får man vara trött. Nu ska vi bara ta det lugnt. Inga promenader eller aktiviteter idag, bara vila och mys och korta rastningar.
I morgon får vi nog besök av mina föräldrar, och på lördag kommer husse hem igen. Då kan vi fira på riktigt!

KC får kritik.

Jag skrev tidigare om världens största hundutställning Crufts, och att The Kennel Club efter dokumentären Pedigree Dogs Exposed har infört veterinärkontroller för att utsatta raser inte ska representeras av osunda hundar som vinnare.
Klicka här för att läsa inlägget om Crufts.
Klicka här för att läsa inlägget om PDE.

Även om det välkomnades av många som tycker att hälsa är en viktig ingrediens för hundavel, finns där fortfarande de som till varje pris försvarar rasernas rasstandard och tycker att det är viktigare att hundarna utseendemässigt är så snarlika en skriven text som möjligt.

I Pedigree Dogs Exposeds blogg kan man läsa om vad som pågick "bakom kulisserna" på Crufts, vilka raser som blev nekade sina vinnartitlar och varför, se bilder på hundarna och även en intervju med ägaren till en av hundarna (clumber spaniel) som inte gick igenom kontrollen.

Om man är lite skadeglad, som jag, kan man bland annat läsa om och småskratta åt att domaren som dömde fram den vinnande pekingesen, som inte gick igenom veterinärkontrollen, är samma person som äger pekingesen som vann 2003 och som (trots en operation som ägaren nekar till) fick ligga på en kyldyna under fotograferingen för att inte få värmeslag p.g.a. sin osunda kropp. Detta visades i den första Pedigree Dogs Exposed-dokumentären.

The Kennel Club har sagt att man måste ta små steg i rätt riktning för att inte tappa uppfödarna, och det köper jag till viss del. För inget blir ju bättre av att det sätts en massa krav som uppfödarna väljer att inte följa och fortsätter att avla på sina osunda hundar utanför KC.
Det gäller ju att få människor att tänka om, men det verkar vara extremt svårt. De hemmablinda uppfödarna ser bara rasstandarder och utställningstitlar och tycker att rasen "ska vara så", och allt känns skrämmande likt en sekt där människor blir hjärntvättade att tycka saker och sluta tänka själva.

Dessa människor tycker att veterinärkontrollerna på Crufts är ett skämt. På PDE:s blogg kan man läsa om en bloggare som skrivit ett inlägg kallat "Crufts’ Campaign Against the Purebred Dog" (klicka här för att läsa hela inlägget). Citat ur inlägget:

"Caroline Kisko, Kennel Club Secretary, said: “We are determined to ensure that the show ring is a positive force for CHANGE and that we help to move breeds forward by only rewarding the healthiest examples of a breed.” (emphasis added). Well, Ms Kisko here is a bulletin for you. The Pekingese breed is millennia older than any of your most revered British institutions. What gives you the right to CHANGE the interpretation of what the breed should be from what ancient Emperors and dog fanciers gave us. I promise you, you will not succeed. The Pekingese breed will survive…much longer than your Kennel Club."

Skribenten tycker alltså att KC inte har någon rätt att ändra på en ras som funnits så länge, och vägrar att se varför förändringen är nödvändig. Han menar att rasen pekingese kommer att överleva KC.
Och bland kommentarerna finns många medhåll, bland annat den här texten skriven av en pekingeseuppfödare:

"This is by far the most disgusting thing I have ever seen in purebred dogs. The gutless wonder of a Kennel Club has caved to the Animal Rights/PETA mentality and is making an example of a few breeds. I think no matter what Peke or Bulldog won today, they were not making it to the Groups. And what an insult to the breeder judge, Bert Easdon who won a BIS there several years back. The Kennel Club should be ashamed of themselves. I would hope that Crufts never sees a Bulldog or Pekingese entry again. As Americans, we need to work to be sure the AKC never goes down this bunny trail. Absolutely appalling."

Ja, vad ska man säga? Den här kvinnan tycker att det är vidrigt att KC har tagit ett steg mot bättre hälsa och att de borde skämmas. Hon tycker att det är en förolämpning mot domaren (som jag skrev om längre upp) som vann med sin pekingese 2003, och att de bör arbeta hårt för att se till att AKC (American Kennel Club) inte följer i KC:s spår.

När man läser det här förstår man att KC inte vill göra för drastiska förändringar, eftersom risken att förlora uppfödarna verkar stor bara av en så liten sak som att införa veterinärkontroller på Crufts.

Det är skrämmande.

Man får trösta sig med att det finns eldsjälar som kämpar för en bra sak, och ju mer de blir uppmärksammade, desto fler kan de påverka!

Reflexvästen.

Idag testade vi busens nya reflexväst för första gången ute. Den här årstiden är det ju ljust mycket längre på dagarna så vi går sällan promenader i mörker nu, men idag hade jag inte tid att gå någon promenad eftersom det var storstädning på gång.
När husse kom hem från jobbet gick vi en promenad alla tre i mörkret, och då passade det bra att testa nya västen.
Ollie, som brukar ogilla att ha saker på sig, gick jättebra. Jag tror knappt att han märkte att han hade den på sig. 5 av 5 toasters!

Lydnadsträning.

Nu smälter snön i en rasande fart och man längtar ut i naturen. Dagens aktivitet blev lite lydnadsträning på en gräsplan där vi brukar träna agility på sommaren. Det var ganska blött och plaskigt i gräset, men vi hade kul ändå! Husse tog kort när vi tränade.
Jag fortsatte att träna på fotgåendet och började även att lägga in små svängar. Ollie skulle knappast få höga poäng på en lydnadstävling, men eftersom vi bara tränar på hobbynivå för att det är roligt så spelar det ingen roll. Jag och husse tycker att han är duktig, det är det viktigaste.

Ollie skötte sig utmärkt trots att han var väldigt taggad. När han är det brukar han slarva och ha dåligt fokus och dålig koncentrationsförmåga. Han tränar oftast bäst när han har fått göra av med lite fysisk överskottsenergi. Idag hade vi inte tid med det eftersom vi började med att snurra flera varv runt stan i bilen för att hitta ett ställe som inte var så isigt, så när vi äntligen hittade ett bra ställe var solen nästan på väg att gå ner.
Godisbelöning gick inte riktigt hem idag, men med kampbelöning gick han som en klocka.

Vi tränade även lite inkallning och inkallning med stopp. Eftersom jag vill att "hit" alltid ska betyda kom hit nu så använder jag istället ordet "kom" när vi tränar inkallning med stopp. Det här vet Ollie. Ropar man "hit" rusar han fram, men ropar man "kom" smyger han nästan fram och bara väntar på stoppet. Det är bra tycker jag, för då är han ju altid uppmärksam på att han ska stanna. Och dessutom är han väldigt stilig när han smyger fram som ett lejon.

Det går en väg precis bredvid gräsplanen och ibland gick det hundar förbi, men Ollie brydde sig inte. Han såg hundarna men visade inga tecken på att vilja springa dit. Jag brukar ofta koppla honom när det är andra hundar i närheten för säkerhets skull, men idag fick han vara lös när de gick förbi. När vi tränar är han för fokuserad på oss för att bry sig om annat, det är skönt.

En väldigt lyckad träning, och det blir man alltid glad av! Busen var väldigt blöt efter passet, men glad och nöjd han också.

I skuggan av en liten hund döljer sig en stor best...

Igår var vi hos grannarna och tittade på melodifestivalen med dem. Ollie fick följa med upp, och han var superduktig! När han hade tagit några varv i lägenheten och hälsat på alla la han sig och vilade, det är stort för en hund som oftast vill vara världens centrum och tycker om att göra små hyss när han inte får uppmärksamhet. Jag blev väldigt stolt! Kanske var han lite trött för att vi hade tagit en skogspromenad tidigare på dagen, men mest tror jag att han har blivit lite vuxen och klok!

Innan snön är ett minne blott ska jag passa på att visa en vinterfilm med Ollie som husse har gjort. Jag har glömt att blogga om den, men nu gör jag det. Klicka här för att se filmen.

Agility på nätet.

Igår och idag har jag tittat på livesändningen av agility från Crufts (världens största hundutställning) i England. Det är väldigt roligt och intressant att se, speciellt hur förarna rör sig och leder sina hundar, vilket är något jag bör jobba på att bli bättre på. Det gäller ju att alltid placera sig själv på rätt ställe så att man slipper springa onödigt mycket och kan leda sin hund genom banan på bästa sätt.

Jag har även sett några andra inslag som freestyle och diverse uppvisningar. Själva utställningen har jag inte sett så mycket av förutom några "best in group" eller vad det heter.

Crufts har nu börjat ha veterinärer på plats som undersöker hundar som vinner "best in breed" i "high profile breeds" (Basset Hound, Bloodhound, Bulldog, Chow Chow, Clumber Spaniel, Dogue De Bordeaux, German Shepherd Dog, Mastiff, Neapolitan Mastiff, Pekingese, Shar Pei, St Bernard, French Bulldog, Pug and Chinese Crested) för att förhindra att osunda hundar vinner de största priserna.
Såhär skriver The Kennel Club:

"This measure was introduced to ensure that Best of Breed awards are not given to any dogs that show visible signs of problems due to conditions that affect their health or welfare."

Dessa veterinärer dömde ut engelsk bulldogg och pekingese, som alltså inte fick ta emot sina "best of breed" och fortsätta i tävlingen p.g.a. synlig ohälsa. Läs hela artikeln här.

Det här är definitivt ett steg i rätt riktning. Både domarna som dömde fram de osunda hundarna och uppfödarna som födde upp dem får nu skämmas, och kommer förhoppningsvis i fortsättningen att avla fram sundare hundar för att ha en chans att vinna.
Klicka här för att se en film som berättar om veterinärkontrollerna på Crufts.

Crufts håller på även lördag och söndag. Här kan man se livesändningen och klipp från tidigare sändningar: http://www.youtube.com/crufts.

I övrigt har dagen var ganska lugn. Jag och busen har tagit en promenad i vårvädret. Våren hade dock ett litet bakslag igår och marken täcktes återigen av snö. Man brukar ju säga att snön som kommer på våren "äter upp" den gamla snön, så vi får väl hoppas på det. I helgen ska det i alla fall bli varmt!
Jag märkte att det är dags att byta till vårskor. Mina vita vintersneakers håller sig vita på vintern, men i den här väderleken byter de färg till prickigt brunt. De går såklart att torka av, men skosnörena förblir prickiga.
Busen fick springa lös en hel del och vi körde lite tricks och hade roligt under vägen.

En annan rolig sak som har hänt är att Razzla har börjat löpa nu. Snart ska det bakas staffevalpar!

Will to please.

Idag fyller husse år! Det har vi såklart firat med frukost på sängen, tårta och paket. Tröttmössan Ollie ville såklart ligga kvar i sängen med husse, så jag fick smyga upp ensam i morse och baka scones och fixa frukostbrickan. Men när frukosten väl var i sängen blev han minsann klarvaken och charmade till sig en liten brödbit.

Jag har funderat lite över olika hundraser och deras arbetsvilja. En del raser är avlade för samarbete och har mycket "will to please", d.v.s. vilja att vara till lags. Andra raser är mer svårmotiverade och kräver mer tid och arbete från förarens sida för att uppnå samma resultat.

Jag har i och för sig träffat och umgåtts med många olika raser i mitt liv, men jag har bara tränat med en. En blandras dessutom, så där kan man ju inte direkt prata om rasegenskaper. Eftersom Ollie är 75 % terrier (50 % jack russel, 25 % släthårig fox) och 25 % papillon brukar jag oftast säga att han är en terrierblandis, om inte folk frågar om raserna. Terriers brukar ofta beskrivas som envisa, egensinniga, självständiga, viljestarka, o.s.v., även om det såklart skiljer mycket inom terrierraserna. För en svårmotiverad hund krävs oftast att man lägger upp träningen på ett annat sätt för att hunden inte ska bli uttråkad, och att man lägger stor vikt vid att hitta en bra belöning.

Att Ollie är terrier märks tydligt, men jag upplever honom inte som speciellt svårmotiverad. Envis och tuff är han, men han arbetar gärna för belöning. I de allra flesta fall gör han vad som helst för lite tråkigt, butiksköpt hundgodis. Däremot arbetar han inte för samarbetets skull, utan enbart för belöning, och ibland för att det är så roligt. I t.ex. agility tror jag att han tycker att det är lika roligt att springa banan som att belönas efteråt, men där är ju egentligen själva springadet en belöning i sig skulle man kunna säga.
Han är nästan alltid på träningshumör, förutsatt att jag ger honom rätt förutsättningar som att t.ex. göra av med fysisk överskottsenergi innan ett träningspass som inte har så mycket spring i sig. Jag tycker att han träningsmässigt har fått det bästa ur alla sina raser, en terrier med ett stänk av sällskapshund.

Däremot kan jag känna att träningen ibland går segt, att jag inte får de resultat jag vill ha. Jag tror att mycket beror på mig, att jag inte har tillräckligt mycket tålamod eller ibland kanske inte rätt kunskaper för att se vad som behöver göras för att komma vidare. Men jag kan ändå lite låta bli att fundera över hur det vore att träna en annan ras. Vissa som kämpar med sina hundar kommer helt plötsligt snabbt upp i bättre resultat när de byter ras till en som har mer "will to please".
Eftersom jag bara har tränat med Ollie har jag ju inget att jämföra med, och jag kan inte utvärdera hur pass mycket "will to please" han har. Är vilja att vara till lags just att vilja arbeta och samarbeta för arbetets skull, eller kan vilja att vara till lags även vara viljan att arbeta för belöning? Det kanske beror på hur man definierar det, men om jag ska sätta ord på uttrycket skulle jag säga att en hund med "will to please" arbetar för arbetets skull därför att arbetet i sig är en belöning.

Om man definierar det så tycker jag att Ollie har medelmycket "will to please". Han arbetar för arbetets skull när han själv finner nöje i arbetet, och för belöningens skull när själva arbetet inte är tillräckligt spännande. Kanske inte helt olikt - en terrier.

Vårkänslor.

Herr Hårtuss fäller en del nu. Det märks på storleken på dammråttorna. Jag undrar om det är vårkänslorna som spritter i kroppen som gör att pälsstråna släpper för att bli av med vinterpälsen. För vårkänslor, det har han. Marken som kommer fram under snön måste undersökas noggrant, och när han markerat på de pinnar, grästuvor och andra saker som är i behov av markering, sprätter han med tassarna så att det yr torrt gräs och gamla löv omkring honom. Den som står bakom då får akta sig. Eller snarare, jag får akta de stackars människor som råkar gå förbi när jordfräsen är igång.

Med tanke på pälsfällningen stod städning på schemat idag. En annan sak som tydligen också stod på schemat var lek med favoritbollen, något jag är ganska säker på att jag inte skrivit dit. Jag tror att Ollie skrev det själv, när jag inte såg. Leka med bollen gör vi i och för sig varje dag, så det var inte direkt någon överraskning när busen kom och la bollen i mitt knä och satte sig några meter ifrån och väntade på helspänn.
Den kära bollen verkar dock sjunga på sista versen nu. En gummibit har hamnat i soporna efter ihärdigt tuggande och kampande. Vi får väl se hur länge den håller. Den är faktiskt utbytt en gång redan, så det gör inget om den går sönder, så länge vi hittar en ny exakt likadan.

Efter städningen gav vi oss ut på en vårpromenad. Plusgraderna har varit lite blygsamma de senaste dagarna, men solen strålar och snön smälter så det gör inget att man måste plocka fram mössan och vantarna igen. Jag tog inte med mig kameran ut, men jag tog några bilder med mobilen.

Ollie hade mycket spring i benen, men jag vågade inte släppa honom eftersom isen är så tunn.

När vi kom hem ville busen mysa (eller torka sig) i filten som jag lagt så fint på soffan när jag städade. Jag tyckte att det var en dålig idé och bad honom att låta bli. Han försökte några gånger till, men matte sa nej igen. När matte sedan gick in i rummet bredvid för att blogga passade busen på utan att jag märkte det. Och när jag tittar in på honom nu har han somnat i en hög av filt som han har bäddat så fint. För ibland gör han hyss och bus, min lilla hund. Men det gör inget.

Lite träning.

Som jag har nämnt förut är jag dålig på att slutföra saker, och vissa saker kan ta väldigt lång tid för att jag tar långa uppehåll. Nu har jag dock börjat på en ny sak som också ledde mig till att fortsätta på en gammal sak.

Den nya saken är väl egentligen också nygammal, men det är något jag inte har lagt ner speciellt mycket energi på, det har mest gått av sig själv. Jag pratar om fotgående, eller fritt följ som det kallas (alternativt linförighet om det görs med koppel på). Jag har inte haft några krav på att Ollie ska gå på något speciellt sätt utan mest tränat på det som är roligt i momentet, enligt mig är det ställande, sättande och läggande under gång. Men nu har jag börjat lägga lite mer energi på att han ska gå rätt. Drömmen är ju att han ska kunna följa med mig i svängar, när jag backar, när jag byter tempo o.s.v., men vi får väl se hur pass mycket motivation jag har till att träna detaljer. Just nu kör jag väldigt korta avstånd, bara några få steg, och är noga med att belöna nära mitt ben.

Något som definitivt skulle underlätta träningen är om Ollie kunde lära sig att sätta sig i en bra utgångsposition. Därför har jag även tagit upp klossträningen som jag hoppas ska kunna leda till detta. Jag körde fast i klossträningen förut efter att Ollie hela tiden ville stanna efter ett par steg, förmodligen för att jag omedvetet belönat stoppet. Nu är jag noga med att belöna själva stegandet och jag hoppas att jag kan komma vidare på det. Jag blir väldigt snurrig dock, så det blir korta pass! Tanken är ju att jag ska kunna stå stilla när han går, men just nu fungerar inte det.

Förutom det har vi mest tagit det lugnt. Idag har vi myst i soffan till vasaloppet alla tre. I morgon blir det förmodligen en tur till husses föräldrar så att husse kan meka med sin nya cross och Ollie kan leka med Mynta. Om vi får komma, vi har inte frågat än.

Blåsigt.

Vädret idag såg ut som att det var lika fint som igår. Det var det inte. Det blåste kalla vindar och det var inte alls trevligt att vara ute. Busen tyckte nog också att det var lite trist väder, för han hade inget emot att gå hem och vila. Och leka med bollen förstås. Jag roade mig med att fotografera.

Bus i solen.

Innan husse åkte till jobbet (han jobbar kväll idag) passade vi på att åka till skogen en sväng. Husse och Ollie busade i solen, och jag tog det lugnt och tittade på. Det var inte så mycket snö kvar i skogen, men vi höll oss efter vägen och där var det fortfarande snö. Ollie kämpade på med sina korta ben i den moddiga snön och han fick sig nog en ordentlig workout!
Vi har även hunnit med lite klovård. Busens klor växer som ogräs just nu känns det som.

Idag är det den första mars och från och med nu får man inte längre ha hunden lös i skog och mark.
Såhär säger Jordbruksverket:

"Mellan 1 mars och 20 augusti får hundar inte springa lösa där det kan finnas vilda djur. Under resten av året ska hundägarna se till att de inte driver eller förföljer vilt när de inte deltar i jakt."

På SKK:s hemsida har man även lagt till den här meningen:

"Ovanstående innebär inte automatiskt att hunden inte får vara okopplad, den måste dock stå under sådan lydnad som om den vore kopplad."

Skogen är som allra bäst för hundägare när den inte är full av snö. Man kan gå skogspromenader, lägga spår, gömma saker i mossan, klättra, krypa och hoppa över saker. Det vore trist om vi inte kunde utnyttja skogen och dess möjligheter när de är som bäst.
Om man har kontroll över sin hund, visar hänsyn och respekt och har sunt förnuft finns det ingen anledning att låta bli att vistas i skogen, även med lös hund. Man ska aldrig släppa en hund där man inte litar på den, men det gäller årets alla dagar.