Nikon.

Husse tog några spontana bilder på Nikon i köket.

Isigt.

Snön har både hunnit försvinna lite och kommit tillbaka, och smält snö som sedan utsätts för minusgrader och ett till lager av snö = halka. Jag sa det förra vintern och jag säger det igen, jag hatar när det är halt! Jag hoppas att det antingen blir varmare eller riktig vinter snart, för det här vädret vill jag inte  ha. När man har en valp som inte direkt är pålitlig i koppelvett underlättar det att kunna stå stadigt på fötterna.

Vi har inte gjort något speciellt varken idag eller igår. Jag har haft diverse möten angående mitt arbete som nu har nått sitt slut eftersom det var en tidsbegränsad anställning, så nu får vi se vad som händer framöver. Imorgon har vi i alla fall inget på agendan förrän kl 14.00 när husse åker till jobbet, så det kanske blir något skoj för hundarna på förmiddagen. Husse är ledig på fredag så det blir långhelg för oss!

Mycket mer än så har jag faktiskt inte att komma med nu.

Snö.

När vi vaknade imorse hade snön kommit, och inte var det lite heller! Nikon blev minst sagt förvånad när han klev ut genom dörren, men det vita fluffet är tydligen spännande i alla fall. Vi bestämde oss för att gå ut och leka i snön, och jag byggde till och med en snögubbe!

Husse filmade odjuren i snön.

Snöätaren Ollie tog sig många tuggor, det är ju alltid som mest nytt och spännande att smaka på första snön. Det resulterade också i att han sedan behövde rastas lika ofta som Nikon. Man blir tydligen väldigt kissnödig av snö. Det är väl inte optimalt att sätta i sig så mycket snö, men man kan inte direkt stoppa honom heller. Nikon verkar inte se poängen i att äta snö, inte än så länge i alla fall.

Nu har det slutat snöa för första gången på hela dagen och det har blivit riktigt slaskigt ute på vägen. Vi får väl se hur länge det ligger kvar. Nikon följde nyss med mig till djuraffären för att köpa lite nya tuggben.

För övrigt tog vi en skogspromenad i lördags, och igår hälsade vi på husses föräldrar och Mynta.

Nu myser vi inne i stugvärmen resten av dagen!

Kläder för kallare väder.

Nikons täcke som jag gjorde om för inte så länge sedan genom att göra benresåren längre är redan för litet igen. Hur är det möjligt? I vilket fall som helst är det ändå för kort över rumpan, och dessutom behöver han snart något varmare eftersom temperaturen börjar gå mot vinter. Det har snöat lite mer och marken är lite vit och halkig. Det är kallt och det blåser isande vindar, men solen skiner i alla fall.

Med kort päls utan underull blir man givetvis lite frusen i sådant väder, därför inhandlades ett vintertäcke till Nikon idag. Han hösttäcke kostade bara runt hundralappen, men att hitta ett billigt vintertäcke visade sig vara svårt. Vill man ha ett ordentligt fodrat täcke får man tydligen lägga ut lite, och jag börjar inse hur dyrt det är att ha en växande hund! Ollie växte såklart också när han var valp, men inte lika mycket eftersom han inte blev så stor.
Nikons nya täcke har lite extra att växa i, så förhoppningsvis kan han ha det ett tag. Lite irriterande var det dock att den storleken var 100 kr dyrare än storleken under, lite väl saftig prishöjning tycker jag. Man kan ju inte köpa ett för stort heller, han måste ju kunna röra sig i det.

Nåja, Nikon är i alla fall snygg i sitt nya täcke, och eftersom det var det bästa vi kunde hitta storleks- och materialmässigt får det väl kosta en slant då. Det har dessutom en smart liten öppning med dragkedja på ryggen för att kunna ha en sele under. Sele är nödvändigt på promenaderna eftersom koppelgående inte är herrns starkaste sida än, men i selen går han mycket bättre och vi har bättre koll på honom. Han blir inte lika stark (av någon anledning, även om det känns som att det skulle vara ännu behagligare att dra i sele) och vi kan kontrollera honom bättre. Hans halsband är dessutom lite väl tunt att lägga vikt på, inte för att jag är rädd för att det ska gå sönder, men jag vill inte att han ska strypa sig själv. Det används mest till korta rastningar, och ett bredare och mjukare halsband kan vi inte köpa förrän han sluta växa eftersom de inte är ställbara och vi inte vill hålla på och köpa nya halsband hela tiden. Men i selen går han som sagt bra, och då är det bra att kunna ha den under täcket. Att ha den ovanpå blir för bylsigt tycker jag. En annan bra grej är att det är dragkedja i halsen, så det är ingen risk att huvudet blir för stort för hålet, så vi är nöjda med täcket och hoppas att han inte växer ur det för fort.

Lite träning med djuren.

Bestämde mig för att träna lite såhär på kvällskvisten. Ollie fick en aktiveringsboll med lite godis i för att han skulle slippa ha tråkigt när jag tog mig an Nikon. Egentligen skulle han inte behöva det, det är okej att ha tråkigt ibland och de måste lära sig att vänta på sin tur. Men hundarna har haft tråkigt sedan lunch ungefär och jag har lite dåligt samvete över att Ollies träning blir lidande p.g.a. att vi har valp och inte lika mycket möjlighet att träna så länge han är liten. Det vore stor skillnad om vi hade en egen gård och slapp åka bil någonstans för att träna, men nu är det som det är och han får helt enkelt gilla läget ett tag till. Man får göra det bästa av situationen, och därför fick han något att göra när jag tränade med Nikon.

Jag ville fokusera lite på apportering, inte apportering som i apportering direkt, men att han ska vilja komma tillbaka till mig med ett föremål. Jag vet att det är lite löjligt, men jag tänker en del på hur Nikons MH ska gå och där ingår ju bl.a. lek. I dagsläget skulle han nog inte komma tillbaka med leksaken när den väl är kastad, och det skulle ju vara lite... pinsamt? I vilket fall som helst så är det ju en bra egenskap att ha i vardagen också, att vilja komma tillbaka med en kastad leksak visar ju på ett samarbete och att det är jag och inte leksaken som är rolig, d.v.s. att vi har roligt ihop med leksaken istället för att han ska tycka att leken går ut på att han vinner leksaken och får ha den för sig själv.
Om du inte vet vad MH (Mentalbeskrivning Hund) är kan du klicka här och läsa mer om det.

Jag tog fram en leksak och laddade med godis. I början var Nikon mest intresserad av Ollie som befann sig på andra sidan kompostgallret med sin aktiveringsboll, men efter att jag hade lattjat runt lite med leksaken och gjort den mer intressant var han med på noterna. Vi lekte och kampade lite först, och jag tycker att Nikon hade bättre grepp nu vilket förmodligen beror på att de flesta lösa tänderna har släppt, och sedan kastade jag iväg leksaken en bit. Han kom tillbaka till mig direkt nästan varje gång, det blev bara lite omvägar upp i soffan vissa gånger, men tillbaka kom han i alla fall förr eller senare. Ibland blev det godis när han kom tillbaka, och ibland blev det kamp med leksaken. I kampen passade vi även på att träna lite "loss" med godishjälp.
Jag tror att han inte riktigt kan kontrollera hur mycket styrka han ska använda i olika lägen, för när man ska byta leksak mot godis tar han godisen väldigt hårt ibland, vilket idag resulterade i en blödande tumme. Att "ta fint" är nog en sak man måste lära honom också. Det fungerar när han är lugn, men när han är uppe i varv måste han ju också lära sig att man inte får stoppa in hela mattes hand i munnen när man får godis. Annars gick allt väldigt bra och han gjorde precis det jag var ute efter!

Efter valpträningen var det dags att rasta valpen, och när han hade kissat tog jag ut Ollie för rastning. Som en liten överraskning plockade jag med mig en kampleksak, och istället för en tråkig snabbkiss körde busen och jag lite linförighet (fritt följ fast med koppel) ute på gården. Det tyckte han var jätteroligt, och jag tyckte att det var jättemysigt, trots att det var kallt så in i norden!

Nu har husse kommit hem från jobbet och vi ska mysa i soffan resten av kvällen. Det spelar förresten ingen roll hur stor soffa man har när man har hund, det blir alltid trångt ändå. För visst är det väl mysigare att ligga nära varandra trots att 3/4 av soffan gapar tom? Det tycker i alla fall mina grabbar, och oftast jag också.

Snöflingor.

Idag har vi sett första snön här. Några vilsna snöflingor singlade ner från himlen, men mycket mer än så blev det inte. Husse tog ut valpen på lite äventyr i morse, de träffade bl.a. en stor men gammal och lugn rottweiler som Nikon fick hälsa på. Efter valppromenaden tog husse ut Ollie på en långpromenad, det var då det började snöa och Ollies nos blev lite vit. Själv fick jag mysa runt hemma, få lite jobb gjort och fixa lite hushållssysslor. Jag är så glad att min duktiga sambo är så bra med hundarna, och att han tycker att det är roligt att göra saker med dem. Det är skönt att dela på både ansvaret och det roliga!

Efter en väldigt trist sommar vädermässigt är man väl inte så jättesugen på vinter, men vinter blir det ju vare sig man vill det eller inte, och första snön är alltid lite extra mysig. Jag hoppas i alla fall att vi får ha kvar höstens härliga dagar ett tag till, fast termometern har bara visat några enstaka plusgrader på sista tiden, och ibland även minusgrader. Snön får gärna komma lagom till första advent ungefär.

Nu ligger hundarna och sover i soffan och resten av dagen blir lugn. Snart är det helg, vi får se vad vi hittar på för skojigheter då!

Mys bland höstlöven.

En mysig höstpromenad blev det imorse. Husse tog ut valpen på lite äventyr och jag och Ollie tog en långpromenad. Separata promenader och utevistelse är bra för hundarna, Nikon behöver få göra saker på egen tass ibland och Ollie behöver få ordentliga "vuxenpromenader".

Vädret var alldeles underbart, solen sken och luften var frisk. Höstens vackra färger är alltid en fröjd för ögat.

Skogspromenad.

På förmiddagen tog vi en tur längs motionsslingan i skogen igen. Jag vet inte varför vi inte har hållit till där förut faktiskt, men nu när vi har insett vilken trevlig promenadväg det är kommer vi förmodligen att åka dit oftare. Valpen är ju fortfarande ganska ung, men det är roligt nu när man kan börja ta lite längre promenader i alla fall. Att gå i naturen tror jag bara är bra för en valpkropp, vi går ju ändå i hans tempo (vilket i och för sig inte alls är speciellt långsamt, men det blir ju stopp här och där) och underlaget är mjukt. Idag blev det en sträcka på 3,3 km. Efter vägen blev det lite godissök och kontaktövningar. Det var skönt att få komma ut lite efter två vilodagar.

Husse och jag testade våra nya hundförarbyxor, väldigt trevligt att slippa bry sig om ifall man blir smutsig eller inte! Hundarna gick med långlina eftersom det är ett naturreservat (där hundar måste hållas kopplade) samt att vi inte litar på Nikon, man vet ju inte vem eller vad man möter i nästa kurva. Lite krångligt är det när Nikon envisas med att sick-sacka sig fram längs vägen och linorna trasslar sig ibland, men det fungerar. Däremot blir den som håller i Nikons lina ibland smärtsamt medveten om att vi kommer att behöva spårhandskar, alltså handskar som används vid spårning för att förhindra att linan bränner i händerna om man behöver bromsa hunden. Det blir nästa sak att utöka hundtillbehörsförrådet med. Man kan såklart trampa på linan också, men det blir ett för snabbt och hårt stopp tycker jag.

Hundarna glänste runt i sina nya selar.

På eftermiddagen fick vi besök av mina föräldrar. Det blev gott fika och en liten pratstund. Nikon var som vanligt lite för på i början, men han lugnade ner sig efter ett tag.
Nu blir det soffmys resten av kvällen!

Fem månader.

Idag är Nikon fem månader! Tänderna faller ut i en rasande fart och vågen visar över 11 kg. Lillgrabben börjar bli stor!

Igår ösregnade det hela dagen, och dagens väder har väl inte heller varit något att hurra för. Vi har bara slappat och tagit det lugnt, men imorgon hoppas jag att det blir någon roligare aktivitet eftersom husse är ledig och väderleksrapporten ser lite mer lovande ut!

Favoriter i rasgrupperna.

Snubblade över en lista på bloggen Erikas Hundar där man ska berätta vilken ras som är ens favorit ur varje rasgrupp, och eftersom jag inte har något annat för mig just nu kan jag lika gärna göra min egen lista.

Hundarna har precis slocknat efter att ha härjat runt en stund. Jag undrar bara varför de måste vara på mig och härja? De är inte så mycket för att visa respekt de där två, och det är lite svårt att sitta i soffan och ta det lugnt när man helt plötsligt får en känguruspark i sidan. Jag undrar också varför det bara är ett av tuggbenen som duger, så att båda två är intresserade av samma ben och den som inte har det för tillfället måste visa sitt missnöje verbalt?
Efter en rastningsrunda undrar jag också om jag ska behöva ta med mig extra bajspåsar ut för att plocka upp andras bajs, för Nikon kan ju ibland inte motstå att ta sig en tugga ur en hög. Och trots att jag vet att den högen har legat där ett tag och att han har norpat ur den förut glömmer jag såklart bort var den låg när det är mörkt ute, och valpen äter upp resterna av den. Att hundarna sen ville gå åt olika håll och att ingen av dem bajsade gör ju inte rundan bättre, var de inte bajsnödiga hade jag ju inte ens behövt gå...
Och det är inte speciellt mysigt när valpen sitter och gläfser bredvid mig för att han tycker att min godisskål ser smaskig ut, och man känner en härlig andedräkt av bajs när han öppnar munnen.

Men okej, nu har jag klagat färdigt, åter till listan. För att göra det lite roligare får man inte välja någon av sina egna raser. Jag baserar mest den här listan på utseende, det är alltså inte raser jag själv skulle vilja ha, utan bara raser som jag tycker är fina eller mysiga på något sätt.
Vill du veta vilka raser som ingår i de olika rasgrupperna, klicka här och sedan på den gruppen du vill läsa mer om. Vill du veta mer om raserna jag har valt är det bara att klicka på rasnamnet.

Grupp 1: Vall-, boskaps och herdehundar

I den här gruppen väljer jag australian kelpie eller working kelpie. Jag är inte så insatt i skillnaderna mellan dessa raser, men de är väldigt fina på ett lite underligt sätt i alla fall. Jag gör det enkelt för mig och säger bara kelpie.


Grupp 2: Schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar

Här väljer jag dogo argentino, de ser så ståtliga ut!


Grupp 3: Terrier

Lite svårt, jag har ju både en renrasig terrier och en blandis med två terrierraser i sig men får ju inte välja någon av dessa, och överlag är jag inte heller förtjust i majoriteten av terrierraserna. Jag tror att valet faller på bullterrier, de är så konstigt och charmigt fulsnygga på något vis. Speciella är nog ett bra ord.


Grupp 4: Taxar

I den här gruppen är det ju inte så mycket att välja på, men mitt val faller på släthårig normaltax.


Grupp 5: Spetsar och raser av urhundstyp

Nu blir det väldigt svårt eftersom det finns så många fina raser i den här gruppen. Jag skulle egentligen vilja välja flera stycken, men jag tycker att lapsk vallhund är värd min röst.


Grupp 6: Drivande hundar samt sök- och spårhundar

Här måste jag välja blodhund. Jag hälsade på en sådan på Stockholm Hundmässa förra året, och den var så snäll och mysig med sin sammetslena päls.


Grupp 7: Stående fågelhundar

Velar mellan två raser, men det får bli korthårig wiemaraner p.g.a. deras vackra färg.


Grupp 8: Stötande hundar, apporterande hundar och vattenhundar

Här väljer jag welsh springer spaniel. De arbetande hundarna som inte har så mycket utställningspäls är snygga.


Grupp 9: Sällskapshundar

Hade det inte varit för hälsoproblemen som kan höra ihop med för kort nos hade jag kanske velat ha en bostonterrier själv, så valet faller på den.


Grupp 10: Vinthundar

Vinthundar har aldrig varit min grej, men saluki är nog den snyggaste.


Det var det! Nu ska jag fortsätta att njuta av min lugna stund när hundarna sover. De har förresten sovit större delen av dagen eftersom de var ute i skogen i förmiddags, så det är väl inte så konstigt att de blev pigga en stund nu på kvällen. Men det behöver ju inte betyda att jag är pigg... Nu väntar vi bara på att husse ska komma hem från jobbet.

Spenderbyxorna.

Med spenderbyxorna på spenderade vi dagen med att spendera pengar - på byxor. Jag vet inte varför, men sedan Nikon kom in i våra liv har vi insett fördelarna med att ha hundförarbyxor. Hundförarbyxor är alltså friluftsbyxor, sådana som tål lite väder, vind och smutsiga tassar. Ollie har visserligen också förmågan att smutsa ner ens byxor, men han har så förlåtande små tassar att man inte tänker lika mycket på det. När man däremot har tagit emot en knuff av två stora och leriga staffetassar känns byxorna plötsligt väldigt mycket smutsigare.

Dagen började med lite skogsvistelse på samma ställe där vi var igår. Innan vi började strosa runt bland träden lade jag två korta spår. Eftersom Ollies spårande har varit lite tveksamt ett tag och jag inte haft någon motivation att fortsätta med det ville jag nu göra ett kort spår bara för att testa. Jag lade även lite godis här och där i spåret, för att se om det gjorde någon skillnad i hans koncentrationsförmåga. Sedan gjorde jag ett likadant åt Nikon, bara för att testa helt enkelt, väldigt kort med godis i spåret.

När vi vandrade i skogen hörde vi plötsligt något som lät som en sprängning. Det arbetas för fullt i det området, men vi visste inte att de sprängde (och inte var det någon förvarning heller). Ollie, som både är rädd för åska och skott, brydde sig knappt alls. Det var väldigt skönt att se! Det hade kunnat sluta i en katastrofpromenad om han blivit rädd och bara velat springa till bilen. Han snabbade visserligen på takten lite och vek öronen bakåt, men han blev inte rädd, han blev mest lite misstänksam. Efter ett tag tänkte han nog inte på det alls, och allt gick väldigt smärtfritt.
Nikon reagerade mycket kraftigare på smällen, han hoppade till och tittade sig omkring och på oss. Vi ville inte göra någon stor affär av det utan gick vidare som om inget hade hänt, och då släppte han det direkt. Jag är stolt över dem båda två, Ollie för att han inte blev rädd och lyckades släppa det efter ett tag, och Nikon för att han faktiskt blev lite rädd (eller förvånad) men släppte det omgående och var precis som vanligt efteråt.

När vi kom tillbaka till starten fick hundarna spåra. Ollie gick sitt spår först. Jag tror att han blev lite osäker på vad han skulle göra, för han är ju så van vid godissök när det ligger godis på marken, och där scannar han ju av ett område istället för att följa ett spår. Det gick i alla fall ganska bra ändå, ibland såg det ut som att han blev mer koncentrerad på att följa spåret rätt när det fanns godis i vissa steg, men vid något tillfälle började han gå fram för fort och slarva som har varit hans problem förut. Det var i alla fall roligt att spåra igen, och Ollie hittade fram till målet så det får man väl tycka är okej ändå.

Nikon visste ju inte alls vad det var frågan om, så där fick man ha lite mer tålamod och mest undersöka hans reaktioner på det hela. När han hittade en godisbit började han också söka av just det området, men med lite vägledning fortsatte han framåt och ibland såg det faktiskt ut som att han spårade på riktigt även om det blev några valpskutt rakt ut i skogen här och där. Även Nikon hittade fram till målet, och det var roligt att gå hans första spår.

Efter spårandet var det dags att åka hem, och mina jeans var som vanligt fläckiga av hundtassar. Husse och jag bestämde oss för att lämna hundarna ensamma ett tag när de ändå var trötta och nöjda efter lite skogsvistelse. För Ollies del spelar det ingen roll när man lämnar honom, men Nikon vill jag inte gärna lämna i ett energiskt tillstånd.
Vi kikade i lite olika butiker efter bra hundförarbyxor, och insåg hur dyra de är... Efter ett tag hittade vi ändå bra byxor till ett rimligt pris. Rimligt är såklart relativt, men eftersom sådana byxor verkar kunna kosta precis hur mycket som helst bestämde vi oss ändå för att investera i ett par som inte kostade allt för mycket. Det blev alltså två par Fjällrävenbyxor, för 1000 kr styck, och de var faktiskt de billigaste vi hittade. Har man spenderbyxorna på sig så har man, det är i alla fall en investering och jag slipper tvätta mina vanliga så ofta. Husse fick sig även ett par kängor för en sexhundring eftersom han inte har några som är speciellt bra för skogsvistelse. Så nu är vi rustade för smutsiga tassar!

Senaste nytt.

Breaking news - Nikon tappar huggtänder!

Japp, nu händer det. Som vi har väntat på att de där vassa små valphuggtänderna ska släppa, och nu händer det. Igår såg jag att en satt lös, så pass lös att den nästan bara hängde i en tråd. Den tanden hittades i bädden igår kväll, och idag är ytterligare en huggtand borta! Det gick förvånansvärt snabbt måste jag säga...
Nu går stackarn och ser helt tandlös ut. På ena sidan har kan kvar huggtänderna både uppe och nere, på andra sidan ser man bara en liten topp av vuxentanden i överkäken och ett hål i underkäken. Inte konstigt att han inte vill kampa så hårt.

Idag tog vi en promenad med grabbarna längs en motionsslinga i skogen. Det var mulet och blött, men mysigt! Nikon fick se hästar på nära håll. Han har sett hästar förut, men dessa stod precis bredvid vägen. Han var lite skeptisk och var tvungen att titta ordentligt på dem, och ibland göra små hoppskutt bakåt när någon av hästarna lyfte på en hov eller så. Vi får väl gå förbi fler gånger så att han blir van. Ollie var mest intresserad av mina godisfickor.
Ibland blir det så tydligt att Nikon är en valp som inte är van vid saker som Ollie inte bryr sig om för att han har sett eller gjort det förut, men då ser man också hur viktigt det är att Nikon får uppleva många nya saker mellan varven.

Prylar, prylar, prylar.

Idag har jag roat mig med att städa bland hundarnas saker. Man samlar ju på sig en del med tiden, och med två hundar märks det verkligen att sakerna tar mer plats eftersom vi nu har dubbelt upp av koppel, selar, täcken och annat. En del saker sorterades bort, för man behöver ju inte ha urväxta täcken och sådant liggandes framme. Det blev en kasse med saker, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Vissa saker är lite slitna och andra i bättre skick. Man kan ju försöka sälja på nätet, men det är svårt med storlekar och sådant och jag vet inte om jag orkar svara på en massa mailfrågor om sakerna bara för några hundralappar. Men om jag skulle sälja borde jag ändå vänta tills Nikon blir fullvuxen, för det kommer ju garanterat bli fler urväxta saker framöver.
Vore det inte härligt om det fanns hund-loppisar? Jag har försökt sälja iväg lite hundsaker när jag och mamma stod på loppis förut, men det var nog fel kunder för sådant för det gick inte så bra.

När man sorterar bort saker får man ju såklart plats för fler saker (beroende på hur man ser det). Vi köper egentligen inte onödigt mycket saker, men vi köper däremot nödvändiga saker. En nödvändig sak som stått på inköpslistan ett tag är en ny sele till Ollie, och nu har han en! Det blev en svart y-sele från Hurtta. Han hade en sådan förut, men den skavde tyvärr lite på honom. Tills vidare har han haft en annan sele, men den har ingen reflex och är inte lika snygg. Nu har Hurtta gjort om sina selar, och den nya är mycket bättre! Bandet som går mellan frambenen är nu helt vadderat och kommer därför inte att skava. Banden och spännet har också blivit smalare och smidigare, mer anpassat för små hundar. Jag är jättenöjd! Har tyvärr inte tagit något kort på den än, men det kommer.

Vädret idag är regn. Surt, tycker Nikon som absolut inte vill bli blöt om tassarna. Ollie däremot vandrade rakt igenom flödet från ett stuprör när vi var ute. Inte för att han heller älskar regn, men han accepterar det i alla fall.
Jag passade på att träna lite lydnad med Ollie inomhus. Egentligen är det alldeles för trångt inne för att kunna göra något bra av det, men man får göra momenten i mindre skala och koncentrera sig på att finslipa saker istället. Det vi tränade mest på är att Ollie verkligen måste lyssna på vad jag säger, t.ex. att om jag vill ha en inkallning med läggande ska han varken sätta sig eller ställa sig utan just lägga sig.
Nikon fick göra några korta fritt följ-övningar. Det jag vill med honom mest nu är att han ska tycka att det är roligt att följa mig, positionen spelar mindre roll men för att han ska söka sig till rätt sida kommer alltid belöningen vid vänster ben.

Nu är det soffmys som gäller!

Spökåldern.

När valpar börjar mogna lite kan de komma in i en så kallad "spökålder" där världen kan upplevas lite obehaglig. Jag har för mig att jag har läst att det hos vargar inträffar när valparna lämnar boet och behöver bli lite försiktigare för inte råka ut för några faror. Huruvida det är sant och hur mycket av det som finns kvar i våra domesticerade hundar idag vet jag inte, men det är en övergående period där valpar helt enkelt måste lära sig vad som är farligt och vad som inte är det. Helt plötsligt kan t.ex. en soptunna verka jätteläskig, och då får man visa valpen att den inte alls är det. Man kan gå fram till soptunnan och prata lite glatt, kanske klappa soptunnan lite och vänta tills valpen kommer fram och undersöker saken och inser att det inte var någon fara på taket.

Nikon har börjat visa lite tendenser på att se spöken, en plastpåse som blåste på marken har t.ex. fått sig några "boff" innan han vågade sig fram för att se vad det var för något. Idag hörde jag också honom skälla på något ute för första gången. Det var mörkt ute och en joggare kom flåsande förbi, det var inte helt okej tyckte Nikon. Men vad ska man göra, be joggaren vända för att hälsa på valpen? Nja, så påträngande vill jag inte vara, och dessutom lyssnar ju alla på musik när de joggar. Där får man hellre försöka se till att avleda och få honom att släppa det.

Nikon har blivit duktig på stanna-kommandot, det är nog det han briljerar mest i just nu tror jag. Jag har börjat göra det lite svårare genom att sätta honom och gå runt ett hörn så att han inte ser mig. Om han kommer efter har man gått för fort fram, men nu klarar han ungefär 3 sekunder. När han ser mig klarar han betydligt mer och man kan gå ganska långt ifrån honom. Ollie kan man sätta i ett rum medan man t.ex. lägger ut godis i lägenheten för lite sök, och jag hoppas att Nikon också blir lika duktig!

Jag filmade grabbarna när de fått stanna-kommandot, bara för att de är så söta ihop!

Dagen har varit lugn. Husse tog Ollie på en långpromenad innan han åkte till jobbet och mycket mer än så har vi inte gjort förutom lite korta rastningsrundor.

Ätmonstret.

När Ollie var valp stoppade han allt möjligt i munnen, precis som valpar gör. Det är ju något som går över med åldern, men när man är i den perioden är det allt annat än roligt. Nikon stoppar fortfarande massor av saker i munnen, och man måste ha stenkoll på honom när man är ute. Har man inte koll kan något olämpligt slinka ner, för han sväljer gärna sakerna också. Även den bästa kan ju tyvärr missa ibland, speciellt när man inte vet vad som döljer sig bland höstlöven, och valpen har en galen förmåga att sträcka ut halsen som en sköldpadda och nå saker som man trodde låg utom räckhåll.

De senaste dagarna har varit särskilt oroliga. Nikon lyckades vid ett tillfälle få tag på vad jag tror var en liten glasbit. Byteshandel fungerade inte, och föremålet åkte ner i magen. Efter lite googlande och samtal med en veterinär fick Nikon äta sparris, som på grund av sin trådliknande konstisens kan ha förmågan att "kapsla in" vassa föremål i magen. Sedan var det bara att hålla koll. Glasbitar hade ändå tydligen ganska liten risk att skada, värre var det med sådant som kan stoppa upp i magen.

Nikon mådde bra, åt och bajsade som vanligt, och vi kände att faran var över. Den känslan var dock kortvarig, för det dröjde inte länge förrän han smaskade i sig nästa olämpliga sak. Vi hann aldrig se vad det var, men det lät hårt. Det blev till att börja oroa sig och hålla koll igen. Även om man är orolig så kan man ju inte springa till veterinären så fort valpen smaskar i sig något, så länge man inte ser att det är något direkt farligt.

Nikon verkade må bra, åt med god aptit och var precis som vanligt, men på natten gick han upp och kräktes. Jag hörde att något tungt träffade golvet och skyndade mig att ta fast valpen så att han inte skulle få för sig att äta upp det igen. När jag tände lampan såg jag att det var en kärna, en stor kärna som förmodligen kom från ett plommon. Det kändes så otroligt skönt att den kom upp, och att vi fick veta vad det var han hade svalt. En sådan kärna hade nog kunnat sätta sig fast någonstans om det velat sig illa. När jag var yngre svalde en av katterna en lecakula som fastnade och fick opereras ut.

Just nu är det alltså lugnt igen, men man blir lite rädd när han sväljer saker utan att man hinner hindra honom eller se vad det är för något. Att han gillar mat är jag bara glad för, men det vore skönare om han kunde hålla sig till saker som faktiskt ska och får ätas. Behöver jag återigen nämna att jag längtar tills han växer upp?

Båda hundarna kan sitta som små tända ljus när det vankas något ätbart. Om det ändå kunde stanna vid det.

Ny sele.

Nikon blir bara större och större, och selen som vi fick av husses föräldrar är nu för liten. En ny sele behövde alltså inhandlas, och det blev en y-sele av märket Hurtta. Jag gillar verkligen Hurttas produkter, men de är ganska dyra. Det kändes lite onödigt att köpa en dyr sele som han ändå kommer att växa ur förr eller senare, men det visade sig att den för det första var den enda som passade bra, och för det andra var de andra selarna vi tittade på dyrare (trots att de såg billigare ut).
Den nya selen är en aning för stor nu, men han behöver ju något att växa i. Det viktigaste är att den inte är så stor att han kan kliva ur den, men med y-sele modellen är risken för det lägre.

Eftersom vi tycker om att skämma bort våra hundar köpte vi även ett matchande koppel till. Hundarna bryr sig såklart inte om det, men vi tycker i alla fall att det är roligt med prylar till hundarna.
Både selen och kopplet är fullt med reflextrådar, vilket såklart är ett stort plus. Nikon är riktigt snygg i sin nya sele!

Även Nikons regntäcke var i behov av lite förändring. Resårsnoddarna runt benen har blivit för tighta, så det var bara att köpa resår och sy fast längre bitar. Jag längtar tills han är färdigvuxen och man kan börja köpa saker åt honom på riktigt, som snygga halsband och täcken som inte kommer växas ur.

Igår var vi i hundrastgården med grabbarna. Det verkar som att Nikon ungefär över en natt har fått kottar i öronen och börjat testa sina gränser på vad som händer om man t.ex. inte kommer när matte och husse ropar. Vi ägande oss därför mycket åt kontakt och inkallning. Det är lite frustrerande när han inte lyssnar, men man får helt enkelt jobba lite hårdare på att vara rolig och se till att endast ropa på honom när man vet att han kommer att lyckas (fast det kan man såklart aldrig veta, det kan ju ligga en spännande kotte på vägen). I sådana situationer är det bra att vara i ett inhägnat område så att det inte gör något att han vandrar iväg. Där kan man också gå och gömma sig utan att behöva vara orolig för att han ska rymma så långt. Att gömma sig är ett bra sätt för hunden att lära sig att hålla koll på matte och husse, för helt plötsligt märker han ju att han är ensam, och när han hittar en blir det en rolig återförening.

Att försöka träna Nikon när Ollie är med kan både vara bra och dåligt. Det kan vara bra på så sätt att Nikon kan hänga med av bara farten när man ropar på Ollie, men det kan också vara lite svårt eftersom Ollie lyssnar till minsta vink och följer en som en skugga i jakt på godisbiten som är ämnad för Nikon. Att belöna med leksak kan man ju också glömma när man har en Ollie runt fötterna som tror att leken är till för honom.
Det är jättebra att Ollie är så duktig, men för att Nikon verkligen ska ha en chans att lära sig måste han få vara ensam ibland. Ollie fick därför vara kopplad en stund, och i slutet fick han sitta i bilen för att vi skulle kunna koncentrera oss helt på Nikon.

Valpar har perioder när världen plötsligt blir lite mer spännande än matte och husse, men jag hoppas att vi kan komma över det snart. Han är inte heller så förfärligt "olydig", men man märker skillnad. Jag tror att vi måste hitta en superbelöning till honom. Igår testade jag med ett kampskinn, men det ville han inte så gärna bita i. Kanske var det lite för hårt, kanske är det mjölktänderna som spökar. En mjuk och rolig kampleksak ska jag försöka hitta.

Avslutningsvis kommer här två busbilder på odjuren.

En solig dag.

Idag visar sig höstvädret från sin allra bästa sida! Solen värmer i den friska luften och trädens alla färger lyser upp av strålarna. Husse och jag tog med oss hundarna ut en sväng innan det var dags för husse att åka till jobbet.

Vi åkte till stället där Nikon spanade på hästar förut, men idag var det inga hästar i hagarna. Först fick hundarna vara lösa på ett stort område, de sprang runt och lekte och stojade. Riktigt härligt att se dem sträcka ut benen i solen och bara mysa.
Vid ett tillfälle lyssnade inte Nikon på oss när vi ropade på honom utan stack iväg på egna äventyr. Ett tecken på att han börjar bli äldre och komma in i kottar-i-öronen-perioden? Kanske dags att sätta på långlina när vi vistas på platser där det inte är lämpligt att han går sin egen väg...

Efter det tog vi en liten koppelpromenad bredvid de tomma hästhagarna. Det var riktigt mysigt, och även om Nikon inte är en stjärna på att gå i koppel än gjorde han ändå ganska bra ifrån sig. Tyvärr tog vi inga kort, kameran glömdes hemma och vi var ändå för upptagna med att bara mysa runt.

Nu ligger jag och hundarna i soffan och tar det lugnt. Både jag och husse blev förkylda efter vårt besök hos mina föräldrar. Min mamma var sjuk när vi var där, men hon varnade oss innan vi åkte så vi får väl skylla oss själva!

Gula hund.

Ett ganska nytt fenomen som sprids och diskuteras inom hundvärden är "Gula hund". Idén bakom detta är att man ska klä hundar som av någon anledning behöver extra utrymme i gult, t.ex. en gul rosett, ett gult koppel, o.s.v. Att vissa hundar behöver mer utrymme än andra visste vi ju redan, de kan vara aggressiva, osäkra, sjuka eller på något annat sätt inte bekväma med att hälsa på eller komma för nära andra djur och människor.

Tanken i sig är väl bra antar jag, men att sådant ens ska behövas är ju bara för sorgligt. Det kommer alltid att finnas människor som är respektlösa, vare sig de menar det eller bara är naiva eller okunniga. Om alla använde sunt förnuft skulle sådana markeringar inte behövas. Om alla höll koll på sina hundar, inte släppte dem vind för våg utan att tänka på konsekvenserna, om alla öppnade munnen och kommunicerade med sina medmänniskor innan de börjar klappa en främmande hund eller släpper fram sin egna hund till en annan, då skulle ingen behöva påtala i förväg att ens hund behöver utrymme.

Mina hundar är inte i behov av extra utrymme, men det betyder inte att jag vill att folk ska behandla dem som allmän egendom. Jag vill att andra människor ska fråga mig om det är okej att hälsa på dem och jag vill att de ska fråga om det är okej att andra hundar hälsar på dem. Även om personen själv har världens snällaste hund och tycker att det är okej att den får springa fram till mina hundar för att "det är ju så roligt när de får hälsa och leka" så vet ju inte människan ifall mina hundar är snälla, elaka, smittsamt sjuka eller vad som helst. För allas säkerhet och trivsel är en enkel kommunikation människor emellan det allra bästa sättet att få reda på om en hund behöver lite utrymme.

Om vi leker med tanken på att alla människor skulle veta vad den gula markeringen står för skulle nog de flesta vettiga hundägare sätta gula detaljer på sina hundar för att slippa ses som "lovligt byte" där andra kanske skyller på att ens hund minsann inte hade något gult på sig när de släppte fram sin hund utan att fråga.
Men även om precis alla visste vad det gula stod för skulle vi ändå inte slippa de respektlösa människorna, för de skulle inte bry sig ändå. De som inte bryr sig om andras säkerhet och trivsel skulle inte heller bry sig om en gul rosett, och där faller hela idén med Gula hund.

Det här är mina tankar om saken. Fungerar det för någon så är väl det bra, men jag tror inte att en så simpel lösning som en gul rosett kommer att lösa problemen med respektlösa människor. Hur många aggressiva/osäkra hundar det än finns står det alltid en människa bakom som brister i sitt hundägaransvar. Olyckor kan alltid hända såklart, men många skulle kunna undvikas om alla hade en lagom portion av sunt förnuft innanför pannbenet.

Om man känner att man verkligen behöver påtala att ens hund behöver extra utrymme tycker jag att man kan göra det på ett mer direkt sätt som är lättare att förstå för alla. Man kan t.ex. göra en liten väst åt hunden med texten "håll avstånd". Det finns även selar, halsband och koppel med olika texter att köpa (vet dock inte om de finns i Sverige), t.ex. "caution", "nervous", "no dogs" eller "deaf dog" (döva hundar kan ju absolut behöva lite extra utrymme för att inte bli skrämda). Detta såklart i kombination med en bra kommunikation.

Jag tycker även att den som har en hund som kräver extra utrymme ska ansvara för det själv. Jag vill inte behöva gå ner i diket för att jag möter en hund som har en sele som berättar att hunden är nervös, det ska dennes ägare göra. Självklart kan man underlätta genom att försöka gå förbi så snabbt som möjligt om man ser att ägaren har problem med hunden, men det största ansvaret ska ligga på ägaren själv.

Klicka här om de vill se bilder på selarna med text.
Klicka här om du vill läsa mer om Gula hund.
Klicka här om du vill läsa Svenska Kennelklubbens åsikt, de stödjer inte heller Gula hund.

Nikons gula sele ska inte betyda något mer än att han syns bra i mörkret. Han bör självklart få samma respekt vad han än har på sig.

Jag kommer inte att behandla hundar med gula detaljer annorlunda än de som inte har det. Det behövs liksom inte när man visar alla samma respekt.

Helgtur.

I helgen har vi hälsat på mina föräldrar. För Nikons del var det första gången han var där och första gången han sov någon annanstans än hemma. Vi var aningen nervösa över att vår lille terroristvalp skulle gå bananas, skrämma katterna, bitas okontrollerat, förstöra saker och kissa på mattorna. Det är alltid lite speciellt att ta med sig en valp till någon som inte har hund själv. Mina föräldrar är visserligen vana vid Ollie som till och med brukar bo där ibland när husse och jag ska någonstans utan hund, men Ollie är ju å andra sidan en snäll och beskedlig hund. Trots att han inte var i närheten lika vild som Nikon när han var valp var vi ändå tvungna att hålla honom och katterna separerade första året eller så. Därför var vi alltså aningen nervösa över hur Nikon skulle hantera situationen.

Det visade sig att vi knappt behövde vara nervösa alls. Han gick visserligen banans ibland, men oftast var han faktiskt ganska lugn. Angående katterna hade vi lite extra koll, men de klarade sig fint. När de träffade Ollie första gången hade de ingen hundvana alls, men nuförtiden kan de umgås med Ollie utan problem, så det hjälpte väldigt mycket. En valp är förstås lite mer "på", men de fick högsta betyg i att inte gömma sig och tycka att det var läskigt. Vänner blev de inte, och Nikon fick lite smäll på nosen, men det gick klart över förväntan. Det är såklart lite svårt att vänja dem vid varandra när man ses så sällan, och därför tar det längre tid, men jag är hoppfull om att det i alla fall inte kommer ta lika lång tid som det gjorde när katterna inte hade någon hundvana alls.

Det var inga problem för Nikon att sova borta. De enda som hade problem var jag och husse eftersom det nu blev ännu mindre plats för oss i sängen. När vi sover där ligger vi inte i någon dubbelsäng, och det var redan trångt nog när vi bara hade Ollie. Vi hade väl någon slags förhoppning om att hundarna kunde ligga på golvet, men det slutade med att vi sov i sängen alla fyra, och man fick hushålla med den mängden plats och täcke som blev över.

Att bitas är ju något som Nikon gör ganska ofta, men även det gick bättre än förväntat. Han bits absolut inte lika mycket som första gången han träffade mina föräldrar, och även de har blivit mer bekväma i hur man lugnar ner honom.
Han förstörde ingenting och kissade inte inne en enda gång. Besöket gick alltså långt över förväntan och vi hade en trevlig helg allihop!

Under besöket passade husse på att åka lite cross, och Nikon fick välbehövlig skott-träning. Någonstans i närheten av crossbanan fanns tydligen en skjutbana och vi hörde många skott. Det lät inte högt, men ändå så pass högt att man tydligt hörde det. Ollie blev såklart rädd och ville ligga i bilen, men det är inte så mycket att göra åt. Bildörren stod öppen så att han kunde gå in och ut som han ville när han kände att han behövde fly, det var lagom varmt så det var inga problem.
Nikon reagerade ingenting på skotten, han tyckte bara att det var lajbans att vara ute och springa och busa. Det var otroligt skönt att se! Vi lekte och tränade lite och han tyckte att det var jätteroligt. Husse filmade när jag och Nikon tränade på "stanna".

Vi och mina föräldrar åkte även till ett naturreservat där vi traskade runt lite i skogen. Eftersom det var ett naturreservat var vi tvungna att ha hundarna kopplade, men man måste ju kunna gå i koppel i skogen också så det var bra träning och inga problem. Nikon passade på att sätta i sig något oidentifierbart föremål som jag bara kan beskriva som en sladdrig tarm eller något (blä). Vi människor och Ollie nöjde oss med att äta korv med bröd, men även Nikon fick smaka lite korv som "efterrätt".

Överlag var det en toppenhelg!

(Foto: Husse)

Laddat med mat.

Idag tog vi en tur till närmsta återförsäljare för Ollies färskfoder, en sträcka på 9 mil enkel resa. Vad gör man inte för sina små håriga vänner! Som tur är behöver vi bara köpa mat åt honom var tredje månad ungefär, tack vare vår extra frys. Med tanke på att han bara äter för ca 100 kr/månad så känns det som att det är värt resekostnaderna, även om jag såklart skulle vilja att det fanns en återförsäljare på närmare håll. Och eftersom det här är fodret han fungerar bra på så får vi helt enkelt anstränga oss lite extra för att få tag på det.

Maten säljs på ett hundtrim, och när vi var där inne fick vi hälsa på en liten rottweiler på 9 veckor. Den var väldigt söt och charmig! Jag borde tagit ett kort på den. Till skillnad från Nikon märkte man knappt av att rottweilervalpen hade tänder, tänk så olika det kan vara. Våra killar satt i bilen, och lugnast var väl det.

Även Nikon har fått en ny laddning mat, men återförsäljaren för hans foder ligger betydligt närmare. Det är skönt eftersom vi behöver köpa mat åt honom oftare. Nu äter han 500 g färskfoder om dagen och väger snart 10 kg, alltså dubbelt så mycket som Ollie. Det märks när man bär honom kan jag tala om, och plockar man upp Ollie efteråt så är det som att hålla i en liten vante.

När vi var ute för att köpa mat till Ollie passade vi på att gå in på en annan djuraffär för att handla lite godis åt grabbarna. Jag tycker att det mesta godiset som finns i handeln verkar ha ett ganska dåligt innehåll, och några gånger har jag nu gjort eget godis av kycklingfilé. Tyvärr tar det ganska lång tid att göra eget godis eftersom jag skär dem i väldigt små bitar, och trots att det tar så lång tid blir det ändå inte speciellt mycket och det går åt snabbt. Därför har vi varit på jakt efter ett bättre köpegodis, och den här gången testade vi två påsar av märket "Planet Pet Society". Det godiset ska tydligen vara väldigt rent och naturligt, och även om det säljs i långa "remsor" är det lätt att klippa dem i mindre bitar.
Provsmakning av godiset blev det förstås när vi kom hem, av hundarna förstås, och resultatet blev godkänt!

Nya filtar.

Nu har jag äntligen hittat fleecetyg i rätt färg att ha i hundarnas biabäddar. Det blev riktigt snyggt om jag får säga det själv! Hundarna verkar tycka att det är mysigt också, och nu är det bara placeringen på bäddarna som inte är helt hundra än. Akvariet ska bort när den tappre siste mohikanen i tanken checkar ut. Trots att vi skötte akvariet enligt konstens alla regler hade vi ingen tur med fiskarna, och nu blir det inga fler. Bäddarna får stå såhär så länge.

Nu går jag bara och väntar på att Nikon ska kissa i bädden som han gör ibland... Men som tur är kan man ju tvätta filtarna.

Här kommer en film på grabbarna när de söker godis i hundrastgården.

Igår följde vi med husse på crossträning. Nikon är inte så nöjd med att ligga på golvet i sin bädd i skåpbilen, därför fick han sitta i mitt knä istället. Inte direkt så bra ur säkerhetssynpunkt, men det är det väl å andra sidan inte att sitta lös på golvet heller. Ollie har ett hundbälte, men eftersom skåpbilen bara har framsäten går det inte att lösa hundplaceringen bättre än att en av hundarna sitter på golvet (eller i mitt knä så länge).

På crossbanan busade hundarna runt som galningar i sanden! Den här gången hade vi förberett med handdukar i bilen för att slippa dammsuga upp en öken sedan.

Här kommer en film på de skitiga hundarna, dock syns det inte så mycket på Nikon eftersom han är svart. Jag råkade också vända mobilen fel när jag filmade, men Nikon är så söt i slutet av filmen så jag vill visa den ändå.

Jag avslutar med en bild på Nikon i vad som ser ut som inte speciellt skön liggställning. Men roligt är det.