En fråga som dyker upp titt som tätt av blivande hundägare är om det är lönt att försäkra sin hund. Många ser dyra månadskostnader, och tänker att det kanske är bättre att spara undan lite pengar till eventuella veterinärbesök. En del rekommenderar också detta. Man säger till exempel att man istället för att lägga sina pengar på en försäkring, som i bästa fall kanske inte behöver användas, kan spara motsvarande summa varje månad. På så sätt har man inte kastat pengarna i sjön om det skulle visa sig att försäkringen blev dyrare än hundens veterinärkostnader under dess livstid. Det låter väl vettigt?
Men man måste tänka ett steg längre. Säg att försäkringen kostar 300 kr i månaden. Ett halvår efter att man fått hem hunden bryter den benet. Då är man uppe i 1800 kr på sitt sparkonto, och det kommer inte räcka långt. Har man otur händer det kanske på en helg eller på kvällen, då tillkommer jourtillägg. Man kanske behöver operera, efter skadan kanske man behöver betala för rehabilitering, eller det kanske uppstår komplikationer. Det kostar i princip pengar bara att kliva in hos veterinären. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det här, men jag har läst om personer som fått lägga ca 70 000 kr på benbrott hos hund. Det hör kanske inte till vanligheterna att det blir så dyrt, men man kan lugnt räkna med att 1800 kr inte kommer räcka särskilt långt.
Man behöver alltså ha en saftig budget redan innan man skaffar hund om man inte tänker teckna en försäkring. Jag skulle säga att man behöver minst 50 000 kr för att känna sig någorlunda säker. Behöver man sedan använda pengarna måste snabbt kunna lägga undan lika mycket till för att alltid ha en buffert redo. Vissa säger att pengar alltid kan ordnas på något sätt, men det får stå för dem. Alla har inte möjlighet att hosta upp fem-siffriga belopp bara sådär. Man kanske aldrig behöver använda pengarna, och det är ju toppen, men om olyckan skulle vara framme kan det dra iväg snabbt med kostnaderna. För min egen del tycker jag att det känns säkrare att betala en mindre summa varje månad, än att behöva betala stora summor på en gång.
Det ska också nämnas att försäkringar inte täcker allt, och de har också ett tak. Vill det sig riktigt illa kan kostnaderna gå över försäkringsbeloppet, och då måste man ändå betala ur egen ficka. Det positiva med det är att man då i alla fall har sparat tusentals kronor, beroende på hur högt försäkringsbelopp man har. Har man tur får man en hund som är frisk hela livet. Har man otur får man en hund som Ollie, som snittade på ungefär ett veterinärbesök i månaden när han var 3-4 år. Jag vet inte hur det är dagsläget, men han har varit hos veterinären bra många gånger efter att jag gjorde den uträkningen också. Hans pärm där alla veterinärkvitton sitter är som en hel roman, och jag vågar inte ens tänka på vilka summor vi skulle vara uppe i om han inte vore försäkrad.
Ollie har under sina fem år råkat ut för:
- Misstänkt uvi, oförklarliga bakterier i urinen. Behandlad ett antal gånger för detta.
- Utdragning av valptänder som inte ville lossna av sig själv.
- Urinsten, struvitkristaller. Behandlad med specialmat, kom och gick och krävde många urinprov.
- Höga levervärden. Ett flertal blodprov och behandling med specialmat. Leverbiospi (en ganska stor operation) gjordes utan att man hittade någon orsak.
- Tonsillit. Behandlad flera gånger med antibiotika och opererad två gånger.
- Magsjuka. Ordentligt sjuk två gånger och inlagd med dropp i flera dagar.
- Problem med analsäckarna. Tömts och spolats några gånger.
- Snedställt framben. Besök hos sjukgymnast och rehabilitering.
- Smärta i ryggen. Många veterinärbesök behövdes innan vi fick reda på orsaken till hans förändrade beteende. Besök hos fysioterapeut och rehabilitering.
- Allergi mot pollen och gräs. Besök hos hudspecialist, allergiutredning och många mediciner.
Ärligt talat tappar man räkningen på alla åkommor han har haft och alla mediciner han har ätit. Det kan vara så att jag har glömt något, men det där räcker mer än väl. Man får också tänka på att alla dessa saker för sig har krävt många besök, återbesök och långdragna utredningar med diverse prover och mediciner, och skulle man räkna upp varje enskilt veterinärbesök skulle det bli en betydligt längre lista. Vi har även råkat ut för att veterinärerna inte hittar några fel, så många "onödiga" veterinärbesök har det också blivit, och vi har fått byta klinik flera gånger för att vi inte varit nöjda med deras utlåtande. Ibland har det visat sig vara avgörande. Sedan kan man ju också räkna in alla vaccinationer och sådant som inte går på försäkringen.
Ollies försäkring kostar mig 218 kronor/månad. Det blir någon krona billigare om väljer att betala summan årsvis eller halvårsvis istället för månadsvis, men jag väljer att dra det med autogiro varje månad för att det inte ska kännas som så stora summor. Årskostnaden blir alltså ungefär 2600 kr. Vi har det högsta försäkringsbeloppet på 50 000 kr, och tilläggsförsäkringar för medicin och rehabilitering. Villkoren ändras ibland, men i dagsläget tror jag det ligger på fast självrisk på 1100 kr och rörlig självrisk på 15 %. En självriskperiod omfattar 125 dagar. En högre självrisk ger en lägre månadskostnad, men å andra sidan får man betala mer hos veterinären. Därför har vi valt de lägsta självriskerna.
Självrisk betyder att om hunden behöver uppsöka veterinär betalar man den fasta självrisken plus den rörliga självrisken (i mitt fall 15 %) av det resterande beloppet. Behöver hunden uppsöka veterinär igen inom 125 dagar betalar man bara den rörliga självrisken. Vissa saker ersätts dock inte, men det finns att läsa i villkoren. Vi har Agria som försäkringsbolag, och det valde jag för att de hade det högsta ersättningsbeloppet. Det gäller alltså inte bara att ha en försäkring, man måste också kontrollera hur mycket man kan få ut och vad försäkringen gäller. Vissa försäkringar är väldigt billiga, men ersätter kanske bara upp till 20 000 kronor eller så. Man får inte utgå ifrån att försäkringen ska bli så billig som möjligt, för en billig månadskostnad kan betyda att man får betala en hel del själv om olyckan är framme.
Ollies försäkring har betalat sig flera gånger om, och jag kan tänka mig att jag inte direkt är deras favoritkund... Jag antar också att jag kommer att behöva använda den många gånger till. För mig är valet självklart, jag betalar gärna en månadskostnad för att förhoppningsvis inte behöva lägga så mycket pengar själv på veterinärbesök. Hos Agria får man rabatt på självrisken efter två skadefria år. Den är upp till 900 kronor efter fyra skadefria år. Behöver jag nämna att Ollie aldrig ens har varit i närheten av att få den rabatten. Men för de som håller sig friska är det givetvis ett plus. De har dessutom valprabatt med 30 % under det första året, och jag tror att de är det enda försäkringsbolaget som inte sänker försäkringsbeloppet när hunden blir gammal.
Nu låter det kanske som att jag vill göra reklam för Agria. Så är det inte, men jag vill poängtera att valet av försäkringsbolag också är viktigt, och det bör inte styras av pengar. Det har inte alltid varit smärtfritt att få ut på försäkringen, men majoriteten av gångerna har det gått utan problem. Med tanke på hur ofta Ollie har varit hos veterinären skulle jag säga att det gått väldigt enkelt och smidigt 99 % av gångerna. Och trots att jag har försäkring känner jag mig ändå inte säker utan en buffert för kostnader som kan överstiga försäkringsbeloppet, eller för sådant som försäkringen inte täcker. Så enligt mig bör man både ha försäkring OCH en buffert. Låter det dyrt? Ja. Det är dyrt att ha hund.
Så länge jag inte blir otroligt rik kommer jag inte att ha en hund oförsäkrad. Vården av hunden måste alltid gå före kostnaderna. Det finns självklart fall där det kanske blir så otroligt dyrt att det inte är "värt" att rädda hunden, och förstås måste man också tänka på att behandla för hundens skull, inte för att man själv av egoism vill göra allt för att hunden ska klara sig trots att det kostar den ett lidande. Men frågar du mig om du ska skaffa försäkring är mitt svar solklart - JA!
