Sidor

söndag 30 september 2012

Kajakspaning.

Det som stod på schemat idag var kajakspaning. Egentligen stod det inte alls på schemat, men jag bestämde mig för att haka på husse när han skulle ut på jobb och dokumentera en kajaktävling för att Nikon skulle få lite mer miljöträning.
Ollie var faktiskt med dit förra året också och har alltså sett kajaker förut (jag börjar fundera på vad han inte har sett, han är nog bekant med det mesta). Varken Ollie eller Nikon brydde sig om kajakerna som guppade runt i vattnet. Nikon var mest intresserad av alla roliga människor som fanns där.


































Foto: Husse

lördag 29 september 2012

Ändringar i bloggen.

Som ni ser har jag gjort om bloggen lite, det kändes som att den behövde fräschas upp lite efter över ett år med bloggande. Nikon måste ju också få vara med på ett hörn.
Jag hoppas att det ser bra ut på era datorer, det är ju inte alltid lätt att hålla på med sådant här, så säg gärna till om något ser galet ut.

Jag hittade en vacker bild på Ollie som husse tog för något år sedan. Han är så fin vår lille buse.


fredag 28 september 2012

Hästspaning.

Idag har Nikon fått spana på hästar, för när man är valp måste man ju få se alla möjliga konstiga saker som finns. Först fick grabbarna strosa runt lite på sand och gräs, och sedan tog vi en liten tur förbi en hästhage. Ollie brydde sig inte om hästarna, han har sett hästar förut. Han har faktiskt till och med nosat på en hästmule hos min moster som har två hästar. Nikon däremot tyckte att hästarna var ganska intressanta. Han var helt tyst och ganska lugn, men han tittade nyfiket och undrade nog vad det var för ena stora djur som gick i hagen. Trots lite småregn var det en mysig utflykt.

Lite senare tog jag en liten promenad med hundarna. Nikon fick träna på koppelvett (inte hans starkaste sida... än) och att hälsa fint på andra människor (absolut inte hans starkaste sida heller). Vi träffade nämligen ett par som brukade vara hundvakt åt deras dotters hund, och därför gick damen runt med hundgodis i fickorna. Hon blev givetvis väldigt populär! Som vanligt kunde Nikon inte direkt hälsa fint, och det slutade med att damen blödde från fingret. Jag tror att han har fått minst fem personer att blöda nu. Behöver jag nämna att vi längtar efter att valphuggtänderna ska tappas? Man får trösta sig med att han inte menar något ont, han är bara så glad att han inte riktigt kan kontrollera sig.

Under promenaden ägnade sig Ollie som vanligt åt att hoppa upp på diverse stenar och annat. Även Nikon ville vara med på ett hörn den här gången. Jag försökte ta kort på hundarna, men det var allt annat än lätt. Nikon är inte så bra på att sitta stilla och posera om man säger så.










































































Och såklart vände Ollie bort huvudet på den enda bilden där Nikon tittade på mig...




















Men jag tror ändå att vi kan enas om vem som är den bästa modellen här.

























Innan husse åkte till jobbet idag fotograferade han grabbarna när de kom för att vinka av honom.




































Sötnosarna!

torsdag 27 september 2012

Bentugg i bäddarna.

Vi köpte en till biabädd för några dagar sedan, för även om hundarna ligger både i soffan och sängen så är en bädd bra att ha ibland. Har man då två hundar är det såklart bra att ha två bäddar.

När det gäller bentuggande är bäddarna perfekt, för hemma hos oss är det förbjudet att tugga ben i möblerna. Det blir kladdigt och fläckigt, och det är inte så lätt att få bort fläckarna. Ollie är medveten om regeln och efterföljer den fint, men Nikon däremot tar en tur upp i sofforna med ben ungefär varje dag. Han lär sig väl förr eller senare han också, hoppas jag.

Ollie vill alltid vara på en mjukt underlag när han tuggar ben, och nu när det inte finns några mattor på golven är bädden det bästa stället att vara på (min förhoppning är att han ska fortsätta att vara i bädden när mattorna kommer på plats också). Nikon bryr sig inte så mycket om var han är, man han gillar också att tugga ben i bädden. Ollie har för övrigt börjat tugga mycket mer ben nu när lillebror är med som ett litet "dragplåster", och det är väldigt bra för hans tandstatus.

Att titta på hundarna när de tuggar ben kan vara väldigt underhållande. De byter ofta ben med varandra, för det som den andra tuggar på kan ju vara lite godare. Ofta har de samma tidsintervaller när det gäller benbyte, men ibland blir det så att någon av dem vill byta före den andra. Är det Ollie har han två alternativ, antingen tar han helt enkelt benet ifrån Nikon (för storebror har ju pondus nog att göra sådant) eller så ställer sig och stirrar med en sålt-smöret-och-tappat-pengarna-blick på Nikons ben. Är det Nikon som vill byta först ställer han sig och skäller Ollie i örat, den tekniken brukar dock inte hjälpa speciellt mycket.

Ibland tuggas det ben i olika bäddar...



















...och ibland klämmer de ner sig i samma bädd.




















(Ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitéten, att fotografera med mobilkameran i mörka rum är inte helt lätt, och går man iväg för att hämta den riktiga kameran har man missat allt när man kommer tillbaka).

Jag har ännu inte hunnit köpa något fleecetyg att ha i bäddarna, men det ska göras så snart som möjligt. Jag vill ju att mina grabbar ska ha det mysigt, och dessutom att det ska vara snyggt.

Igår var vi i hundrastgården igen. Det regnade och var kallt, men med regntäcke på går det bra ändå. Hundarna fick springa runt ock göra vad de ville, söka lite godis och leta efter matte/husse när vi gömde oss.

Idag har Nikon träffat staffen Theo igen som han och husse träffade ute för ett tag sedan. Även den här gången var det husse som var ute med Nikon när de träffades, så jag har faktiskt aldrig sett Theo (bara på bild). Husse sa i alla fall att hundarna hade haft roligt ihop eftersom de fick leka lösa på en grusplan ett tag. Husse var extra stolt över Nikon eftersom han var så duktig på kontakt, mitt i vildaste leken kom han som ett skott när husse ropade på honom. Duktigt!

Jag tog ut hundarna på en rastning nyss och Nikon skötte sig bra även då. Ibland kan jag känna att det vore så mycket skönare och enklare om man bodde i "skogen" och kunde ta ut hundarna utan att behöva stöta på grannen eller så. Vissa gånger när man ska ut känns det bara så typiskt att någon skulle befinna sig på gården precis när jag ska ut med Nikon, för då vet man att den där snabbkissen kommer att ta betydligt längre tid eftersom Nikon blir lite distraherad då. Och ibland känns det så typiskt att man ska behöva möta någon på trottoaren för man vet att allt kommer att ta så mycket längre tid med en valp som måste stanna och titta.

MEN...

Man kan ju se det som träningstillfällen också. Hade min hund bott i skogen och bara fått vistas lite i stan som miljöträning hade det förmodligen varit jobbigt den dagen man kanske skulle bli tvungen att flytta in till stan. Jag är glad att han får uppleva så mycket saker, och ju fler gånger han får göra det desto bättre kommer det ju att gå. När han har mött personer på trottoaren x antal gånger kommer det inte att vara lika intressant längre. Och även om grannen är superrolig så kommer han kanske att inse att ibland hälsar man och ibland inte.

Jag tog verkligen till mig den här tanken idag, och istället för att tycka att det var jobbigt att det var mycket trafik när vi skulle gå över vägen så ställde jag mig och passivitetstränade och väntade på ett bra tillfälle. Jag hade givetvis kunnat ställa mig vid övergångsstället, men eftersom man aldrig vet om Nikon kommer att hänga på eller inte och det skulle vara lite pinsamt att stå där med Ollie halvvägs över och Nikon som en stoppkloss åt andra hållet valde jag att vänta på en lucka istället.

Jag valde även att inte bli irriterad för att personen med "skällhundarna" (som vi kallar de, hundar som alltid skäller på oss) stannade onödigt länge framför oss där jag satt på huk med hundgodis i händerna och tränade kontakt vid hundmöten. Att han stod där med "skällhundarna" gav oss bara ett längre träningstillfälle, och även om inte Nikon höll ständig kontakt utan tänkte vandra fram till de andra hundarna några gånger är jag väldigt stolt över att han kom tillbaka till mig när jag bad honom.
Grabbarna skötte sig även utmärkt vid ett annat hundmöte som kunde varit lite provocerande, det var en liten terrier som hängde i änden av ett flexikoppel med blicken fäst på Ollie och Nikon, och drog så att det lät som att den höll på att strypa sig själv. Sådana hundmöten kan ju vara lite mer provocerande än ett hundmöte med en hund som lugnt går vid ägarens sidan, men båda mina grabbar var jätteduktiga och struntade i flexiterriern.

Även när jag skulle tillbaka över vägen stannade jag och passivitetstränade, och då ställde sig dessutom två damer mitt i vägen för mig. Perfekt, tänkte jag, för då fick Nikon både träna på att vara stilla och ha tråkigt och på att stå bredvid två pratande damer utan att behöva gå dit och presentera sig med tänderna.
Han skötte sig jättebra, efter en stund insåg han att vi stod stilla och då lugnade han ner sig. Ollie skötte sig såklart också jättebra, men det gör han ju nästan alltid!

tisdag 25 september 2012

Vilodagar.

Ibland måste man ha vilodagar, både vuxna hundar, valpar och människor. Igår och idag har vi inte gjort något värt att nämna, mest tagit det lugnt och gått någon runda runt kvarteret.

Det är lite svårt att kombinera mitt och husses jobb samt aktiviteter för både Ollie och Nikon. När vi väl har tid ihop vill vi ju spendera den tillsammans, det betyder att hundarna får aktiviteter som är valpanpassade. Man kan visserligen kombinera träning för Ollie med utevistelse för valpen, men det beror lite på var man befinner sig. Som tur är hanterar Ollie det bra och bryr sig inte speciellt mycket om att han får vara mer passiv just nu.

Att göra saker kan ju vara stimulerande i sig, det är mest den "riktiga" träningen och promenaderna som blir lidande. I söndags tog vi t.ex. en tur till en annan stad för att Nikon skulle få lite miljöträning och få se något annat än hemstaden. Vi strosade runt i en park en stund (typiskt nog glömde vi selarna hemma, det är lättare att hantera nyfikna hundar i sele, men det gick ganska bra ändå) och sedan köpte vi hamburgare och åkte hem. En mysig utflykt, inte så aktiverande för Ollie kanske men ändå en form av stimulans med alla nya dofter och intryck. Ungefär så ser våra aktiviteter ut, men vi försöker lägga in träning för Ollie när det finns möjlighet.

För Nikons skull är ju varje liten aktivitet ett äventyr, och då behöver man vilodagar ibland. Ollie behöver såklart också ha tråkigt ibland, men jag hade ju hellre sett att han hade tråkigt när han också fick jobba lite än att han ska ha tråkigt utan någon egentlig aktivitet för övrigt.
Jag tror i vilket fall som helst att det mest är jag som har dåligt samvete i onödan, för Ollie tar som sagt det hela väldigt bra.

Tyvärr har jag inga bilder på grabbarna att dela med mig av. Jag får skärpa mig på den punkten, bloggen blir alltid trevligare med bilder.

lördag 22 september 2012

Regnväder.

Igår tog vi en kort runda i skogen längs ett motionsspår. Eftersom det var just ett motionsspår ville vi inte ha hundarna lösa, därför fick de gå med långlina. Jag var lite tveksam till att ha två hundar i långlina, en är ju jobbig nog att hålla koll på när man ska låta bli att snubbla på och trassla in sig i linan, men det gick faktiskt bra. Husse hade en hund och jag hade en hund, och även om de gick lite kors och tvärs var det faktiskt inga problem att hålla reda på linorna.
Nikon ägnade sig åt favoritsysselsättningen att leta gammal frukt och hittade en äppelskrutt som han kalasade på utan att vi hann ta den ifrån honom. Ollie ägnade sig åt favoritsysselsättningen att hoppa upp på diverse stubbar och liknande för att få godisbitar av mig och husse. Jag föredrar Ollies intresse mest om man säger så...

Idag åkte vi till hundrastgården en sväng. Det regnade och var kallt, men eftersom våra grannar ska komma över ikväll kände vi att hundarna behövde göra av med lite energi för att vi skulle få någon typ av lugn och ro här hemma sedan. Dessutom måste Nikon lära sig att man kan vara ute i regn också, lille herr Fin I Kanten tycker nämligen att regn och vattenpölar är något som bör undvikas. Ollie är visserligen inte heller så förtjust i regn (och inte jag heller för den delen), men det finns ju som bekant inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Husse och jag tog på oss regnjackorna och hundarna fick ha sina regntäcken på sig. I rastgården var det full fart och ingen brydde sig om vädret.

Nu är hundarna trötta, men jag antar att de vaknar till liv igen när vi får besök. I alla fall en liten stund.

fredag 21 september 2012

Fyra månader.

Idag är Nikon fyra månader gammal. Eller fyra månader ung kanske är ett bättre ord. Jag tänkte att jag skulle göra en liten uppdatering om hur det går för oss med vardagsbestyren.


Rumsrenhet

Nikon är absolut inte rumsren än. Ibland går han till dörren när han är nödig, men lika ofta gör han inne. Det blir inte så förfärligt många olyckor inne, men det beror på att vi är duktiga på att ta ut honom. På morgonen kissar han aldrig inne, då håller han sig när man klär på sig och gör sina behov när han kommer ut, men resten av dagen är det lite sisådär med.
Det är bara att kämpa på och vänta till den dagen när han utvecklar förmågan att kontrollera sina kroppsfunktioner och att poletten ska trilla ner angående var man bör göra sina behov. Han är ju trots allt fortfarande en liten bäbis, så det är ju precis som förväntat.


Koppelgående

Det går relativt bra med koppelträningen. Nikon drar inte som en tok, men han kan smådra lite ibland och då stannar vi så att han inte kommer vidare. Det värsta med koppelgåendet är att han absolut inte har något koppelhyfs. Han går kors och tvärs, stannar plötsligt framför en och far runt så att man ofta får tvärstanna och kliva åt sidan för att inte snubbla.
Än så länge har vi inga höga krav på att han ska gå "fint", så länge han inte drar i kopplet är vi nöjda. Resten får vi ta som det kommer.


Utfodring

Här briljerar Nikon! Han har enorm matlust, vilket såklart är skönt. Han är även väldigt duktig på att sitta och vänta på sin mat. När han kom hit hoppade han som en känguru efter skålen, men han lärde sig väldigt snabbt att sitta och vänta på ett "varsågod". När man har två hundar att mata känns det viktigt att det går lugnt till och att hundarna kan sköta sig kring matskålarna. De äter i samma rum utan problem, de får mat samtidigt och ingen av dem bryr sig om den andras mat. Väldigt skönt!
Nikon blir däremot lite galen när han ska "diska" sin skål. Han inser aldrig att maten tar slut utan fortsätter att slicka, bita, krafsa och putta runt och omkull matskålen. Men det gör inte så mycket, han är lika glad när man tar ifrån honom skålen som när han fick den.


Kloklippning

Nikon är en liten sprattelvalp när det är dags för kloklippning. Vi har provat lite olika strategier, och det som fungerar bäst för oss är att jag håller i Nikon medan husse klipper klorna. Han får helt enkelt finna sig i att klorna ska klippas, och det verkar gå bra. Senaste gången var han i princip helt sprattelfri!


Övrig vård

Pälsvård är ju inget som staffar behöver, så den biten är enkel. Vi pillar och petar på Nikon en hel del, tittar i öronen och i munnen och sådant som är viktigt att kunna göra på en hund. Oftast är det inga problem, men att titta på tänderna är inte alltid helt lätt eftersom Nikon tycker att det är så roligt att bitas. Han bits dock inte alls lika mycket nu som han gjorde i början, så det tar sig med det också.


Vardagshyfs

En valp är en valp, så är det bara. Träningen är kravlös och ibland får man kompromissa och underlätta istället för att försöka få honom att ändra sig. Ett exempel på det är vi satte kompostgaller framför skohyllan istället för att försöka lära honom att låta bli skorna. Gallret är nu borta och har inte behövts sättas tillbaka, han tycker inte att skorna är intressanta längre. Det är väldigt skönt!
För övrigt har han en fin kontakt med oss, nu kan han t.ex. sitta och hålla ögonkontakt i ett möte istället för att vilja springa fram och hälsa på varenda människa eller hund han ser.
Det jag känner att vi behöver ta tag i mer är förbudsövningar, det skulle verkligen underlätta om man kunde bryta honom lättare när han hittar "smaskiga" saker på marken. Men av erfarenhet vet jag också att det beteendet kommer att växa bort.


Ungefär så har vi det här hemma. Dagarna rullar på och livet med valp är både roligt och ibland inte så roligt. Det är spännande att följa Nikons utveckling och jag ser stor potential i honom som framtida sällskaps- och träningskompis!

torsdag 20 september 2012

Hundrastgården.

Nu har vi besökt den ganska nya hundrastgården två gånger med grabbarna. Första gången var vi bara där och spanade lite, men idag tog vi med oss lite träningsgrejer också.
Mitt intryck av hundrastgården är att den än så länge ser välskött ut, folk verkar plocka upp efter sina hundar, och det är viktigt! Rastgården är indelad i två delar, en för stora hundar och en för små. Ollie är såklart en given kandidat för småhundsdelen, men frågan är var Nikon kommer att platsa när han blir större? Staffar är visserligen ganska små, och har man en staffe och en liten hund är nog delen för små hundar bäst. Och så länge man är ensam där spelar det ju egentligen ingen roll.

Rastgården känns som ett bra val för oss just nu eftersom den ligger ganska nära, och nu när det är älgjakt vill vi inte gärna vara i skogen så mycket p.g.a. Ollies skotträdsla (och för risken att bli skjuten...). Ibland är det svårt att hitta bra platser där man kan släppa hundarna lösa när man bor i stan utan egen trädgård.

För Ollies del blev det uppletande med fem föremål. Han hittade alla, men det sista föremålet ville han tugga lite på istället för att komma med det till mig. Han behövde också lite extra hjälp med att hitta föremålen som låg längst bort (i form av att jag gick lite längre fram). Överlag gick det alltså sådär, men jag är väldigt nöjd med att han jobbade trots störningar. Det går en gångväg precis förbi och där kom både människor och hundar förbi utan att han brydde sig, och det var jätteskönt att se!
Jag försökte även träna lite apport, men det ville inte Ollie. När någonting går dåligt är det lika bra att lägga ner direkt och göra det en annan gång istället, annars blir man bara på dåligt humör.

Nikon fick träna passivitet med husse när jag tränade med Ollie. Det gick väldigt bra! När Ollie hade tränat klart blev det lite sökträning med Nikon. Ollie bands fast för att inte störa (och det fungerade faktiskt bra den här gången) och jag höll i Nikon när husse sprang och gömde sig. Reslutatet av det här blev att Nikon måste få träna mer ensam. När jag släpper honom springer han fram en bit, men sedan vänder han och tittar vad Ollie gör. Vi brukar göra lite "kurragömma" på skoj när jag frågar Ollie var husse är (eftersom han vet vad husse betyder), och då hänger Nikon alltid på Ollie när han letar, men när Nikon ska leta ensam blir han tydligen lite osäker. Det vore nog bättre om Ollie satt i bilen när Nikon ska leta så att han inte behöver hålla koll på Ollie också, men det kräver ju att man är någonstans där bilen kan parkeras nära området. Nikon hittade i alla fall husse några gånger till slut, fast husse fick ropa på honom först.

När vi varit i rastgården ett tag kom det en tjej med två pumis till delen för större hundar. Både Ollie och Nikon skötte sig jättebra trots att det bara var ett nät mellan hundarna. De sprang visserligen fram för att undersöka (med vår tillåtelse, hade vi velat stoppa dem hade vi gjort det), men sedan kom de tillbaka till oss. Nikon sprang fram och tillbaka några gånger, man han kom när vi ropade på honom och han var absolut inte mer intresserad av pumisarna än av oss. Ollie brydde sig inte så mycket när han hade kollat läget en gång. Våra hundar sa inte ett ljud, men en av pumisarna skällde på dem. Duktig Ollie och Nikon!

Precis när vi skulle gå hörde vi att någon öppnade grinden till rastgården och såg två människor komma in med en hund, då blev det snabbt koppel på. Jag tycker att det tillhör sunt förnuft att fråga först om det är okej att man går in i rastgården när det redan är någon där, men respektlösa människor finns det ju tyvärr gott om. Som tur var höll de sin hund kopplad, och vi skulle ju ändå gå, men de kunde ju inte veta ifall våra hundar var elaka eller smittsamt sjuka eller vad som helst. Man gör inte så.

Här kommer en liten film som visar hur det ser ut i hundrastgården.


För övrigt har vi inhandlat en biabädd till hundarna. Eftersom Nikon både har kissat, bajsat, kräkts och lämnat en massa benkladd i den gamla bädden bestämde vi oss för att köpa en ny. Den gamla går visserligen att tvätta, men den är för stor för vår tvättmaskin och vi kände att vi behövde en som var lättare att hålla ren. Biabädden blev ett bra val! Vi köpte även en mysig dyna att lägga i, men den var för luddig för Nikon (läs för rolig att tugga på), så den skippar vi tills vidare... Istället kommer jag att lägga i en fleecepläd som jag inte har köpt än, så än så länge ligger där bara en tråkig handduk.


Den gråa biabädden matchar snyggt med vår gråa soffa! Vi kommer förmodligen att köpa en till likadan eftersom vi har två hundar, men först vill jag se att de verkligen använder den eftersom biabäddarna är ganska dyra, och det vore ju trist om vi skulle ha två bäddar som står oanvända. Men det ser lovande ut i alla fall.

måndag 17 september 2012

Helgens äventyr.

I lördags hälsade vi på hos Mynta. Nikon var som vanligt vild och galen, men han sköter sig ganska bra i alla fall. Det kunde varit värre.




















Igår tog vi en promenad med våra grabbar. En långsam promenad såklart, med valp går det inte snabbt, men det ska det ju inte göra heller. Vi gick på gräs och grusväg, och Nikon fick träna på att gå vettigt i koppel. Det gick sådär, men det är bara att fortsätta att träna!
Ollie hoppade som vanligt upp på allt han såg för att få en godisbit. Nikon har inte riktigt fattat det där ännu.

Idag har vi haft vilodag. Hundarna har sovit, tuggat ben och härjat i soffan. Lillgrabben har tappat minst fem tänder nu, men huggtänderna sitter fortfarande kvar.


fredag 14 september 2012

Det luktar skit.

Nyss hemkommen från en rastningsrunda med grabbarna sitter jag här och känner att livet med hund är allt annat än himmelskt ibland.

Under rastningen gick jag som vanligt och passade på Nikon så att han skulle äta så lite fågelskit som möjligt, vilket inte alltid är det lättaste när man bor granne med ett gäng änder som använder hela gräsmattan där vi brukar gå som sin toalett. När jag tittar bort för ett ögonblick missar jag den stora högen av lös hundskit som någon vovve av modell större har åstadkommit, och som vovvens ägare inte plockat upp. Nikon, som inte tackar nej till lite bajs oavsett ursprung, var konstigt nog väldigt duktig och tog inte en enda tugga. Skönt, tänkte jag!

Väl hemma satte jag mig i soffan, och Nikon kröp upp vid min sida och lade sig till rätta. Efter en stund steg en något otrevlig doft upp från min valp. Men... luktar det inte skit? frågade jag mig själv. Och visst gjorde det det. Nikon hade visserligen inte ätit av bajset, men nog hade han trampat i det. Det var bara att resa sig och slänga valpen i badkaret. Typiskt, tänkte jag.

Att duscha av Nikon visade sig vara en något svår uppgift. När jag satte ner honom i badkaret och sträckte mig efter duschslangen hade han redan hunnit hoppa ur. Jag gjorde ett nytt försök och var verkligen snabb, men han var snabbare. Tredje gången tog jag ner slangen innan jag lyfte i hunden i badkaret, men han passade på att hoppa ur när jag skulle skruva på vattnet. På fjärde försöket höll jag i Nikon med den ena handen samtidigt som jag höll i duschmunstycket och skruvade på vattnet med den andra. Efter det gick det ganska bra, tassarna blev rena och jag fick till och med torka hans tassar utan att han försökte bitas när vi var klara. Men jag kan tillägga att han inte var den enda som var blöt efteråt.

Tillbaka i soffan igen, med en valp med rena tassar, dröjde det inte länge förrän han började hulka. Typiskt, tänkte jag, och hann precis få ner honom från soffan innan han fick ur sig en brun gegga av fågelbajs blandat med gräs - i sin bädd. Det var bara att resa sig upp igen.
Jag slängde snabbt in bädden i badrummet så att han inte skulle få chansen att återvinna bajs-gräs-blandningen en gång till... Under den tiden hann Nikon få ur sig ytterligare en brun klick, den här gången på golvet som tur var.
Jag tog lite papper och flaskan med såpa och vatten (som alltid står framme när det finns valp i huset) och började torka golvet. Nikon gick in i rummet bredvid och började hulka igen. Jaja, så länge han stannar på golvet, tänkte jag. Han gick hulkandes några steg, och precis innan han skulle avfyra sin tredje laddning hoppade han upp i soffan som står i det rummet. Typiskt, tänkte jag.

Iväg efter handduk att torka soffan med (som lyckligtvis är svart, hade han lagt en brun pöl i den ljusgrå soffan hade jag dött en smula), samtidigt som jag passade på valpen så att han inte skulle kaskadkräkas över något annat, kände jag mig plötsligt väldigt trött och ensam. Husse var på jobbet, och jag spenderade kvällen med att tvätta bort skit och torka upp spyor med skit i.

Som hundägare får man vara beredd på att alla saker inte är de mest angenäma att syssla med, men lyckligtvis väger det roliga upp det äckliga. Och lite skit i hörnen har ju ingen dött av.

Busväder.

Idag var det riktigt busväder ute med regn, rugg och blåst, och när det är sådant väder passar det bra att inhandla ett regntäcke till Nikon så att han kan busa i busvädret.
Vi åkte först till det nyöppnade Arken Zoo, men där hade de tyvärr bara Hurtta-täcken. Jag gillar Hurtta och är supernöjd med de Hurtta-produkter jag har till Ollie, men till Nikon behövde vi ett billigt täcke eftersom han ändå snart kommer att växa ur det.
Efter det tittade vi på Granngården, men där fanns det bara tjockare täcken i för stora storlekar.
Rusta hittade jag ett regntäcke för 99 kr som såg fint ut och hade ett tunt fleecefoder. Det fanns fyra storlekar att välja på, och 35 cm blev bra till Nikon. Täcket sitter kanske inte optimalt, men det viktigaste är ju att han kan röra sig i det. Man får tumma lite på vissa saker när det gäller valpar, för det är ingen idé att lägga ut pengar på på fina och dyra saker som ändå snart är för små.

Efter shoppingturen var det såklart dags att inviga täcket i busvädret. Ollie hade sitt regntäcke från Hurtta på sig.
























































Husse tog korten och passade även på att filma lite.




torsdag 13 september 2012

Skogsmys.

Idag har jag varit lite ledig, så på förmiddagen tog husse och jag hundarna med oss och åkte till skogen. Det var kyligt men väldigt uppfriskande ute och solen sken vackert mellan trädstammarna. Hundarna gick lösa runt våra fötter och det var väldigt mysigt att strosa runt i skogen. Det blev lite godissök i mossan, men för övrigt gjorde vi inget speciellt. Ibland är det skönt att bara vara.

När hundarna hade sovit några timmar och husse hade åkt till jobbet bestämde jag mig för att ta en liten promenad med odjuren för att posta ett brev, en sträcka på ungefär en kilometer tur och retur. Som vanligt när man går med valpen tar allt väldigt lång tid, men det gör ju såklart ingenting så länge man inte har bråttom. Nikon hittade som vanligt ett gammalt bananskal att stoppa i munnen (bland annat), och han fick hälsa på två personer som ville hälsa på honom.
Den ena var en snäll tant som tyckte att valpen var väldigt söt. Jag varnade henne såklart om Nikons tänder som han gärna använder, inte för att jag vill skrämma folk eller så, men hellre att de är förberedda än att de blir arga ifall de får en valptand i fingrarna. Nikon fick tag i tantens skosnöre, och tanten sa "det här är första gången jag träffar en hund som knyter upp mina skor". Som tur var tyckte hon bara att det var roligt, och att hälsa på en väldigt glad staffevalp gör man trots allt på egen risk!

Tyvärr har jag inga bilder från dagen, men jag bjuder på en bild på Nikon som jag tog för några veckor sedan.


onsdag 12 september 2012

Nikons nya tänder.

Det går undan med tänderna nu! Från att ha haft en lös tand har han plötsligt två helt nya tänder, och flera lösa. Här kommer bildbevis (och en väldigt pedagogiskt tillagd pil som pekar på de nya tänderna).


















Jag har inte märkt att det kliar extra mycket i tänderna på Nikon nu, men det kan ju också bero på att han alltid tuggar och bits som en piraya. Fast det är ju skönt att han inte är ännu värre än vanligt nu när tänderna växer. Inte än så länge i alla fall.

tisdag 11 september 2012

Uppletande.

I söndags åkte vi till skogs för att köra uppletande med Ollie. Han fick hitta fem föremål och överlag gick det ganska bra. Han letade bra och var fokuserad, men föremålen hade legat orörda ett tag och kanske var det så att de inte direkt doftade så mycket människa längre, för han hade lite svårt att hitta vissa. Fast hitta dem gjorde han visserligen, men han var osäker på ifall han skulle plocka upp dem. På platsen hittar man ibland andra föremål som någon slängt där, så han kanske trodde att det bara vara vanligt "skräp". Läxa till nästa gång för mig är att gnida in föremålen ordentligt i människodoft för att se om det gör någon skillnad.
Han hittade i alla fall alla föremålen, fast jag var tvungen att säga till honom att han skulle plocka upp det han hittade ibland. Men överlag gick det som sagt ganska bra.

Nikon fick bland annat träna lite "fritt följ". Han är väldigt följsam faktiskt (fast han hoppar vartannat steg, men det gör inget i det här skedet, jag belönar dock alltid när han har fötterna i marken) och jag ser stor potential i honom för framtida träning.
Andra saker vi tränar på är inkallning, stanna och även lite sitt och ligg. Husse började med liggträningen idag, och Nikon fattade ganska snabbt vad som förväntades av honom. Träningen är väldigt kravlös just nu, han är ju bara en liten valp, och vi har inte direkt börjat med några kommandon än. Det enda kommandot jag nöter just nu är "stanna", för det är han så duktig på. Det gäller ju att inte lägga på kommandot förrän han vet vad han ska göra, för att inte förvirra honom. Och med duktig menar jag att han sitter kvar när jag backar några steg (oftast), och det räknar i alla fall jag som duktig.
Inkallningskommandot "hit" har jag använt ganska sparsamt eftersom jag vill att han alltid ska komma på det ordet, d.v.s. han måste lyckas varje gång, så det använder jag bara när han redan är på väg till mig. Att Ollie kan "hit" är ju också bra, för Nikon hänger gärna på Ollie när han börjar springa. Men belöning när han kommer blir det varje gång, även om jag bara ropar "kom" eller "Nikon".

Igår följde jag och hundarna med husse till crossbanan. Det var väldigt roligt tyckte de, för husse åkte på en sandbana den här gången, och i sand kan man ju riva runt så att dammet yr. När husse åkte satt jag och hundarna i bilen. Nikon sover gärna i bilen, precis som Ollie. Eftersom vi åkte skåpbil satt hundarna med mig i sätena, och behöver jag nämna att bilen såg ut som en öken efter att sandmonstren hade bökat runt och lagt sig till rätta? Husse var tvungen att dammsuga bilen idag innan han åkte till jobbet.






































En annan spännande sak som har hänt är att Nikon har tappat sin första tand! Igår var den lös och idag var den borta. Ytterligare två tänder är på gång, och det dröjer nog inte länge innan de lossnar också. Man ser de riktiga tänderna som är på väg upp under dem. Vår lilla grabb börjar bli stor!
Det ska bli väldigt skönt att slippa de vassa valphuggtänderna, men än så länge är det bara de små tänderna längst fram som lossnar. Jag har även fått höra att minst två av de andra valparna i kullen också har börjat tappa tänder. Roligt att de följer varandra tidsmässigt!

Husse och jag har bestämt oss (ännu en gång) för att göra ett ryck med att försöka få bort Ollies skällande på dörren. Ingenting har ju fungerat speciellt bra hittills, men skam den som ger sig! Nu provar vi att belöna honom varje gång han skäller. Det kanske låter lite motsägelsefullt, men tanken är han ska förknippa vaktandet med belöning från oss. Efter ett tag hoppas jag att han kommer att komma till oss för beröm när han hör något ljud istället för att gå till dörren och skälla, ungefär som skvallerträning.
Man ska ju som bekant inte ropa hej, men jag tycker mig faktiskt se en liten förbättring. Han är i alla fall lättare att bryta, och som husse sa; det blir en bättre stämning när vi är positiva istället för att tjata på honom, och bara det är ju skönt. Ollie själv ser mest ut som ett frågetecken när han får godis för att han vaktade, men han blir ju tyst i alla fall så på så sätt fungerar det ju. Som tur är har inte Nikon tagit efter Ollie angående vaktandet, i alla fall inte än, och det vill vi ju gärna förhindra. Vi hoppas på att det här fungerar bra!

Att ropa hej ska jag inte heller göra angående en annan sak, det är nämligen så att Nikon börjar kunna sköta sig bättre runt skor. Den som känner Nikons mamma Razzla vet att hon har en förkärlek till skor, och även Nikon var helt tokig i att hämta, bära på och bita i skor när han kom till oss. För att vi skulle få ha våra skor ifred satte vi upp kompostgaller runt skohyllan, men eftersom skor inte verkar vara lika intressanta längre tog husse bort gallret idag. Och tänka sig att han inte har tagit en enda sko än så länge. Men som sagt, man ska inte ropa hej.

Ollie och Nikon har fått vara ensamma hemma lite tillsammans nu när både husse och jag jobbar. Vissa dagar är det någon halvtimme eller timme som diffar innan jag kommer hem och när husse åkt till jobbet. Nikon har även varit ensam själv, men bara korta stunder när man rastar Ollie. Ensamhetsträningen verkar gå bra och hundarna sover när vi är borta, det märks eftersom de kommer trippande från andra rum och är nyvakna när man öppnar dörren. En gång hade Nikon tuggat lite på hallmattan, men det vara bara på ett klistermärke som satt under mattan. Han hade även kissat en pöl inne, och då blev jag såklart orolig och tänkte att ensamhetsträningen var förstörd, men så verkar inte vara fallet. Det var nog mest så att han var för pigg när vi lämnade dem. Vi försöker alltid att lämna dem trötta, men ibland kan man ju inte bestämma att en liten staffevalp ska vara trött just när man själv vill det.
Överlag går det i alla fall bra när hundarna är ensamma, och det är väldigt skönt. Jag har aldrig haft några problem med Ollie på det området, och jag hoppas att Nikon fortsätter att sköta sig han också.

Idag har odjuren varit ute och busat i skogen en liten snabbvända, och nu ligger båda två och sover gott!

lördag 8 september 2012

Sås-snattaren.

Det var väl just typiskt att jag skrev att Nikon inte har hittat på några hyss än, för nu har det nämligen hänt. Det var inget jättestort hyss, men likväl ett hyss, och det berodde på att husse och jag inte hade tänkt ett steg före och inte hade ögonen med oss. Som tur var skrattade vi åt hans hyss, och det gör ju saken lite bättre i alla fall.

Själva hysset inträffade när husse och jag tog igen oss i soffan efter att vi intagit en pizza framför teven. Den lilla burken med kebabsås stod lite väl nära kanten på bordet, och dessutom hade ingen satt på locket. När vi satt där i godan ro slank Nikon upp sin nos på bordet, och på en nanosekund hade han greppat tag i såsburken. Resultatet blev sås på golvet, sås i soffan (fast bara några små prickar som tur var) samt en såsig nos på hunden i fråga.

Nikon, a.k.a. "Sås-snattaren", har alltså gjort sitt första hyss, och vi har lärt av vårat misstag. För det var ju trots allt ett misstag från vår sida att lämna den öppna såsburken så nära bordskanten. Nikon är en valp och vet inte bättre än att han ville ta sin chans på lite smaskig kebabsås. Så mycket sås fick han inte i sig, det mesta låg ju på golvet, och hela situationen var väldigt komisk. Han bjuder oss dagligen på många skratt, och ger oss också några gråa strån!

För övrigt har vi spenderat dagen med att gå en promenad. Husse tog den ena hunden och jag den andra. På hemvägen bytte vi hund, för det är inte den enklaste saken i världen att gå med Nikon, och det är skönt ibland att byta till drömhunden Ollie som knappt märks i handen. Vi gick två kilometer, fast det tog såklart ganska lång tid. Speciellt eftersom valpen envisas med att hitta frukt överallt. Idag tog han ytterligare ett bananskal (seriöst, sluta släng frukt i stan!), och några avverkade meter senare låg det en bananspya på vägen.

Förutom att leta gammal frukt tränade Nikon på att inte hälsa på andra hundar och människor, och att hälsa på andra hundar och människor. Att inte hälsa på människor är ungefär lika svårt som att hälsa på människor tycker han, mest för att han är så jättejätteglad men sitter fast i ett dumt koppel.
När han inte ska hälsa distraheras han med en godisbit, det fungerar bra ibland och dåligt ibland. När han får hälsa spritter hela han av glädje, och då gäller det att den han hälsar på inte är rädd om sina lemmar (fast vi förvarnar alltid om att han tycker om att hälsa med tänderna). Han kan helt enkelt inte kontrollera sin glädje, men det växer förhoppningsvis bort när han blir äldre. Inte glädjen alltså då, utan bitandet.
För att han ska lära sig att kontrollera sig själv bättre när man möter andra människor och hundar är det viktigt att han lär sig att man inte får hälsa på alla, men det är såklart också viktigt att han får träffa många olika snälla människor och andra snälla hundar. Det är lite av balansgång man får göra där.

Med tanke på Nikons vilja att äta upphittad frukt och stjäla kebabsås från bordet kan man kanske tro att han inte får någon mat hemma, men så är det såklart inte. Han älskar sin mat och äter som en hel häst, men han har blivit väldigt duktig på att lägga band på sig vid matningen. Från att hoppa som en gasell efter matskålen sätter han sig nu och väntar med ögonkontakt på ett "varsågod" innan han tar maten. Duktiga valpen!
Ollie är som vanligt alltid duktig, och tillsammans är de så söta. Det är otroligt skönt att de kan äta samtidigt i samma rum utan att vakta sin mat eller bry sig om varandra över huvud taget.

Såhär ser det ut innan maten serveras, det är en av dagens fyra portioner. Ollies mat till vänster och Nikons mat till höger.




















Efteråt är skålarna nästan kliniskt rena. Nikons fortsätter gärna att slicka sin skål trots att maten är slut för länge sedan. Han slickar i skålen, på sidorna av skålen, och gärna också under skålen när han lyckas med att vända den upp och ner.

Mellan ätande, promenad, bentuggning, busbråk med storebror och såshyss har vi myst i soffan. Det är defintivt mer trångt i soffan med två hundar, och då har vi ändå ingen speciellt liten soffa. Trångheten beror mest på att båda hundarna oftast vill ligga precis där jag eller husse sitter eller ligger. Ofta har man en hund vid magen och en vid knävecken, så att man måste ligga som en serpentin ungefär. Ett annat scenario kan se ut såhär.




















Nu myser vi en stund innan det är läggdags, och i morgon väntar förhoppningsvis nya spännande äventyr!

fredag 7 september 2012

Sandlek.

Idag hade vi äntligen tid att hitta på något skoj med hundarna eftersom husse började jobbet senare idag. Vi hade dock inte så jättemycket tid på oss, men vi bestämde oss för att de i alla fall skulle få sträcka på benen lite. Ollie tyckte att det var en mycket bra idé!

Vi åkte till "fyrkanten" och släppte hundarna där. Först fick de springa av sig lite, och det gjorde de också, speciellt Ollie. Efter det körde husse lite godissök med Nikon. Han hittade godbitarna, men han har nog inte bemästrat konsten att använda sin nos fullt ut än. Han verkade i alla fall tycka att det var roligt, för när jag slängde ut godisbitar till Ollie kom Nikon och ville vara med, och det fick han såklart.
Här kommer en film på hur det såg ut.


Till hundarnas stora glädje hade något lagt sand i "fyrkanten", och när Ollie kände för att gräva lite var där en annan också som inte var sen att haka på, så nu har storebror lärt valpen att gräva. Nikon blev överlycklig över sin nya talang! Han grävde, sprang runt, grävde och sprang runt, om och om igen. Han fick fnatt helt enkelt. Grävfnatt.

Här kommer en film på hur det såg ut...


...och en till...


...och en till. Här tycker Ollie att Nikon ska hålla sig borta och inte störa honom när han försöker hitta vägen till Kina.


Otroligt roligt att leka i sand tyckte Nikon, och vi också eftersom han såg så rolig ut! Efter sandleken såg han ut som ett sandmonster.


Just nu ligger två trötta, nöjda och något sandiga hundar och sover efter dagens äventyr, och även jag känner mig nöjd eftersom Ollie (och Nikon) äntligen fick göra något mer än bara korta rastningsrundor i koppel den här veckan.

torsdag 6 september 2012

Valpen utvecklas.

Jag var nyss ute på en rastningsrunda med hundarna, och trots att det fortfarande är svårt att gå med två hundar i koppel, i synnerhet när en är en valp, så går det faktiskt riktigt bra ibland (och riktigt dåligt ibland). En svår sak med två koppel är att när man tror att man har båda kopplen i handen kan det vara så att man egentligen har två delar av samma koppel i handen medan det andra kopplet ligger på marken. Men det har ju inget med hundarna att göra, jag får helt enkelt lära mig att tänka lite mer. Det är i alla fall skönt att Ollie är ganska självgående ute så att jag slipper övervaka båda hundarna samtidigt.

Nikon tycker om att äta gräsklipp, äta fågelbajs, rulla sig i fågelbajs samt hitta och äta ruttna frukter ute. Seriöst, vad är det med folk som slänger frukt på gatorna i stan? Jag har väl aldrig sett så mycket frukt ute som nu, vilket ju kan bero på att jag har en fruktälskande valp som gör att jag uppmärksammar frukten mer. Men ändå, äter man en banan så är det ju inte så värst långt till närmsta soptunna när man ska slänga skalet. Äpplen ligger det visserligen mycket av på marken under äppelträden nu, och det kan ju vara fåglar eller andra djur som äter och bär omkring på dem, men bananträd har vi knappast här i stan.

Något som däremot är väldigt positivt är att Nikon har börjat lyssna mycket bättre. Han lyssnar kanske inte alltid när han behöver lyssna, men överlag lägger han större vikt vid vad jag säger. När han var nykomling här tyckte jag mest att hans hjärna verkade vara full av ludd, för han fattade verkligen ingenting, men nu är han jätteduktig på att självmant ta kontakt, lyssna till sitt namn och reagera med förväntan på beröm. I början tog han inte alls åt sig av beröm på samma sätt, men det är ju logiskt eftersom han då inte hade kopplat orden "bra" och "duktig" till vad jag menade. Nu tar han kontakt vid beröm eftersom han vet att det leder till något bra.

Trots att Nikon kan vara lika dryg som Yes diskmedel ibland har han hittills faktiskt inte gjort några hemska hyss än. Jag kan nästan garantera att han skulle göra det om han fick chansen, men tack vare att vi alltid försöker ha ögonen med oss är vårt hem än så länge skonat från förstörelse. Överlag tycker jag att han tuggar mindre nu, det syns t.ex. på mina armar och händer som nu för tiden oftast ser helt normala ut. Men vi längtar ändå tills mjölktänderna ryker, och det tror jag att Ollie också gör. Deras brottningsmatcher blir nog lite mer rättvisa när inte den ena parten har sylvassa gaddar i munnen.

Dagarna är ganska tråkiga nu, speciellt för Ollie kan jag tro. Eftersom husse har börjat jobba igen efter semestern är jag borta på dagarna och han på kvällarna. Det betyder att någon av oss alltid är ensam hemma med hundarna, och det i sin tur betyder att man inte direkt kan göra några större aktiviteter. Att ensam ta med både valp och vuxen ut på ett träningspass känns för svårt för att det ska vara roligt just nu, och inomhus kan man knappast göra något heller. Några längre promenader är det heller inte tal om. Det är tråkigt för Ollies skull, men det är den bästa lösningen vi har. Vi får försöka se till att Ollie får promenader och träning när det finns möjlighet.

Jag är i alla fall stolt över Ollie som är så bra på att ta det lugnt. Han har inte valt att skaffa valp, men han accepterar livet med korta rastningsrundor och en galen lillebror. Som tur är går tiden ganska snabbt, och Nikon är redan 16 veckor på måndag. Det står nog inte på förrän vi kan börja hitta på roliga saker på riktigt, men just nu får vi njuta av att se Nikon utvecklas och bli hund, även om det innebär lite koppeltrassel ibland.

Jag försökte ta en bild på hundarna när vi var ute, tyvärr var jag inte så stadig på handen, så alla bilderna blev suddiga. Den enda som blev okej var en när båda hundarna uppmärksammade något på andra sidan gatan och tittade bort. Ni får hålla till godo med den!


onsdag 5 september 2012

Mitt i strålen.

Japp, nu hände det. Jag visste väl att det skulle komma för eller senare.
Vad jag pratar om är att Nikon har en tendens att ofta vilja kontrollera vad Ollie håller på med, för storebror kan ju ha hittat något superspännande! Att han ser upp till Ollie är ju bra, men ibland passar det inte riktigt att sticka in nosen och se vad som händer på just den fläcken där Ollie står. Nikon fick nämligen kiss rakt i ansiktet när Ollie lyfte på benet.

Nu luktar Nikon kiss i ansiktet, och lycka till med att försöka torka av en staffevalp, i synnerhet i ansiktet eftersom det är där alla tänderna som måste bita i allt sitter. Men jag får väl göra ett försök.
Tyvärr tror jag inte att han kommer att lära sig något av händelsen, men vad är väl lite kiss i ansiktet när allt kommer omkring.

måndag 3 september 2012

Skogstur.

Igår blev det en tur till skogen med hundarna. Vi vandrade rakt ut i skogen utan att följa någon stig, men vi visste var vi skulle. Destinationen var vår lilla grillplats i skogen, där husse gör upp eld Bear Grylls-style och korven smakar extra gott när man avnjuter den på en omkullfallen trädstam. Den här gången blev det dock ingen korvgrillning eftersom vi kände att vi redan hade nog med att hålla koll på en galen valp, men det var fint väder och mysigt bland träden.

Det fanns mycket spännande saker att undersöka förstås, det tycker både Nikon och Ollie. Att vara hund och gå i skogen är ju så gott som alltid roligt, även om man gjort det hundra gånger förut. Nikon fick träna lite balans och Ollie fick söka godis i mossan. Nikon sökte förresten också i mossan, fast tyvärr uppskattade inte matte och husse rådjursbajset lika mycket som han gjorde.

Foto: Husse


































































































































Vi gick inte speciellt långt, men när man är ute och myser runt i mossan tar det ändå ganska lång tid. När vi kom hem slocknade två trötta, skogsdoftande hundar i soffan. Det måste vara livet för en hund.

lördag 1 september 2012

Nikon skräms.

Idag gjorde vi en snabbtur till husses föräldrar eftersom de behövde hjälp med att ta upp båten för säsongen. Av olika anledningar har det inte blivit någon båttur för oss i år, trots att vi köpte en flytväst till Ollie för länge sedan, för när båten väl lades i och kunde köras blev vi med valp och det passade helt enkelt inte. Vi får ta det nästa år istället, och då behöver såklart Nikon också en flytväst. Som det är nu är det ingen idé att köpa så mycket sådant till honom, för han växer som ogräs och om sakerna inte går att växa med är de snart för små.

Hundarna fick i alla fall träffa Mynta en stund, och Nikon tycker att hon är helfestlig. Han åmar och kråmar sig, gör sig liten och slickar henne i mungiporna. Ollie tycker tyvärr inte att det är lika roligt, för han är ju van att ha Mynta för sig själv, men när Nikon är med och stjäl uppmärksamheten vill Mynta hellre leka med honom och stackars Ollie får stå bredvid och skälla för att ingen bryr sig om honom. Jag tycker faktiskt lite synd om honom, jag vill ju inte att han ska känna sig utanför. Men ibland får Nikon sitta i någons knä och varva ner, och då har Ollie och Mynta en chans att umgås utan valpen.

Igår skrämde Nikon oss rejält. Han och Ollie busade i soffan som vanligt, men när Ollie hoppade ner och Nikon skulle följa efter tyckte han att det var en bra idé att ta en genväg över soffbordet. Nikon är ganska klumpig och brötig, han bryr sig inte direkt om ifall det står saker ivägen för honom, men den här gången kunde det ha gått riktigt illa.

När han hoppade ner slog han i bordskanten och blev liggande på golvet. Han började pipa och jag tänkte att nu slog han sig nog lite mer än vanligt, för det brukar inte bekomma honom alls när han dundrar in i saker. Men när jag reste mig upp för att se hur det var med honom linkade han till sin bädd utan att stödja på ena frambenet. Jag blev livrädd och trodde att han hade brutit benet. Jag ropade förtvivlat på husse och tillsammans klämde och kände vi igenom hela hunden utan att han visade några som helst tecken på smärta. Efter det reste han sig och gick som vanligt. Vi lockade honom att gå runt i rummet och han verkade vara precis som vanligt. Han hoppade självmant upp i soffan och rörde sig utan problem, så jag antar att han bara blev lite rädd och chockad av smällen.

Jag ville inte att Nikon skulle tycka att det var extra läskigt för att han såg att vi blev rädda, men man kan faktiskt inte dölja sina känslor när man blir rädd. Nikon verkade som tur var inte se så allvarligt på situationen. Jag var däremot chockad och skakis en bra stund efteråt.
Jag gillar inte att han hoppar runt överallt, men det är lite svårt att få en vild och glad valp att låta bli. Vi har inte sett några tecken på smärta, svullnad eller något annat idag och han rör sig och springer som vanligt.

Min dumma, klumpiga, älskade staffevalp. Ibland är du alldeles för vild för ditt eget bästa.