Äntligen bilder.

Igår var vi hos husses föräldrar och Mynta och hälsade på. Husse kom ihåg att ta med sig kameran den här gången, så nu har jag äntligen fina bilder på Ollie och Mynta.

Dagen började med lite utomhusbus, fast det varade inte så länge. Ollie hittade en massa spännande pinnar att undersöka, och Mynta försökte mest stjäla mina vantar. Vi fortsatte hem till husses föräldrar där vi blev bjudna på mat. Hundarna röjde runt i köket ett tag, och sedan somnade de.
En trevlig dag!

Klicka på bilderna för att se dem större.

Snöväder.

Nu snöar det för fullt ute. Vi har inte pallrat oss iväg på någon promenad ännu, jag tänker vänta tills husse kommer hem från jobbet och hoppas på att han vill följa med ut. För tillfället ser Ollie ut såhär.

Med nosen begravd i en hög av tassar verkar han inte vara så sugen på att gå ut i kylan. Vad ska man ut och göra när man kan ligga i den varma soffan dega, verkar han tänka, samtidigt som han drar en djup suck, knorrar lite och blänger på mig så fort jag råkar röra på mig eller stöta till honom.
Men jag vet att han vaknar till liv snabbt som blixten när jag säger de magiska orden "ska vi gå ut?". Fast jag håller mig tyst än så länge, jag trivs ganska bra i soffan jag med. Vi väntar på husse innan vi ger oss ut i snöyran.

Jag skrev ju förut att tricket "sitt fint" inte fungerar med enbart röstkommando, men där hade jag tydligen fel. Husse började genast att jobba med det, och visst fungerar det. Inte helt felfritt kanske, man måste stå väldigt nära hunden när man säger det, men det fungerar i alla fall även om man har händerna bakom ryggen. Både "sitt fint" och "upp och stå". Bra gjort husse och hund!

Halkfritt.

Idag har jag köpt mig ett par broddar. Jag sprang på dem på Clas Ohlson och tänkte att jag lika gärna kunde passa på att prova. Just nu är det inte halt ute, det har faktiskt snöat så pass mycket att man kan promenera utan problem. Men när halkan slår till igen kanske jag inte behöver gnälla lika mycket om det.

Broddarna täcker inte hela foten, bara hälen. Men jag tycker att de större ser lite klumpiga ut. De här är små och smidiga, och förhoppningsvis gör de någon nytta i alla fall. Och så har de ju en trevlig reflex också.

Busen och jag har tagit en promenad, och nu ska vi mysa ner i soffan och vänta på husse. Han plåtar hockey och det brukar bli sent, så det blir tv-kväll för mig och Ollie.

Hundrastgård.

Det är på gång att byggas en hundrastgård här i stan. Hundrastgårdar är både bra och dåliga kan jag tycka. Det är positivt att det finns en inhägnad plats där hundar får vara, för det är ju ofta förbud mot lösa hundar i parker och liknande. Det är trevligt att det finns en mötesplats där man kan träffa andra hundägare, och där ens hund kan träffa andra hundar.
Farhågan är ju såklart att olyckor kan hända. Det är inte riskfritt att släppa ihop en massa okända hundar. Även om hundägaren säger att "han/hon är snäll", så vet man ju aldrig hur hundarna reagerar på varandra. Och dessutom finns de alltid människor som inte behandlar andra med respekt, som t.ex. att fråga innan man släpper in sin hund om det redan finns en hund rastgården.
En plats där det kan spridas sjukdomar är det också förstås. Man kan aldrig veta vad de andra hundarna bär på, och ibland vet inte ens ägaren för att det inte finns några symptom. Att en del låter bli att plocka upp efter sin hund är också en grogrund för bakterier. De som inte har hyfs nog att hålla rent borde inte släppas in i rastgårdar.

Ollie har varit i rastgård några gånger där vi bodde förut. Oftast var vi ensamma, men ibland kom det andra hundar dit. Igår åkte vi till den rastgården eftersom vi ändå hade ett ärende i närheten. Det verkar som att den är flitigt använd även på vintern, för det var väl upptrampat. Egentligen var det nog bättre där nu än på sommaren, för då var större delen av rastgården en smutsig pöl. I övrigt tycker jag att den är ganska bra, lagom stor och fin miljö. Tyvärr var det för mörkt för att ta några bilder.

Jag hoppas att rastgården här blir fin, att det finns regler som följs och att folk använder sunt förnuft. Jag kommer att besöka den när den är klar och se vad jag tycker om den. Förhoppningsvis finns det lite träd, stubbar, stockar och annat för att berika miljön, och inte bara en tråkig gräsmatta eller grusplan.
Jag kan tänka mig att den blir väldigt populär i början, för jag vet att det är många som har saknat en rastgård här. Även om det både finns fördelar och nackdelar med hundrastgårdar tycker jag att det är ett bra initiativ av kommunen, och jag hoppas att hundägarna är rädda om förtroendet så att vi får ha den kvar!

Namn och tecken för kommandon.

Hundar kan lära sig kommandon både via muntliga namn och via handtecken. Ett problem som kan uppstå är när man tror att man lär hunden ett kommando genom att döpa det, men i själva verket uppfattar hunden en specifik rörelse som man gör. Som exempel kan jag ta "sitt fint".

Om jag bara ger själva kommandot muntligt förstår Ollie inte vad jag menar, men när jag lärde in det gjorde jag en handrörelse som han förknippar med det tricket. Jag förde en godisbit över huvudet på honom så att han skulle räta upp kroppen från vanliga "sitt", och det är den handrörelsen som får honom att utföra tricket, oavsett om jag har godis i handen eller inte. I det fallet är alltså tricket ofrivilligt inlärt med handtecken.

Det spelar egentligen ingen roll för mig vad det är som får honom att utföra tricket i det fallet, och skulle jag vilja döpa det med ett muntligt kommando istället skulle det också gå efter lite träning. Om jag jämför med "upp och stå" ser det handtecknet ungefär likadant ut.

Men där gör han ändå skillnad på tricken, vilket får mig att tro att han ändå lyssnar på orden i en kombination med handtecknet, eller så gör jag omedvetet någon skillnad som jag inte tänker på. Om jag bara ger ett muntligt kommando och själv står helt stilla fungerar det inte.
Men det spelar som sagt ingen roll egentligen, och dessutom tror jag inte att han skulle utföra tricken enbart med handtecken heller, det är nog en kombination av handtecken och muntligt kommando som gäller där.
När det gäller vanliga "cirkuskonster" är det ju mindre viktigt vad som får hunden att utföra dem, till skillnad från t.ex. inkallning där det muntliga kommandot blir väldigt viktigt eftersom hunden inte har konstant ögonkontakt med mig under varje sekund han är lös ute.

För en del kommandon, t.ex. "slicka", har jag inga handtecken. Där föll det sig naturligt att inte göra något tecken, för hur ska jag kunna visa med kroppen att hunden ska slicka sig runt munnen?

"Slicka" lärde jag in med hjälp av klicker, vilket också är en bidragande orsak till att jag inte använde några tecken eftersom det mer handlar om att hunden självmant ska bjuda på ett beteende. Att slicka sig runt munnen är dessutom en omedveten handling, alltså något hunden gör automatiskt utan att tänka på det. Därför är det lite extra svårt att lära in, men trägen vinner som man brukar säga.
I det fallet gav jag Ollie en godisbit utan att han hade gjort något för att få den, och klickade sedan när han slickade sig runt munnen (som hundar gör efter att dom ätit). Tillslut blev han medveten om vad han gjorde när jag klickade och började självmant att bjuda på beteendet att slicka sig runt munnen utan att han hade fått godis innan, och då var det dags att döpa tricket. Så i det fallet utför han tricket "slicka" enbart på röstkommando.

Jag har nyligen upptäckt att Ollie har en tendens att blanda ihop tricken "high five" och "tumme", där handtecknen ser precis likadana ut. I "vacker tass" håller jag handen med handflatan uppåt.

"High five" är ju egentligen samma trick, fast där är handflatan utåt som i ett stopp-tecken. Samma handtecken används för "tumme", där Ollie ska markera min tumme med nosen.
Ollie lärde sig "high five" innan "tumme", och försökte därför använda tassen i början av tumme-träningen, eftersom han var van vid att det handtecknet betyder "high five". När det problemet var löst fungerade "tumme" bra. Men vad jag har upptäckt nu är att om man t.ex. kör flera "high five" på raken och sedan lägger in en "tumme" så gör han fortfarande "high five". Han gör det han tror förväntas av honom, istället för att lyssna på trickets namn. Därför har jag tränat lite under några dagar nu på att verkligen besfästa röstkommandot i dessa trick, så att han ska utföra rätt handling av rätt namn. Det har gett bra resultat, och han lyssnar mycket bättre på röstkommandot nu.

Det här har fått mig att fundera över och förstå mycket bättre hur tydlig man måste vara när man lär hunden något, och hur medveten man måste vara om sina egna rörelser.
Ibland kan det kännas trist när man kör fast och saker och ting inte går som man vill, men vore hundträning lätt som en plätt skulle man ju inte bli lika glad över reslutaten som man uppnår när man gör rätt. Utmaningen är en del av tjusningen, och det mest utvecklande av allt är ju att man lär så länge man lever. Man blir aldrig fullärd inom hund!

Ollies familj.

Ollie kom till världen den 22:a mars 2008 som nummer fyra av fyra valpar. Han blev kallad "Fyran", minst i kullen och sist ut, liten på jorden men stor i orden!
Med en jack russell terrier som mamma och en papillon/släthårig foxterrier som pappa blev han en trevägs-korsning av en lite annorlunda blandning.

På bilden ser ni Ollies mamma till vänster och Ollies pappa till höger. Bilderna som följer fick jag mailade till mig av uppfödaren.

Tyvärr är det den enda bilden jag har på Ollies mamma, men här följer några fler bilder på Ollies pappa.

Visst kan man tydligt se likheterna mellan Ollie och hans pappa, men sin strävhåriga jack russell mamma är han inte alls speciellt lik.

Den första bilden jag såg på Ollie, innan jag hade sett honom på riktigt, var den här bilden.

Kan ni förstå att hjärtat smälte?
Senare fick jag även dessa bilder mailade till mig. Ollie var då inte större än en sko.

Första gången jag hälsade på Ollie såg det ut såhär. Lillgrabben var alldeles jordig på nosen, för han hade precis roat sig med att brotta ner en blomma på gräsmattan som var mycket högre än han själv.

Här kommer lite bilder på Ollies syskon. Först ut är syrran, enda tikvalpen i kullen.

Här kommer Ollies ena bror. Bilderna på bröderna är dock tagna vid ett senare tillfälle, så de är lite äldre här.

Och det här är Ollies andra bror.

Som ni kan se har Ollie alltså två korthåriga syskon, ett strävhårigt, och själv är han släthårig och har ganska lång päls. En väldigt stor variation på utseende inom kullen, som det kan vara med blandraser.
Här kommer en bild från första bilresan hem. Nu var han inte längre "Fyran", nu blev han Ollie.

Ollie sov i mitt knä hela resan, förutom vid ett tillfälle när han blev åksjuk och kräktes på handduken. Det var första och enda gången han blivit åksjuk. Halsbandet jag hade köpt passade, men han var så liten att jag fick knäppa det på innersta hålet. Det är roligt att spara på sådana saker, för när jag tittar på det nu förstår jag inte hur han kunde vara så liten, nu har han växt ur det för länge sedan.

När Ollie var liten hade han nästan inget hår på magen.

Från att ha haft två hängande öron reste sig först det ena...

...och sedan det andra.

Pälsen gick från kort..

...till lite längre...

...svansen blev yvigare...

...pälsen blev tjockare...

...och till slut hade han en tjock, yvig, vacker päls.

Ollie har träffat sin pappa och sin ena bror två gånger sedan han "flyttade hemifrån". Pappa längst fram, Ollie i mitten och brorsan längst bak.

Här kan man se tydliga skillnader i både storlek och päls.

Det är väldigt roligt att se hur valparna utvecklats, och det skulle vara kul att träffa dem igen. Det finns även tre valpar till från samma föräldrar som blev till när pappans hormonspruta (som ska hindra oönskad parning) inte fungerade. Så egentligen har Ollie sex syskon, tre kullsyskon och tre småsyskon.

Det blev väldigt många bilder den här gången. Jag hoppas att ni uppskattade att se busens resa från valp till vuxen och jämförelsen med föräldrar och syskon!