På hal is.

I morgon är det första december, och än så länge har vi ingen snö. Det är plusgrader ibland och minusgrader ibland. Lite frost är det närmaste julstämning vi kommer, men isen har i alla fall lagt sig på många vatten, så pass att folk redan är ute och åker skridskor. Husse och hundarna testade den när de var ute på promenad igår. Dock utan skridskor.

Idag har vi julpyntat lite och tagit fram adventsljusstakar och stjärnor. Innan det blev mörkt tog vi en mysig promenad där grabbarna fick sträcka på benen i rastgården. Det var härligt väder med strålande sol och frisk luft.

Rosa påsar.

När det var dags att köpa nya bajspåsar fanns inte det märket som jag brukar köpa. Jag har haft samma sedan Ollie var valp. Svarta påsar med knythandtag som doftar citron. De har funnits på Rusta och ÖoB. Alltid samma påsar, förutom att förpackningen har bytt utseende en gång.

Det jag gillar med de här påsarna är först och främst att de är lagom stora. Jag som inte har så stora högar att plocka upp behöver inte bära runt på ica-kassar direkt. Jag gillar också att påsarna har knythandtag. Det är ett krav, då jag vill kunna knyta påsen lätt och bära den på ett finger. Att de doftar citron gör varken till eller från för mig. I början var det lite mysigt, men ärligt talat lär man sig att förknippa den där citronlukten med bajs efter ett tag... Att de är miljövänliga är förstås ett plus!

Det allra bästa med de här påsarna är i alla fall att de ligger styckvis, d.v.s. de sitter inte på rulle. Eller det var det jag tyckte förut i alla fall. När Ollie var valp upptäckte jag hur svårt det är att riva av en påse från en rulle samtidigt som man har en hund i famnen. Jag brukade alltid lyfta upp honom när vi var på väg ut, så att det inte skulle ske en olycka när jag höll på att ta på mig skorna. Påsar som man bara kunde dra ur en förpackning var perfekta, och förutom den allra första rullen har jag aldrig köpt några andra påsar än dessa.

Nu fanns påsarna helt plötsligt inte att köpa, vare sig på Rusta eller ÖoB. Jag blev tvungen att köpa en annan sort, och jag hittade påsar med knythandtag fast på rulle. Nu för tiden bryr jag mig inte ifall påsarna sitter på rulle eller inte. Jag har tid på mig, och en rulle är faktiskt enklare ihop med "Tuben" (som är min bajspåsehållare). Den är utformad efter rullar. Det som är lite roligt med de nya påsarna är att de är rosa! Jag gillar rosa, och nu fick jag äntligen chans att köpa rosa påsar med knythandtag, och utan mönster som jag har sett på andra.

Påsarna är snygga, men formen är inte lika bra som på de gamla. De nya påsarna är längre, men har kortare handtag, vilket gör det lite krångligare att knyta och mycket påse går åt bara i luft. Dessutom är de av ett tjockare material, lite mer sopsäckskänsla, och det gör också knytningen lite svårare. Det står inte heller något om att påsarna är miljövänliga. Men överlag är jag ganska nöjd ändå. Speciellt för att de är rosa.

Träning.

Lite träning blev det idag, och jag passade på att filma för att se hur det ser ut "från utsidan". Jag inser att Nikon har börjat sätta sig snett i fotposition, och jag märker inte det och belönar alltså den sneda positionen. Han vrider sig liksom med rumpan bakom mig, och det ser jag inte när jag tittar ner på honom. Tänk om man hade spegelväggar! Vi har fokuserat en del på att backa på sista tiden, och jag tror att det är då han har börjat bli sned.

Han vill backa in bakom mig, och eftersom jag vill belöna små steg till backande har jag inte varit jättenoga med hans riktning där. Nu är han så inne på att backa att han i princip börjar med det utan att jag ber honom, och hamnar då snett. Lite svårt att förklara. Jag märker det ibland, och jag försöker till och med styra honom rätt ett par gånger, men jag måste bli mycket bättre på att se hans position och bara belöna rätt. Annars har jag bara en massa extrajobb framför mig.

KLICKA HÄR för att se en del av Nikons träning.

Ollie fick träna lite apport (med en tom toarulle i brist på annat då apporterna ligger i bilen), och så fick han fortsätta öva på att gå runt saker. Jag tog en pall, men jag var tvungen att fylla den med kuddar för att han inte skulle gå under den eller hoppa upp på den.

Eftersom Ollie är klickertränad är han bra på att ta egna initiativ i träningen. Det gör att jag inte behöver göra så mycket mer än att bara vara passiv och belöna när han träffar rätt, vilket är ganska uttröttande för hunden eftersom det krävs lite tankeverksamhet när man inte får några ledtrådar. Eftersom han har gjort just det här en gång förut (runt ett träd) tog det inte så lång tid innan han kom på vad det var som gav belöning.

 Jag har inte tränat med klicker på länge, och ärligt talat går det lika bra utan. Han har det liksom redan i sig, och jag skulle nog bara ta till klickern igen om jag behövde belöna något väldigt precist med små marginaler. Med Nikon har jag också kört lite klickertänk ibland, och det fungerar bra utan klicker det också.

Ollie börjar i alla fall förstå vad det handlar om, även om han envisas med att stå stilla och ljuda lite mellan varven. Man kan nästan se hur hjärnan arbetar, och det är bra!

KLICKA HÄR för att se en del av Ollies träning.

Mys i parken.

Idag tog husse och jag en promenad till en lokal djuraffär för att fylla på förrådet med "Joint Balance", tabletterna som Ollie äter för att hans snedställda framben inte ska ställa till några problem. Det är en förebyggande åtgärd kan man väl säga, men när vi var på ReDog hade han lite galla i armbågen (vad det nu betyder) och med tabletterna försvann det. Egentligen skulle vi åkt till ReDog på måndag för ett återbesök och se så att Ollie fortfarande är bra i ryggen.

Fysioterapeuten tittade på honom förut efter perioden med vila, och vi skulle träffas i höst för att se hur han är nu när han fått leva som vanligt. Men det blev uppskjutet eftersom vi blev tvungna att springa till veterinären här så mycket för Ollies klåda, och när jag började jobba blev det svårare att hitta tider. Eftersom ReDog ligger en bit bort måste vi avsätta minst en halv dag. Nu hade jag i alla fall bokat tid, men den tiden avbokades eftersom fysioterapeuten inte skulle vara där på måndag. I december har vi ingen möjlighet att åka, så det får vänta till nästa år.

Som tur är säljer den lokala djuraffären en del av ReDogs produkter, så vi slapp beställa på nätet. När vi kom dit kvart i elva såg vi att affären inte öppnade förrän klockan elva. Det blev lite mys och träning i en närliggande park ett tag istället. Jag fick för mig att jag skulle lära Ollie att gå runt träd på kommando. Bara som en rolig sak liksom. Han började fatta ganska snabbt. Men som den klättare han är ville han helst klättra upp i träden.

Frost.

Vädret svänger fort nu. Ena dagen kan det vara fem minusgrader, och nästa dag är det fem plusgrader. Idag har vi i alla fall minusgrader och frost i gräset.

Det händer inte så mycket.

Det känns lite som att man går i väntans tider. Det lackar mot jul, och tiden går fort. Jag har inte så mycket att blogga om, för det händer inte så mycket just nu. Inte något hundrelaterat i alla fall. Det är mest bilbesiktningar, jobb, möten och annat på gång. Man börjar planera lite inför julen. Jag fyller år idag. Vi går promenader och tränar lite smått då och då, men som sagt inte så mycket värt att skriva om.

I helgen gick vi på elljusspåret. Höstvärmen håller sig kvar och det var runt 7 plusgrader igår. Några minusgrader har vi haft, men jag skulle inte kalla det vinter. Skönt tycker Ollie, som slipper ha täcke på sig.

Jag tycker också att det är skönt, men jag vill ändå ha snö snart. Det är så trist att se en grön gräsmatta på advent. Snart är det dags att plocka fram ljusstakarna.

Nya favoritplatsen.

Kudden har blivit Ollies nya favoritplats. Han har legat på den flera kvällar i rad nu, och han är så söt när han bäddar så att den blir en liten skål och rullar ihop sig.

Mys på hög nivå!

Mysigt.

Ollie kan verkligen konsten att mysa. Han får plats överallt, och ibland blir man nästan avundsjuk och önskar att man själv fick plats i en kudde.

Klättra i träd.

Aktivering.

Igår blev det lite träning för hundarna. Vi åkte till grannstaden och använde deras rastgård. Den är större och oftast tom, så det passar bra. Ollie fick söka efter en leksak som vi gömde på kluriga ställen. Nikon fick söka efter oss och köra lite lydnad. Lydnaden gick riktigt bra faktiskt, och vi börjar få till ett snyggt backande. Eller ja, snyggt och snyggt, han börjar kunna backa ganska rakt med hela kroppen istället för att vända om eller hoppa bakåt sittandes. Det tar sig i alla fall.

Dessutom fick hundarna söka efter husse på parkeringen utanför Biltema. Det var en liten rolig idé som vi fick när vi var ute och gick en dag. Husse gick iväg med en leksak och såg intressant ut, sedan väntade jag en liten stund tills han hade gömt sig, och lät sedan hundarna leta efter honom (i koppel såklart). Det blev lite som en blandning av sök och spår kan man säga. Lite oklart först tyckte hundarna, och det var lite svårt för mig att veta hur mycket jag skulle styra eftersom det var människor i rörelse och jag inte vill gå för nära någons bil, men de hittade i alla fall husse och det var ju tur det!

En sak till.

Just det, jag glömde ju att berätta att strumpan inte längre ligger i Nikons mage. Den fann sin väg ut i morse, dock inte bakvägen utan genom en uppkastning. Den låg tydligen och gonade sig i magen några dagar utan att vandra vidare, och i morse var det visst dags för den att komma upp.
Duktiga Nikon hoppade i alla fall ner från sängen för att kräkas strumpa.
Allt gott, för nu.

Blodprov och regn.

Idag var det Ollies tur att besöka veterinären. Blodprov skulle tas för att se om hans levervärden fortfarande är höga. Det var de inte. Värdet som var högt förra gången hade gått ner till det normala nu. Vad det beror på vet vi inte, eftersom det inte var det värdet som kunde bli högt av kortison. Men han har ju haft samma problem förut, så det är inte så mycket att göra åt. Nu är det normalt, och man får vara glad över det.

Vi gick ner till ån för att mata änderna nyss. Det regnade lite när vi skulle gå, så hundarna fick regntäcken på sig. Det var tur det, för ganska snabbt började det ösa ner. Änderna blev glada i fall, och hundarna tyckte att det var spännande. Undrar just om det var änderna eller deras mat som var mest spännande, det måste ju vara trist för en hund att se på när matte matar andra djur utan att få smaka.