Glad påsk.

Här firar vi påsken för fullt med att ta det lugnt, slappa, vila och mest göra ingenting i kombination med godisätande och mustdrickande (de två sistnämnda gäller dock inte hundarna...). Ollie får ju inte göra någonting, så vi andra sympatiserar med honom och passar på att ta det lugnt vi också. Nikon får förstås komma ut på promenader och ha roligt, men mycket mer än så blir det inte.
För Nikons del är det nog väldigt nyttigt att få mer ensamtid med husse eller matte. Jag vet ju att det är viktigt, men i vardagen är det lite svårt att få till ibland, och så är man väl lite lat också och hellre går med båda hundarna än tar ut dem en och en. Så på så sätt är det bra för Nikon att Ollie inte får följa med, man får försöka se det positiva. Dessutom är det ju faktiskt roligare att gå med en hund eftersom man kan göra så mycket mer än att bara gå då. Man kan leka mer, springa mer, busa mer och göra sådana saker som blir lite krångligare när man går ensam med två hundar med sig.

Ollie har hunnit med ett pass till på vibrationsplattan. Den här gången var han mycket mer avslappnad och reste sig kanske bara fyra gånger under hela kvarten. Nikon följde med som sällskap och var duktig på att sitta stilla, en bra passivitetsövning. En sak som är lite irriterande är att utanför rummet där vi är, åtskilda endast av en tunn dörr, träffas tydligen ett gäng och tränar inför utställning ibland. Vi har lyckats pricka in dem båda gångerna nu, och det gör verkligen inte upplevelsen bättre. De tjoar och tjimmar och deras hundar skäller ikapp. Ollie klarar sig visserligen jättebra, han bryr sig inte speciellt mycket, men ibland kan han lystra och resa sig upp när det skälls och ropas där ute. Om det hade varit mitt ställe hade jag fokuserat på att göra vibrationsrummet till något mysigt med en tyst och lugn miljö, kanske en lampa som kunde dimras ner och allmänt mys. Jag kan tänka mig att mer lättdistraherade hundar har väldigt svårt att koppla av på plattan när det är så stökigt utanför. Nästa pass på tisdag har vi i alla fall tidigare på dagen, så förhoppningsvis är de inte är då.

Nu ska vi slappa lite till, och i morgon kommer mina föräldrar hit på påskmiddag. Mysigt!

Vibrationsplattan.

Första passet på vibrationsplattan är avklarat. Lite skumt, sa Ollie, men överlag gick det bra. Jag trodde att det skulle vara svårare att få honom att ligga stilla på en vibrerande sak i en hel kvart, men han var faktiskt jätteduktig och reste sig bara några gånger. Helt okej för första gången.

Plattan var mycket större än Ollie, men det spelade tydligen ingen roll var eller hur han låg så länge han låg på plattan, så han valde att ligga längst ut på kanten.

(Foto: Husse)

Här kommer en liten film också.

Stillsamma dagar.

Jag har spenderat helgen med en dunder-förkylning, så det är inte mycket aktivitet här nu. Ollie och jag ligger i sjuksängen tillsammans och husse tar hand om Nikon när han inte är på jobbet.

I morgon är det dags för Ollies första pass på vibrationsplattan. Förhoppningsvis känner jag mig lite bättre då!

Idag är ingen vanlig dag.

För det är Ollies födelsedag! Hurra, hurra, hurra!

Lilla grabben är hela fem år idag. Det blir tyvärr inte så mycket firande när man måste ligga i "sjuksängen", men han har i alla fall fått leta godis under muggar med husse. Resten av dagen spenderas mest såhär.

Nu har vi i alla fall fått reda på att vi kan få börja med vibrationsplattan på tisdag, men det här blir tyvärr inte alls som det var tänkt. Av sju möjliga tillfällen kan vi göra max fyra stycken. Vi hade ju lite otur eftersom den inte hade kommit, men nu får vi också otur med helgdagar i påsk så att djurbutiken som har plattan håller stängt en del. Butiken är inte heller öppen på lördagar. Men det är väl inte så mycket att göra åt.

Ingen vår i sikte.

Var tog våren vägen? Nyss kändes som att den var på väg, med trevliga plusgrader och asfalt som tittade fram. Ett säkert vårtecken brukar vara att man måste duscha av ben och mage på hundarna efter promenad, men nu snöar det igen... Det är minusgrader, det blåser och snön virvlar i vågrät riktning utanför fönstret. Det verkar inte bli bättre den närmsta tiden heller, nästa vecka ska det bara bli någon enstaka plusgrad på eftermiddagarna, och förmodligen mer snö. Vi kan ju inte vara ute så mycket nu ändå, i alla fall inte Ollie, men lite vårväder har inte varit helt fel ändå. Det gör ju sitt till humöret så att säga.

Igår kom Ollie på ett sätt att rymma ur sin hage. Det är ju tur att han inte känner sig så sjuk i alla fall. Vi var tvungna att bygga på lite extra murar på "fängelset", för hade han bara kommit ur en gång var det såklart lätt att göra det det fler gånger. Han kom nämligen på att man kan hoppa upp på soffans armstöd och gå bakom nackstödet ut i friheten. Lite kuddar gjorde susen. Jag tycker så synd om min lilla buse, men man får tänka på att det är för hans eget bästa. Om nu bara vibrationsplattan ville komma också så att han i alla fall får komma ut och uppleva lite mer än han får nu.

Det rullar på.

Nu är alla mediciner hämtade och behandling påbörjad. Den lilla sjuklingen äter tre tabletter på morgonen och en på kvällen. Vi håller tummarna för att den där vibrationsplattan dyker upp snart också. Tanken var att han skulle gå måndag, onsdag och fredag, och har den inte kommit så att vi får en tid på fredag har vi ju missat en hel vecka i rehabiliteringen.

Hittills går allt bra med Ollie, han är oftast nöjd in sin lilla hage. Jag vet ju att han är bra på att ta det lugnt, men mitt samvete tycker att det är jobbigt att han ska sova bort större delen av dagarna. Nikon sover också mycket mer nu, det är lugnare när de är åtskilda och inte har någon att hitta på hyss med. Det känns trist att Nikon också sover mycket mer, men jag antar att man får vara glad att han gör det i alla fall, det vore ju värre om han blev vild och galen istället.

Jag har ingen träningslust nu, det är för mycket att tänka på och det skulle kännas så elakt mot Ollie som bara får stå och titta på. Husse är i alla fall duktig och går promenader med Nikon och tränar lite vardagshyfs ute så att jag som är hemma med jyckarna hela dagarna får slappna av lite och ha lite kvalitetstid med Ollie i soffan.

Det börjar bra.

Eller inte...

En av medicinerna som jag skulle hämta ut idag på apoteket fanns inte i lager, den måste beställas hem. Dessutom visade det sig att vibrationsplattan som finns i vår stad är så ny att den inte ens har kommit än!
Vi kan alltså inte börja med behandlingen än. Medicinen skulle i alla fall komma i morgon, men med vibrationsplattan är det lite mer osäkert, hon hoppades att den skulle komma den här veckan... Det hoppas jag också. Eftersom vi ska på återbesök om tre veckor och se om medicinerna och rehabiliteringen har hjälpt vore det ju bra om vi fick börja så snart som möjligt, annars har man ju inte ett fullvärdigt resultat av det. Att skjuta på återbesöket går inte heller eftersom han ville se Ollie innan han slutar äta den muskelavslappnande medicinen, och den ska han bara äta i 20 dagar och vi har inte fler tabletter än så.
Vi får hoppas på det bästa.

Nu har vi delat av vardagsrummet så att Ollie ska hålla sig stilla, och försökt göra det så mysigt som möjligt åt honom i hans lilla "hage". Det enda vi inte kan påverka nu är att han hoppar upp och ner i soffan. Vi funderade lite på att bygga en ramp av något slag, men jag vet inte riktigt hur det skulle gå till.

Ollie är så duktig och klarar sig än så länge fint i hagen och med sina 15-minuters promenader utan att klaga. Nikon vill helst också vara inne i hagen, trots att han har hela resten av lägenheten att vara i. Det är ju alltid roligast att vara där man inte ska vara.
För tillfället måste vi i alla fall hålla hundarna åtskilda, dels för att förhindra lek och spring och för att Ollie ska vara så stilla som möjligt, men också för att Ollie verkar vara lite extra känslig nu när de har klämt så mycket på honom. Han har kanske lite extra ont och visar det genom att vara väldigt tjurig emot Nikon. Sedan vi kom hem igår har de rykt ihop två gånger utan orsak, det är bara Ollie som tydligt visar att han behöver extra utrymme nu, och det får han i sin hage.

Veterinärbesök - smärtutredning.

Jag vet inte om jag har nämnt det förut, det är ett lite känsligt ämne, men Ollie började för ca ett år sedan, innan vi fick Nikon, att visa en del beteendeförändringar. Vi var hos veterinär då, tog prover för fästingsjukdomar och fick hela hunden undersökt efter tecken på smärta, men fick då veta att alla prover var negativa och att han inte hade någon smärta. Det här har gått gnagt i mig länge, och efter hand som beteendet blev sämre och sämre men ingen kunde hitta någon orsak kunde jag ändå inte acceptera att Ollie helt enkelt bara plötsligt hade blivit knäpp. Det har varit en ångestfylld period där man känt sig väldigt maktlös, och vis av tidigare erfarenheter kunde jag inte lita på att veterinärerna sa att han var fysiskt frisk trots att de klämt och känt igenom honom utan att han visade någonting.

Det hela började med att Ollie plötsligt kunde flyga upp utan anledning när han låg och vilade bredvid en och man rörde lite på sig. Det blev med tiden värre och värre, först började han att morra när han flög upp och sedan eskalerade det till att han ibland oprovocerat högg efter oss. Det skedde alltid i samband med att han vilade och man rörde lite på sig, och på senare tid har det räckt med att man harklar sig eller vickar lite på lillfingret utan att ens röra honom. Det var som att han hade en zoon omkring sig där inget fick störa när han vilade och inte var på sin vakt, och till slut högg han nästan i "förebyggande syfte". Det är inga riktiga bett, det går inte hål i huden, utan mer som en varning för att han känner sig trängd eller påhoppad. Det hände inte alltid, men alldeles för ofta för att det ska vara normalt.

Att våga erkänna för sig själv att ens hund har dålig mentalitet, är aggressiv och kanske inte passar i vårt samhälle, i vår familj, har varit väldigt svårt. Jag har sökt massor av möjliga förklaringar, letat på nätet, läst böcker, o.s.v. Jag kunde bara inte tänka mig att min fina prins plötsligt hade fått det här beteendet, runt fyra år gammal, utan att det fanns någon underliggande orsak. Det kändes orimligt att det skulle dyka upp så sent i livet när det inte fanns där från början. Aggressiviteten har även följts av en del andra udda beteenden, men många av dem skulle också kunna bottna i smärta eller stress orsakat av smärta. Eftersom jag vägrade att ge upp innan jag hade gjort allt för min Ollie hittade jag en fysioterapeut med bra rykte, där andra hade fått sina hundar utredda för smärta med gott resultat, och bokade en tid där.

Idag kom så dagen när det var dags för veterinärbesök. För det första måste jag säga att stackars Nikon som fått sitta i bilen mycket idag har skött sig jättebra och inte klagat alls. Det tog två timmar enkel väg att åka dit och vi var där i fem timmar, med några pauser. Besöket började med att vi fick träffa Stefan Rosén, fysioterapeuten. Han började med att ställa lite frågor och kände sedan igenom Ollie från topp till tå. Förutom Ollies snedställda framben (som han fick gå på vattentreadmill för förut) där han hade lite galla (typ inflammation) och gick snett med, kunde han ganska snabbt konstatera en kraftig smärta i ländryggen. Ollie var så duktig och snäll, men när Stefan tryckte på ländryggen visade Ollie tydligt att det gjorde ont, väldigt ont. Han hade munkorg på sig för säkerhets skull.

Vad det beror på vet man inte riktigt, kanske har det att göra med att han snedbelastar och kompenserar för sitt snedställda framben, eller så kan det vara en gammal skada som inte blivit upptäckt och förvärrats med tiden. Musklerna var spända och kroppen var svag, utan stöd under magen säckade han ihop direkt när Stefan tryckte på bakre ryggen. För oss har han aldrig visat någon smärta, aldrig haltat eller något, så tyvärr var det ju tvunget att gå så långt att han började visa aggressivitet för att han har ont, och ännu mer tyvärr har han ju nu fått gå med det ett bra tag eftersom vi inte har fått rätt hjälp hos andra veterinärer. Jag förstår att alla veterinärer inte kan ha all specialkunskap, men att avfärda någon som är övertygad om att något är fel med ens bästa vän utan att ens skicka vidare till en specialist tycker jag är dåligt. Alla känner ju sin egen hund bäst, och det här bevisar bara för mig återigen att man aldrig ska lita på veterinärer utan läsa på och söka sig till det man behöver på egen hand.

Efter lite blodprov, röntgenplåtar och en del trippande fram och tillbaka i korridoren för att bedöma gången fick vi beskedet att Ollie nu ska äta två olika mediciner, en smärtstillande och en muskelavslappnande, samt äta ett kosttillskott för lederna och få ligga på en vibrationsplatta som träning/rehabilitering. Vibrationsplattan finns som tur är där vi bor, det hade varit ohållbart att ha fyra timmars resväg tre gånger i veckan för att vibrera i 15 min/gång. Vibrationerna ska hjälpa musklerna på något sätt. Förutom det ska han vila i tre veckor. Inget lösspring, inget lekande, inget springade, inte gå i trappor och helst inte ens hoppa upp och ner i möblerna. Jag känner att det sistnämnda kommer att vara jättesvårt att hindra, resten går nog ganska bra men vi kommer att få hålla hundarna åtskilda en hel del. Han får gå på 15-minuters promenader fyra gånger om dagen, inget mer. Det blir tråkigt för honom förstås, och lite svårt för oss, men det är för hans eget bästa och för att medicinerna ska ha bästa möjliga chans att verka.

Jag känner mig bara superlättad att någon faktiskt lyssnade på mig och på riktigt gick igenom Ollie ordentligt. Det är jättetråkigt att han har ont, men det hade ju varit mycket värre om han hade fått fortsätta gå och ha ont utan att vi visste om det, och kanske i längden behövts avlivas för sitt ökande aggressiva beteende. Nu får vi göra det bästa av situationen och hoppas att han svarar på behandlingen.
Nikon var som sagt jätteduktig idag, han och husse var ute på en promenad nyss för att han skulle få sträcka på benen lite efter all tid i bilen. Vi passade i alla fall på att gå in på en djuraffär och köpa en reflexväst åt Nikon som hade hade på sig nyss på promenaden. Husse säger att Nikon skötte sig utomordentligt!

Jag är så glad att jag inte gav upp och accepterade veterinärers svar om att ingenting var fel. Jag rekommenderar varmt ett besök hos Stefan Rosén på ReDog i Västerås för alla som är i liknande situationer. Han är väldigt duktig och kändes väldigt pålitlig, han tog sig även tiden att visa och förklara ingående vad han hade hittat, och dessutom är han väldigt bra med hundar. Ollie som brukar vara väldigt rädd hos veterinären var förvånansvärt lugn och orädd. Stefan ignorerade mest Ollie (förutom när han kände på honom) och det fick Ollie att slappna av och inte behöva känna sig "i centrum". När han inte fick uppmärksamhet, klappar och gulligull-prat som det annars brukar vara hos veterinären försvann rädslan.

Vi är trötta efter en lång dag, ledsna över att Ollie har ont, men lättade över att äntligen få en orsak och kunna bygga vidare på det.

Mörker-sök.

Gjorde precis lite leverpastej-sök med hundarna, och som vanligt försökte jag placera ut godbitarna på nya ställen, både högt och lågt, för att de inte bara skulle gå på syn och minne (de lär sig väldigt snabbt var gömställena finns...). Den här gången blev det lite extra svårt för jag bestämde mig för att släcka ner hela lägenheten när de fick söka. Det blev väldigt mörkt.

Oj, vad de jobbade! Jag antar att hundar har bättre mörkerseende än människor, men det tog i alla fall längre tid och istället för att springa runt som raketer gick de långsammare och tog sig tid för att söka av alla områden ordentligt. Bra nosarbete som en liten kvällsaktivitet!

Parkour-hundar.

På dagens promenad fick grabbarna köra lite hund-parkour på en lekplats (klicka här om du inte vet vad parkour är). Egentligen är ju hundar inte speciellt välkomna på lekplatser, vilket är trist eftersom där ofta finns roliga träningsmöjligheter, men vi passade på ändå eftersom det var tomt och jag inte såg några skyltar. Egentligen var det mest Ollie som parkourade, Nikon är lite för stor och klumpig för att t.ex. gå på smala saker, men han gör sitt bästa! Det är bra att träna hundarnas balans och kroppskontroll, och även att stärka deras självförtroende genom att de lär sig att våga nya saker.

Ollie klättrade upp på ett jättestort däck. Han använde faktiskt däckmönstret som klätterpinnar.

Nikon klättrade upp på ett lite mindre, men fortfarande stort, däck.

Ollie balanserade på smala pinnar...

...och hoppade från pinne till pinne väldigt smidigt.

Nikon balanserade med framtassarna mot en pinne...

...och avancerade till en att sätta tassarna på olika pinnar.

Ollie gick på en smal balansbom.

Nikon hittade en trevlig pinne.

Duktiga Ollie.

Ollie är verkligen så himla söt. Så fort solen tittar in vill han ligga och mysa i den, han hittar alla små sol-ställen och flyttar efter när solen rör på sig.

Han var för övrigt väldigt duktig på promenaden idag och gick lös jättemycket även där han inte brukar vara lös. Egentligen tycker jag inte om att ha honom lös där vi möter en massa människor, cyklar och joggare, och jag ser egentligen ingen anledning till att han ska vara lös när det ändå bara är att hålla sig vid sidan av mig som gäller (det blir ju ingen skillnad med koppel förutom att jag inte behöver vara lika uppmärksam) men ibland är det ändå roligt att ha honom lös bara för att få känna glädjen av att han klarar av det så utomordentligt. Jag tror att både han och jag växer av stolthet då! Vid hundmöten kopplar jag honom alltid, för säkerhets skull.

Vi fortsatte att träna på slalom mellan armarna. Han förstår det bättre nu, men det är svårt att veta var jag ska ha belöningen. Om jag kör extern belöning framför blir det för stark dragning framåt så att han inte kommer in naturligt mer än första gången. Om jag har extern belöning bakom snurrar han gärna åt fel håll när han kommer igenom för att dragningen blir för stor bakåt. Har jag den uppe på ett bord vet han att den ligger där, och så vidare... Han är helt enkelt lite för på och tycker att han ska ha belöning för varje steg. Jag kanske får ta hjälp av husse på något vis eftersom jag inte kan styra honom med mina händer.

Nikon var också duktig på promenaden. Han hittade en fanta-burk som han gick och bar på ett tag. Kaffemuggar är också populärt att bära på. Det ligger alldeles för mycket skräp efter vägarna, jättekul tycker Nikon, men han får hållas så länge det inte är något farligt han plockar upp. Bajsätandet skulle vi dock mer än gärna slippa...
Träningen med Nikon gick bra. Jag passade på att filma. Förutom att det är så trångt att jag nästan går in i väggarna och tappar balansen när jag ska gå och svänga tycker jag att det ser ganska bra ut! Och sitthoppen han gör när jag försöker få honom att gå bakåt skulle nästan snart kunna kallas för att backa, nästan.

Klicka här för att se filmen.

Toker.

Träning.

Nikon har äntligen börjat söka sig till rätt position utan hjälp av min hand! Det var lite knepigt i början, men jag väntade ut honom och hjälpte till genom att peka mer med kroppen och huvudet, om man kan säga så, och nu behöver jag inte hjälpa till alls. Jag kan hålla händerna båda bakom ryggen och framför mig. Ibland kan det bli lite snett och aningen för långt fram eftersom han inte har min hand som guide, men vi finslipar på det och det tar sig! Just nu svarar han bäst när jag peppar honom lite, jag springer runt, backar, låter honom följa mig och hitta rätt. När jag är "tråkigare" kan han sätta sig lite hur som helst, ibland bara framför mig, men jag hoppas att det också fungerar på sikt om jag tonar ner springet mer och mer.

Jag fick även ett infall att börja träna "stå", ifall vi nu skulle ställa ut honom någon gång. När hundarna visas ska de ju stå upp, och Nikon sätter sig alltid ner när man står framför honom. Det kommandot kommer jag också ha nytta av senare i lydnaden. Det gick ganska bra för att vara första träningspasset måste jag säga. För att han inte skulle sätta sig höll jag en godis under hans huvud mellan frambenen. När jag la på kommandot "stå" märkte jag att han gärna ville sätta sätta sig direkt när han hörde bokstaven S, som i sitt, så jag fick göra ett väldigt kort S och långt ÅÅÅÅ. Efter ett tag kunde han stå och titta på mig när jag sa "stååå", men det är mycket träning kvar. Just nu gäller det bara att nöta in kommandot och belöna när han gör det av sig själv.

När jag tittade på heelwork to music på Crufts var det en tjej som körde slalom mellan armarna med sin hund när hon kröp, och eftersom Ollie är en stjärna på slalom mellan benen tänkte jag testa det med honom. Det var ganska svårt! Man blir så låst när man inte kan peka och visa med händerna, och dessutom sökte sig Ollie hela tiden till händerna eftersom de luktade godis. Efter ett tag gick det ganska bra, problemet är att han vänder sig fel, han snurrar tillbaka emot mig när han gått igenom armarna istället för att fortsätta framåt. Vi har en del att jobba på där, men jag tror nog att vi kan fixa det snart.
Vi gjorde också lite hopp över benen och tränade på att Ollie skulle gå mellan mina ben och följa mig. Han är jätteduktig på det faktiskt, han både går framåt, svänger och backar med mig.

Promenad.

Idag gick vi en lååång och härlig promenad alla fyra. Hundarna fick gå lösa ibland, mest Ollie eftersom vi litar mer på honom, men Nikon fick också gå lös där det passade och var jätteduktig på inkallning!

Nu blir det agility på Crufts. Klicka här för dagens livesändning.

Solhundar.

Crufts.

Nu pågår Crufts i England, världens största hundutställning. Den som vill se kan göra det live via youtube. Det är mest agility som visas och även lite heelwork to music, flyball och på kvällarna kan man se bedömning av olika rasgrupper. Det började igår och håller på hela helgen!

Klicka här för att se dagens livesändning.

Träningsmässigt blev jag lite inspirerad av uppvisningarna i heelwork to music och körde lite cirkuskonster med Ollie, t.ex. hoppa över benen och gå mellan benen. Det var väldigt roligt tyckte han!
Med Nikon såg jag lite framsteg i backa-träningen. Istället för att resa sig på bakbenen och tippa över har han nu börjar att hoppa bakåt sittande, typ. Det är inte vackert, men det är framsteg!

Solstrålen.

Ollie myser i alla solstrimmor han hittar.

Hopplösa människor.

Ja, nu känner jag att jag vill klaga lite.

Jag är av den åsikten att mina hundar inte ska hälsa på alla hundar de ser ute, ju färre desto bättre faktiskt. Jag vill att mina hundar ska kunna möta andra hundar lugnt och fint, helst ignorera dem, utan att ha några förväntningar på att få hälsa. Om jag vill ha en hund som blir uppspelt varje gång den ser hund gör jag klokt i att låta den hälsa på alla hundar vi ser, gärna med lite stress inblandat, men nu vill jag inte ha det så. Jag är inte emot att hundar ska få umgås med andra hundar, och det händer väl då och då att mina hundar faktiskt får hälsa på andras hundar under promenad, om det är någon man känner igen eller en främling som frågar om det är okej och det känns okej för mig. Det är viktigt, framförallt för Nikon som är unghund, att träffa andra hundar och inte bara umgås med Ollie hela tiden, men jag vill kunna ta beslutet om vilka hundar han ska träffa och när det ska ske. Att en främling tar det beslutet åt mig är inte okej någonstans.

Jag är nog ganska naiv när det gäller andra hundar, jag tror gott om dem tills de visat motsatsen, kanske för att jag aldrig varit inblandad i någon hundattack. Jag är inte rädd att hundar ska slita sig och hoppa på mig och jag ber inte folk koppla sina lösa hundar så länge de inte stör mig. Jag bryr mig helt enkelt inte om andras hundar när vi är ute, jag koncentrerar mig på mina egna. Men, vissa människor har en alldeles för stor portion naivitet och alldeles för lite sunt förnuft och respekt. Jag skulle aldrig släppa fram mina hundar till en okänd hund av flera anledningar. För det första är det respektlöst, men även för att jag inte vet någonting om den okända hunden. Den kan vara sjuk eller ha ont, vilket kan betyda att den inte uppskattar att hälsa på andra hundar, den kan vara osäker eller aggressiv, det kan vara en tik som löper, eller den kanske t.o.m. bär på något smittsamt som t.ex. kennelhosta. Jag tror för övrigt inte att hundar har ett behov av att hälsa  på en massa andra hundar, det skapar bara en onödig stress att paras ihop med okända för att människorna tycker att det är gulligt. Att mötas i koppel blir även konstig situation för hundarna eftersom de inte får ett naturlig kroppsspråk då och inte kan röra sig som de vill.

När jag var ute på en promenad med Nikon idag kom jag till ett ställe där det var en stor vattenpöl över precis hela gångvägen. På en sidan vägen var det ett buskage och på andra sidan upptrampad snö där det stod fyra människor och tre hundar några meter in. Hundarna var uppspelta och det skälldes en del. Jag stannade till och övervägde om jag skulle pulsa i snön runt buskaget för att få störst chans att Nikon skulle hålla sig lugn, eller om jag skulle smita förbi människorna med hundar lite snabbt där det var upptrampat. Jag valde att smita förbi och tänkte att eftersom de här människorna redan står och samtalar och deras hundar är upptagna med varandra är det i alla fall ingen som kommer att "förstöra" för mig. Så fel jag hade. I samma sekund som jag tar första steget vänder sig en av människorna åt mitt hål, tar av sin hund halsbandet och kommer stövlandes emot mig samtidigt som hon med hög och ljus röst utbrister "här kommer en till hund som vill hälsa!".

Hennes hund springer fram till Nikon som blir väldigt uppspelt av hunden som hoppar runt honom och av kvinnans höga röst som fortsätter att mala på "ja, vad roligt, klart de ska hälsa, oj så roligt!". Han börjar dra i kopplet och hoppa, precis så som jag inte vill att det ska gå till när han ser andra hundar. Jag tar tag i hans sele för att lugna ner honom samtidigt som jag säger "kan du låta bli att hetsa upp min hund sådär?". Kvinnan blir genast tyst och kopplar sin hund med ett förskräckt uttryck. Eftersom jag inte vill att Nikon, eller staffar i allmänhet, ska få dåligt (sämre) rykte säger jag att han inte är farlig på något sätt men att han är en vild unghund som knappast behöver en massa stress för att gå igång, det klarar han så bra ändå. Kvinnan mjuknar lite och säger något om att det borde finnas en rastgård här så att hundarna fick springa omkring med varandra innan hon återgår till sin grupp.

Om man ska se något positivt så var det väl i så fall att hon inte hade några förutfattade meningar om Nikon utifrån hans ras eftersom hon inte hade några problem att släppa fram sin egen hund, men det är ju också just sådant som kan kosta hennes hund livet den dagen hon släpper fram den till fel hund. Det handlar om säkerhet och respekt, och sunt förnuft. Samma sak gäller barn förresten, jag har själv varit med om att föräldrar sagt till sina barn att gå och klappa den fina vovven där borta samtidigt som de pekar på min hund. För mig är det helt galet att man inte är mer rädd om sitt barn än att man låter det gå fram till en okänd hund som kanske bits eller har loppor eller vad som helst. Att de verkar tro att min hund är allmän egendom som de kan använda som leksak till sina barn utan att fråga mig är också skrämmande.

Varför saknar vissa människor helt dessa spärrar? Vad är det som gör att de tvunget måste tränga sig på? Det spelar liksom ingen roll att man undviker ögonkontakt, tittar åt ett annat håll, ser ointresserad eller upptagen ut. Det finns inget i mitt kroppsspråk som inbjuder till kontakt, snarare tvärtom, och ändå måste den tydligen tas.
En lite rolig sak är att jag har passerat de här hundägarna förut när de stod och "umgicks" med sina uppspelta hundar, och då hörde jag att en sa till de andra "titta vilka väluppfostrade hundar" när jag gick förbi med mina som var lugna. Ja, gissa hur jag får dem så? Det är i alla fall inte genom att släppa fram dem vind för våg till alla hundar jag ser samtidigt som jag stressar upp situationen ännu mer genom att prata hysteriskt med gäll röst.

Snälla hundägare, respekt och sunt förnuft, ska det vara så svårt?