Kvällsträning.

Efter långpromenaden i förmiddags har Nikon varit oförskämt lugn. Han har sovit/vilat nästan lika mycket som Ollie. Ibland har han kommit och gjort sin föreställning då han försöker tala om för hela världen att han har väldigt tråkigt just nu och att någon borde ta hand om det, men för det mesta har han bara varit lugn och snäll. Ungefär som att man undrar om något är fel samtidigt som man tackar sin lyckliga stjärna för att man får en eftermiddag där man kan ägna sig åt att bara sitta stilla om man skulle vilja det.

Jag filmade Nikon när han talar om att han har tråkigt. Han låter så roligt ibland att man knappt kan hålla sig för skratt. Även här fastnar han mellan soffan och golvet ett bra tag som han brukar. Det är väldigt dåligt ljus, min mobil filmar bäst i dagsljus, men det är ljudet som är roligast.

Jag hade egentligen inte tänkt träna något idag, för jag kände att jag inte vill vänja Nikon vid att något måste hända vareviga dag och han ju faktiskt fått en långpromenad och kunde vara nöjd med det. Men eftersom han nu var så duktig och lugn hela dagen (mer eller mindre) bestämde jag mig för att han skulle få träna lite ändå, annars får vi väl ägna natten åt kuddkrig istället för sömn.

Han börjar verkligen förstå det här med ingångarna nu och jag behöver inte använda handen till hjälp för att styra honom. Själva positionen är också helt okej för det mesta, men ibland blir han otålig och slarvar, vilket han såklart inte får något för. Han kan även komma in i rätt position från längre avstånd om man sätter honom och sedan kallar på honom.
Jag har börjat lägga in lite högersvängar på stället för att variera träningen lite, och det fungerar ganska bra. Jag håller min handflata framför honom och låter honom följa min hand runt. Vi kör bara några steg åt gången för att han inte ska tappa fokus. Han sätter sig självmant när jag stannar, vilket är jättebra. Någon enstaka vänstersväng har vi också provat, och även om det är mycket svårare ser jag bra potential eftersom han gör sitt bästa för att backa runt istället för att vrida ut kroppen. Boken jag tränar efter ger väldigt bra tips, t.ex. vilken fot man ska börja svänga med för att hunden lättare ska se var man är på väg.
Ibland slänger jag in ett ligg eller något annat enkelt för att det inte ska bli för långrandigt, och när Nikon pausar tränar jag Ollie.

I Ollies träning har jag nog äntligen hittat något som gör det lättare för honom att lyssna på mig i fritt följ. Jag provade extern belöning och la en godbit längst bort på raksträckan, och jag tror att han kunde koncentrera sig mer när han hade något att hålla fokus på istället för att bara vänta på när jag skulle ge honom belöning. Det fungerade mycket bättre än tidigare och om han gjorde fel gick jag bara och tog bort godbiten, la den på ett annat ställe och började om. Nästa gång tror jag att jag ska lägga godiset bakom oss istället så att han vet att det ligger där men ändå kan hålla mer fokus på mig. Att ha den bakom kan också hjälpa om hunden tar extra steg istället för att stanna direkt, men det problemet hade jag inte idag trots att belöningen låg framför oss.

För att variera Ollies träning testade jag att köra slalom mellan benen med extern belöning framför oss, men det var en utmaning! Eftersom det ska gå fort blev han väldigt uppe i varv och fuskade lite ibland. Det gäller ju att hunden är tränad så att den inte går och tjuvar godbiten när man tränar med extern belöning, speciellt om man har den framför sig eftersom hundar är mycket snabbare än oss, men som tur är lyssnar Ollie på "nej" och även om han gjorde några försök att gå fram stannade han alltid när han blev tillsagd och kom tillbaka för att fortsätta gå slalom. Efter några gånger gick det bättre och han kunde gå många steg utan att fuska, men han var fortfarande väldigt på och det var inte samma flyt som vi brukar ha. Här passar det nog bättre att lägga belöningen bakom eller på sidan, men jag tyckte att det var roligt att utmana honom och han fick jobba hårt för att hålla band på sig. Det var ett glädjefyllt träningspass, och sådant ger en alltid mer motivation!

Båda hundarna var jätteduktiga med att vänta och vara tysta och passiva när de hade paus idag. Bra gjort! Efter träningen varvade hundarna ner med lite korvsök. Jag filmade en snutt.

En liten utvärdering.

Nu har vi använt den nya selen på två rastningsrundor och en långpromenad. Jag tycker fortfarande att det är för tidigt för att utvärdera den, för hundar kan ju reagera annorlunda på något som är nytt för att sedan hitta ett sätt att återgå till sina gamla vanor, men jag gör en liten utvärdering på hur det har fungerat såhär långt.

Rastningsrundorna går toppen, han drar inte och han är lättare att styra. Han verkar inte känna något obehag av selen och det verkar inte störa honom att kopplet hänger där fram. På promenaden gick det något sämre då han ibland ville dra mot något, men promenader är givetvis mer spännande än den gamla vanliga rundan så det kunde man ju räkna ut.
När han drar hamnar selen lite snett, det är inte så att han automatiskt vänds emot en, men å andra sidan hade ju selen behövt vara fastklistrad på kroppen om den skulle sitta så hårt att den inte skulle rubbas när han drar. Överlag är det i alla fall lättare att få honom att vända tillbaka eftersom han inte får lika mycket kraft och fokus framåt.
Hittills är jag nöjd och jag hoppas att det håller i sig så att han inte "lär sig" att dra i den selen också. Man måste givetvis jobba på kontakten nu när selen fungerar som hjälpmedel, för det är ju kontakten man egentligen vill åt, att kunna styra hunden med ord istället för med ett koppel och att den självmant ska vilja följa med en istället för att välja sin egen väg.

Den där kontakten kan tyvärr vara svår att få ibland ändå, oavsett vilken sele hunden har på sig. Nikon har börjat att ibland få väldigt dålig hörsel, syn och känsel. Att han kan gå över glödande kol för en torrfoderbit när vi tränar inomhus verkar han ha glömt när man kommer ut. Ibland kan man locka på honom, peta på honom och flaxa runt framför honom utan att han så mycket som höjer på ett ögonbryn om han tittar på något som han finner mer intressant. Det är väl så med unghundar, och ibland måste man nog bara låta dem vara istället för för att tjata, men jag känner ändå att vi är i behov av en bättre belöning, något som han tycker är så gott eller roligt att han önskar sig mer när han märker att han får det genom kontakt. Om jag gick omkring med banan i fickan skulle han kanske lyssna, för det älskar han, men det kan bli lite kladdigt känner jag. Finns det hundgodis med banansmak? Torkad banan kanske vore något.

Smarta hundsaker.

Jag satt och bläddrade i tidningen hundsport och hittade en annons om något som kallas "KoolDog". Det är en liten "dosa" som fungerar ungefär som en mobiltelefon. Den laddas som en mobiltelefon och använder sig av ett kontantsimkort för att hålla kontakt med ägaren. Om man t.ex. lämnar hunden i bilen kan man ställa in en temperatur som man inte vill överstiga, och när den närmar sig skickar KoolDog ett sms till ens mobiltelefon för att varna. Är man nyfiken på vilken temperatur det är i bilen skickar man bara ett sms och frågar. Man kan även "ringa" till KoolDog för att lyssna på hundarna och höra ifall de är lugna. Om batteriet håller på att ta slut får man även ett varnings-sms om det så att den inte ska kunna stänga av sig utan att man märker det. Man kan givetvis använda den på andra ställen än bilen, t.ex. i husvagnen eller varför inte bara hemma när man vill veta om det är lugnt när hundarna är ensamma.
Den här uppfinningen låter väldigt smart och användbar, men priset ligger på nästan 2000 kr. Den verkar även lite krånglig, och jag tror att om den här tekniken får utvecklas kan det nog komma att finnas bättre och billigare varianter. Den som finns nu kan t.ex. inte varna när temperaturen blir för låg, vilket kan vara bra att veta om hunden lämnas på vintern.
Klicka här för att läsa mer om KoolDog.

En annan sak som såg lite spännande ut var "Knallpåken". Det är en pryl som är till för att vänja hundar vid skott. Istället för att behöva åka till brukshundklubben och ha koll på när de tränar med skott kan man träna när man vill. Knallpåken är inte ett vapen så man behöver ingen licens. Den kan jämföras med en startpistol.
Klicka här för att läsa mer om Knallpåken.

Jag har även läst lite om en hotellkedja som även tar emot fyrbenta gäster, "c/o Hotels". Hundarna får bo i de flesta rummen och får även vara i hotellens lobbies och salonger. Vill man ta med sig hunden när man äter finns det hundtillåtna matsalar och till och med en egen meny för hundarna. Kostnaden för övernattning för själva hunden är 300 kr, och hotellkedjan nämner att väluppfostrade hundar är välkomna. Kedjan finns även i USA.
Klicka här för att läsa mer om c/o Hotels.

Det låter som ett trevligt alternativ om man ska ut och resa och har hundarna med sig, men tyvärr tror jag inte att våra hundar skulle passa där. Ollie skulle de nog kasta ut för att han skulle skälla på all liv och rörelse utanför dörren som uppstår när man är på ett hotell där folk smäller i dörrar och går i korridorerna, och Nikon är väl inte direkt sinnebilden av lugn och ro. Att hundarna t.ex. skulle "ligga under bordet när ni äter precis som hemma" är jag tveksam till, jag tror inte att vi skulle få någon vidare matro. Visst kan det se ut såhär ibland, men det kan lika gärna se ut precis tvärtom!

Men hade jag haft väluppfostrade hundar som kunde bete sig på ett hotell vore det definitivt mysigt att prova.

Igår orkade vi inte ta någon promenad med hundarna, men förutom träning inomhus fick de i alla fall sträcka på benen lite när vi stannade och släppte dem lösa en stund på väg hem från affären.

Idag har vi tagit en promenad, men det har blivit förskräckligt halt nu så det blev en väldigt långsam promenad. Mysigt var det i alla fall och hundarna fick gå och nosa som de ville.

Jag har beställt en vgw-sele till Nikon nu, och snabbt gick det för den låg i brevlådan när vi kom hem från promenaden. Tyvärr har jag inte bild på den än och jag har inte hunnit testa den mer än inomhus, men passformen verkar bra och den är faktiskt snygg. Eftersom den är svart blir den diskret mot Nikons päls och den är mycket smidigare än de vi provade på djuraffären. Det enda som saknas är väl reflexer, men det har han i alla fall i kopplet. Om den fungerar som den ska kommer den nog bli en välkommen hjälp nu när det är så halt!

Husse filmade grabbarna i soffan idag och här kommer resultatet.

Klicka här för att se första filmen - Nikon vandrar omkring.

Klicka här för att se andra filmen - lite brottning i soffan, är man liten måste man vara tuff säger Ollie.

Klicka här för att se tredje filmen - Nikon fastnar mellan soffan och golvet. Han gör ofta det, blir stående och funderar en stund. Kanske är det skönt att sträcka ut sig ordentligt.

Tonårshund.

Jag börjar se en viss positiv förändring i Nikon nu. Det kanske är så att det finns toppar och dalar, men hans tonårshumör har dämpats lite och han går inte ständigt runt och letar efter trubbel. Jag tror faktiskt att det kan ha lite att göra med att jag slutade att ge honom tuggben för ett tag sedan, för det var lite av min räddning förut när han gick upp i varv. Gav man honom ett tuggben lugnade han ner sig och var sysselsatt ett tag, man kunde andas ut en stund.

Hundar är ju fantastiskt duktiga på att träna och uppfostra oss människor också, och han märkte förmodligen att om han bara betedde sig som en vilding och struntade i tillsägelser tillräckligt länge fick han ett tuggben (=belöning) tillslut. Jag märkte det på honom speciellt när han tuggade på bädden, för gick man dit och föste bort honom tittade han direkt upp mot stället där tuggbenen låg. Hundar är smarta, och man lär sig alltid något nytt när man klurar ut hur de tänker och utnyttjar oss människor till deras fördel. Det är viktigt att tänka på det när man tränar hund, att hunden ska vinna på att göra det vi ber den.

Jag tror inte att det enbart beror på tuggbenen, men en liten del är nog så att han har insett att man faktiskt kan göra ingenting ibland också utan att behöva hitta på hyss eller bli tvingad till passivitet genom fasthållning. En annan del är nog att vi har börjat träna mer seriöst så att han gör av med lite tankeenergi på det, och en viss del beror säkert också på hur det för tillfället står till med hormoner och uppror i hans kropp och knopp. Han är fortfarande en jobbig tonåring, men just nu går det bättre och det måste man ta vara på och glädjas åt!

Träningen med Nikon går sakta men säkert framåt. Jag har börjat att variera vilken hand jag ger belöningen från så att han inte bara ska följa min hand och det går bra. Ollie fungerar bättre med godisbelöning, men ibland chansar han fortfarande och det är lite frustrerande. När det blev tomt i hans godispåse idag testade jag med kampleksaken, men han blev eld och lågor då och lyssnade inte alls, knappt ens på saker han helt säkert kan. Jag tror att han verkligen skulle behöva komma ut och köra ett ordentligt träningspass istället för att bara göra lite då och då inomhus. Han har alldeles för mycket energi, men det har inte direkt varit läge för det. Det blir tyvärr så på vintern, antingen är det för kallt, för halt eller för blött.

Det har varit ordentligt kallt ett tag, och nu är det plötsligt plusgrader. Det är visserligen lättare att vara ute nu, men Ollie vill inte gärna sitta, ligga eller stå stilla länge när det är blött så det skulle inte fungera att träna ändå. Det vill han i och för sig inte göra när det är kallt heller, så den typen av träning fungerar bara inne på vintern, och inne har man inte alls samma möjligheter att träna "på riktigt". Vi får nog hitta på något annat åt honom, kanske uppletande eller sökträning.

När Nikon var liten valp blev han helt tokig när det var dags för mat, så det var viktigt att lära honom att sitta och vänta innan han fick maten för att få lite lugn och ro. Det är mycket smidigare, speciellt när man har två hundar, om de kan vänta på sin tur. Jag har försökt några gånger att få Nikon att lägga sig innan han får ta maten, men han är så totalt inrutad på att sitta så jag tror inte ens att han hör vad jag säger. Han kan ligga på kommando i vanliga fall, men jag tror att all den energi han hade runt maten som liten fortfarande finns kvar och att han måste koncentrera sig på varenda nerv i sin kropp för att just sitta stilla. Det går helt enkelt inte att få honom att lägga sig, han bara sitter stilla som en staty och stirrar mig i ögonen. Tokhund.

Klicka här för att se en film från matdags när han var riktigt liten. Seriöst, har han varit sådär liten? På den tiden åt de i olika rum för att det inte skulle uppstå någon vakt kring maten. Ollie var inte så nöjd med att ha fått en lillebror då, som märks i slutet i filmen.

Klicka här för att se en film från matdags när Nikon har lärt sig att vänta på maten. Han var inte så stor här heller, om man jämför med nu. Det är skönt att de kan äta ihop utan problem.

Han har kommit en lång väg sedan vi fick honom, men jag antar att han har minst lika lång väg kvar innan vi förstår varandra helt!

Koppelkamp.

Jag ser framsteg från dag till dag nu med Nikons träning vilket är jätteroligt. Han blir bättre på att hitta rätt position av sig själv utan så mycket hjälp, både angående närheten och att sitta rakt. Efter lite träning med båda hundarna fick de söka efter ost. Gott, tyckte de! Det är spännande att se hur de arbetar när de "tävlar" mot varandra. Konkurrensen gör att de letar ivrigare, men de väljer ofta olika vägar så att det inte ska bli tävling om en och samma godbit. Jag tror faktiskt att de hittar ungefär lika många. Ollie har visserligen en fördel eftersom han vet alla gömställen utan att behöva nosa speciellt mycket, men jag försöker att variera och hitta nya gömställen från gång till gång.

Igår tog jag ett krafttag med Nikons koppelträning. Han har blivit en pina på promenaderna nu, och jag vet att man skulle ha tagit tag i det tidigare, men jag har jättesvårt för att vara konsekvent när det gäller koppelträning. Ibland kommer man till en punkt när man känner att det är mer värt att faktiskt komma framåt, och då är man alldeles för förlåtande gällande koppeldragandet. Det börjar med sträckt koppel som hunden lägger lite vikt på, och ju mer man inte orkar desto mer drag tillåter man. Nu är han så stark att ensamma promenader med båda hundarna bara blir en börda.

Men igår hade jag plötsligt världens energi för koppelträning och jag såg resultat ganska snabbt. Från att behöva påminna ungefär vartannat steg kunde vi gå flera meter. Det är givetvis mycket jobb kvar, och jag vet inte hur länge jag kommer orka vara konsekvent, men jag hoppas att jag håller ut. Jag har funderat lite på att köpa en vgw-sele till honom, som är en sele där man fäster kopplet på bröstet för att hunden inte ska få samma kraft att dra, men jag kanske lugnar mig lite med det och kör på ordentlig träning istället, så länge jag orkar. Alternativet är att köpa en sådan som man använder när man inte orkar träna, det skulle t.ex. underlätta mycket om jag kunde ta promenader ensam med båda hundarna, för det går inte att koppelträna när man har två hundar med sig. Vi provade en sådan sele på Nikon på djuraffären, men den kändes väldigt klumpig och ingen storlek passade honom, för liten på vissa ställen och för stor på andra. Om jag ska investera i en sådan kommer jag ta den som är avsedd för valpar/växande hundar eftersom den är mycket smidigare och han ju inte har växt färdigt än.

Jag avslutar med en bild på en fräsig staffe i one-piece som husse fotograferade igår. Den har faktiskt vad jag kan se precis en sådan sele som jag pratar om, fast kopplet är fäst på ryggen istället för på bröstet.

Det tar sig.

Efter att ha tragglat olika sätt att stanna i fritt följ börjar Ollie faktiskt mer och mer lyssna på vilket kommando jag ger istället för att chansa. Vi är inte riktigt där än, men det tar sig! Jag bytte ut kampen mot godisbelöning, och även om han blir taggad av det också är det inte samma flams. Vi kör vidare på det. För att det inte bara ska bli en massa repetition varvar vi med lite roligheter som slalom mellan benen och olika tricks som han redan kan. Jag saknar agilityn, men den måste vänta till sommaren.

För Nikons del kände jag att det var svårt att gå vidare när han visste vad han skulle göra men satte sig snett och för långt ifrån, men efter att jag började vara mer snål med belöningarna och bara belöna framsteg verkar det faktiskt ge med sig. Att träna bredvid en vägg ger mig en bra hjälp angående närheten, och jag märker också skillnad när han har fritt spelrum även om han inte är riktigt lika nära då. Att sitta rakt och nära är förstås inte det enda som ska stämma, han får varken sitta får långt bak eller fram heller. Det är verkligen många detaljer att pilla i, men det är roligt! Jag som aldrig har brytt mig så mycket om detaljer förut känner nu att jag jobbar mot perfektion. Det blir kanske så när man börjar från början med en ny hund och har kommit på vad man tycker är roligt.

Jag märker också att filmkameran är en bra hjälp, för det jag ser ovanifrån är ju inte alltid det som ser bra ut framifrån. När Nikon t.ex. sätter sig för långt bak och jag vill ha fram honom ser jag på film att han visserligen kommer fram men då också vrider sig lite.
Det är verkligen roligt att se när han utvecklas, förstår och lär sig mer, och det är en fröjd att se hans motivation! Jag tror att han skulle gå över glödande kol för en liten torrfoderbit. Det gäller att vara ganska lågmäld när man tränar med honom och ge lugna beröm, om man blir för sprallig blir han okontrollerbart sprallig, och det räcker gott och väl med de skutt och hoppsparkar han bjuder på ändå. En stor skillnad att träna med en större och tyngre hund är att man märker snabbt när man måste tagga ner hunden lite, för det gör ONT när en staffe landar på ens fot med full kraft.

Här kommer några filmer från dagens träning med Nikon. Tyvärr kunde jag inte lägga upp dem på bloggen, så jag får länka istället. Att filma sig själv är ju inte alltid lätt då man inte ser vad man filmar, så ni får hålla till godo ändå med dåligt ljus och oss lite ur bild ibland.

Klicka här för att se film 1.
Klicka här för att se film 2.
Klicka här för att se film 3.
Klicka här för att se film 4.

Jag märker att jag ser likadan ut på alla träningsfilmer jag lägger ut, men faktum är att kalla golv kräver varma sockor, och mysbyxorna är det skönaste man kan ha på sig inne.
Träningen avslutades med en liten lekstund där vi även tränade lite mer på "loss" vilket fungerar utmärkt, men fortfarande bara just när vi tränar. Vi får börja ta ut den träningen där det finns mer störningsmoment. Han släpper visserligen det mesta när man säger "spotta ut", eller egentligen vad som helst så länge han ser att man har en muta (godis), men jag vill att han ska kunna släppa allt inräknat hans värdefullaste skatter. Därför tänker jag kämpa just med ordet "loss" och bygga upp det till något värdefullt, och kombinerat med det använda "spotta ut" i de situationer när man bara önskar att han ska släppa. Det gäller ju att inte låta hunden misslyckas.

I filmerna hör man även att Ollie ibland är lite missnöjd med att sitta bakom kompostgaller i ett annat rum, och samma gäller för Nikon, men det tänker jag bara ignorera och inte gå tillbaka till den utestängda hunden förrän den är tyst. Det känns inte som ett jätteproblem ändå och det är bara nyttigt för dem att inse att de inte är världens centrum precis jämt.

Om jag hade varit bättre på att sätta upp mål kanske vår träning hade varit lite mer strukturerad och framsteg kanske hade hänt snabbare, men tidsbestämda mål är inget för mig. Jag vill inte tvinga mig själv att träna bara för att nå fram i tid, jag vill träna när jag har lust och motivation, och den kommer oftare när jag inte har någon press på mig. Det är kanske därför jag inte är någon vidare tävlingsmänniska, jag tar det hellre i min takt och når fram när jag gör det istället för att misslyckas. Jag skulle t.ex. kunna säga att jag vill att Nikon ska kunna utföra en perfekt ingång om 2 veckor, men det måste få ta den tid det tar, både för mig och för hunden. Jag har ju fortfarande något att jobba emot, men på obestämd tid. Huvudsaken för mig är att vi faktiskt kommer vidare, och att vi har roligt under vägen!

Mer draghund.

Även idag sände SVT play från draghunds-SM. Klicka här för att se det. Väldigt spännande och väldigt många vurpor!

Det har varit riktigt kallt ett bra tag nu, men vi tog oss ut på en promenad när temperaturen steg till runt 14 minusgrader. Ollie fick lite kramp några gånger men Nikon verkar inte ens känna att det är kallt. Mycket mer än så har vi inte gjort, men hundarna har i alla fall fått klorna trimmade och nu väntar lite träning inomhus.

Sändningar från SM-veckan.

SM-veckan pågår för fullt med skidor och diverse andra sporter. För den hundintresserade rekommenderar jag att kika på draghundarna som kämpar i spåren.

Klicka här för att se dagens sändning på SVT play.

Jag är inte alls insatt i drag, men det är roligt att titta på det, och när man har börjat greppa lite vad det handlar om vill man lära sig mer!
Det finns olika klasser där man kör med olika antal hundar, med eller utan släde, o.s.v. Att åka på enbart skidor bakom hund ser livsfarligt ut, och lite så kan det nog kännas när man provar första gången. Husses kollega har gjort detta, klicka här för att se en film om det.

Nikons mamma Razzla drar en del, och det kanske Nikon också kommer att få prova när han blir äldre och är röntgad. Husse är sugen på att testa i alla fall!

Kallt och vackert.

-18 grader sa termometern när vi gav oss ut på morgonvarvet. Vid den temperaturen börjar till och med Nikon lyfta på tassarna när man står stilla. Det blev täcke på för hundarna, men kallt är också vackert när dimman rör sig över vattnet där änderna värmer sig i morgonsolen.

Mer träning.

Träningen fortsätter. Ollie tycker fortfarande att det är svårt att skilja på sitt och stå, men nu har jag problemet bakvänt eftersom han ställer sig istället för att sätta sig när jag väl säger sitt. Jag tror att han inte lyssnar utan bara automatisk gör det som fungerade förra gången, d.v.s. det han fick belöning för. Men det är väl bara att fortsätta antar jag, förr eller senare måste han väl inse att belöningen bara kommer när han lyssnar på vad jag säger.
Frågan är om han faktiskt tycker att det är värt att lyssna, eller om han tycker att det är okej att bara chansa och hoppas att han lyckas. Jag känner att jag har kört fast lite. Kanske är det stress som gör att han inte lyssnar, en idé kan vara att byta ut kampbelöning mot godis eftersom det är lugnande till skillnad från kamp som är mer peppande. Det är något att tänka på.

Nikon blir bättre på "loss". Det fungerar faktiskt riktigt bra nu, i alla fall i träningssituationer. Hittar han något utomhus som är riktigt värdefullt, som t.ex. ett gammalt bananskal, så släpper han det sällan.
Vi köpte en kampfläta i fleece för ett tag sedan som han tycker mycket om. En sådan är också enkel att göra själv förstås, men då måste man ju köpa fleecetyg.

Utomhus är han inte lika intresserad av leksaksbelöning, i värsta fall inte alls intresserad. Inne tycker han att det är roligt, och även utomhus i träningssituationer, men är man ute på promenad verkar det finnas för mycket annat att tänka på.

Vi fortsätter att träna på snygga ingångar, och han fattar verkligen galoppen nu, men han sätter sig för snett. Utan att tänka på det bad jag honom komma och sätta sig bredvid mig när jag stod ganska när en vägg, och då fungerade det jättebra eftersom väggen gjorde att det inte fanns så mycket svängrum och han blev tvungen att sätta sig rakare. Kanske är det ett bra träningstips?

Just det, det höll jag på att glömma, jag kom precis på att Nikon fyller åtta månader idag! Grabben börjar bli riktigt stor. Det är nästan svårt att tänka sig att han var mindre än Ollie när han flyttade hit.

I hallen där jag förvarar koppel, täcken, leksaker och lite annat märker man verkligen hur lång han har blivit. När vi har lekt med kampflätan kan han utan problem gå och plocka fram den igen eftersom leksakerna har legat i understa facket. Nu har jag fått flytta upp dem ett steg. Sådant var man aldrig tvungen att tänka på när Ollie växte upp.

Som tur är når han inte upp på diskbänken, men det är inte långt ifrån. Ställer man något för nära kanten kan det ligga risigt till. Förhoppningsvis växer han inget mer på höjden nu!

Tavlan som vi fick av min syster i julklapp är nu inramad och har fått en plats på väggen. Riktigt snyggt!

Hundlek.

Efter frukost tog vi en lång promenad med hundarna. Det var härligt väder med bara några få minusgrader och det var skönt att komma ut och röra på sig. Efter vägen stannade vi vid hundrastgården där Nikon fick busa runt med två andra hundar, en retriever-blandning vid namn Lova som var i ungefär samma ålder, och en vuxen amstaff-blandning som hette Aston. De två ynglingarna hade väldigt roligt tillsammans.

Farbror Ollie var mest tjurig och ville inte vara med, men jag förstår att han känner sig utanför när tre stora och buffliga hundar river runt i snön. Han är inte speciellt intresserad av att leka med andra hundar, och det behöver han inte heller, men de gånger man träffar på någon lite mindre eller försiktigare hund har han inget emot att springa runt han också.

Det är viktigt att Nikon träffar andra hundar, så det var skönt att han hade roligt i alla fall! Nu sover våra odågor gott.

En vardag.

Dagen har än så länge ägnats åt lite träning. Med Ollie fortsätter jag att jobba på "stanna" i fritt följ och inkallning, och med Nikon blev det lite ingångar och det ack så nödvändiga ordet "loss", som inte verkar finnas i hans ordförråd. Förutom det har Ollie mest vilat och jag har mest sett till att valpen sköter sig, vilket ungefär är ett heltidsjobb. Den här fasen i hans utveckling får gärna gå över snabbt!

Såhär ska det se ut, en hund som vilar snällt när det inte erbjuds något annat skoj. Men visst är väl valpen där på ett hörn och stör...

Han spenderar hellre tiden med att t.ex. flytta runt, bita i, gräva och lemlästa hundbädd och hundfilt.

Det är ju tur att han är så söt och snäll när han är trött i alla fall, annars hade nog uppfödar-Louise fått en odräglig valp i brevlådan snart... Men vem kan låta bli att tycka om den här sötnosen i husses famn?

Växer gör han i alla fall, åtminstone i kroppen. 17 kilo väger han nu, och jag hoppas att huvudet snart kommer ikapp. Nu väntar vi på att husse ska komma hem från jobbet så att vi kan bege oss ut på en promenad alla fyra!

Framsteg.

Jag gick precis rastningsrundan med hundarna, "runt broarna" kallar vi den för. Det är en runda på en halv kilometer varav ca 200 meter är gräsmatta som går längs ån. På gräset ligger det ofta hundbajs, trots att den korta sträckan har två soptunnor, en i början och en i slutet - och gratis bajspåsar uppsatta vid varje. Bara det är ju dåligt kan man tycka. Men när jag gick där nyss upptäckte jag att dessa soptunnor var borttagna och ersatta med en ny tunna som satt på mitten av sträckan. Så trots att det ligger bajs där tycker man alltså att två soptunnor är överflödigt, och ersätter det med endast en station för gratis bajspåsar och kastmöjlighet.
Mig gör det väl inte så mycket, jag har dessutom alltid med mig egna bajspåsar, men för de som inte "orkar" plocka upp känns det som att chansen för att de ska göra det ändå ökar om bajspåsarna finns nära till hands. Två tunnor med påsar ger större möjligheter att hundarna skiter i närheten av en sådan, och att ägaren inser att påsarna och tunnan finns så nära att de kan "offra sig" och plocka upp. Men tydligen tänker inte kommunen så. Och trots att många struntar i att plocka upp är det faktiskt många som gör det också, vilket syns på tunnorna som snabbt blir fulla. Men nu när det bara finns en tunna kommer kommunen behöva tömma den desto oftare, och dessutom kommer gratispåsarna att ta slut desto snabbare och de som inte har med sig egna kommer med större sannolikhet inte att plocka upp. Ja, hur tänkte de där egentligen? Det här gynnar ju inte någon.

Vädret är kallt nu, och det kommer tydligen att vara det ett tag framöver. Ollie får ibland tasskramp när vi går ut, och att behöva ha täcke på sig är väl inte heller så roligt tycker han. Nikon bryr sig inte om kylan, han verkar inte frysa och han har inget emot täcket. Men eftersom vädret inte direkt bäddar för några längre utevistelser mer än promenader försöker vi att träna inomhus istället.
Nikon har blivit en riktig talang på godissök. Först nu har polletten trillat ner ordentligt och han arbetar självständigt för att hitta godbitarnas gömställen, med mycket mer motivation än han hade innan då han bara tog de han råkade springa på. För att komma ifatt mästaren Ollie måste han dock bli bättre på att sitta kvar ensam i ett rum när man lägger ut godiset, för tillfället behövs lite hjälp av kompostgaller.
Jag ser även framsteg med lydnaden där vi övar på att Nikon ska hitta en fin position vid min vänstra sida. Jag behöver inte hjälpa honom lika mycket med handen längre och han förstår vad han förväntas göra, men han sätter sig inte spikrakt och aningen för långt ifrån. Vi får jobba på det. Här kommer en film som visar framstegen.

Med Ollie tragglar jag "stanna" i fritt följ och inkallning. Han har en tendens att sätta sig istället för att bara stanna på stället, och nu nöter jag in ordet för att han verkligen ska lyssna på mig. För tillfället får jag hålla mig till att köra väldigt många "stanna" och få "sitt" och "ligg" så att han inte ska glömma bort sig. Jag funderade lite på om jag borde döpa om "stanna" till "stå" istället eftersom stanna-kommandot även betyder att han ska stanna kvar när jag har satt eller lagt honom någonstans. Det vore kanske enklare för honom, men jag har försökt lära honom "stå" förut utan vidare bra resultat, så jag kör nog vidare på att få honom att förstå vad "stanna" betyder i just det här sammanhanget istället, det verkar i alla fall lossna mer och mer för varje gång nu.

Nikon är som en hel flaska Yes nu, d.v.s. väldigt dryg. Kombinationen väldigt mycket energi, mindre behov av att sova och en massa hormoner som spökar i hjärnan när man växer upp gör att han verkligen går oss på nerverna ibland. Nu gäller det bara att hålla ut och lida sig igenom det, påminna sig själv om att han kommer att bli vuxen en vacker dag, och som uppfödar-Louise sa: upprepa mantrat "älska dem mest när de förtjänar det som minst, för det är då de behöver det som mest"!

Från valp till vuxen.

Nej, Nikon är långt ifrån vuxen ännu, men från och med nu äter han inte längre valpfoder. Frysen är full av vuxenmat, och övergången märktes inte ens. Fodret ser nästan identiskt ut och verkar även smaka likadant. Eller så äter han bara så snabbt att han inte hinner känna smaken. Vi var väl inte direkt oroliga över att det här matvraket inte skulle äta, men det är ändå skönt att se att allt är som vanligt och att inget negativt har hänt med aptiten för att vi bytte foder. Han märkte ingen skillnad alls.

Han närmar sig åtta månader, men bytet till vuxenmat har också en annan anledning. För ett tag sedan märkte vi att insidan av Nikons framben, från tassen och en bit upp, var lite missfärgade. En liten svampinfektion har fått fäste, och enligt veterinären kan detta bland annat bero på för mycket protein i fodret. Valpfodret är väldigt proteinrikt, och dessutom måste han äta ganska mycket av det för att hålla sig fin i hullet. Därför passar det bra att byta till vuxenfodret nu, för att se om det gör någon skillnad på svampen och för att kunna minska portionerna lite eftersom vuxenfodret är fetare, och mindre proteinrikt.

Svamp kan bero på många andra saker också, t.ex. fukt, snö, vägsalt eller allergi. Jag hoppas verkligen inte att det beror på allergi. Veterinären rekommenderade ett schampo som vi ska använda en gång om dagen ett tag framöver. Vi håller tummarna och hoppas på det bästa!

Brukslydnad.

Brukslydnad kan till viss del jämföras med tävlingslydnad, men skillnaden när man tävlar i bruks är att det ingår andra grenar också. Lydnadsdelen ingår alltid, men förutom den får man välja bland sök, spår eller rapport (och skydd om man tävlar med en bruksras och har licens för det). Dessutom ingår det specialmoment som är olika beroende på vilken klass man tävlar i. Klasserna är appell, lägre, högre och elitklass, och dessa arbetar man sig upp i genom att få tillräckligt höga poäng för att bli uppflyttad till nästa klass.
För en som inte är insatt är det lite rörigt, det tycker i alla fall jag, men den som vill läsa mer om bruksgrenarna kan klicka här.

Med Ollie har jag tränat tävlingslydnad, eller lydnadsprov som det egentligen kallas, och om han och jag någonsin skulle få för oss att tävla på riktigt är han välkommen att göra det så länge jag skaffar en tävlingslicens åt honom. Däremot får han inte tävla i bruks eftersom han är blandras, för så är reglerna helt enkelt.
Nikon som är renrasig får tävla i bruks, och även om vi kanske aldrig kommer ut på tävlingsplanen så vill jag ändå hellre träna brukslydnaden med honom. Dels tycker jag att det är roligt att göra något nytt istället för att träna samma saker med Nikon som jag redan gjort med Ollie, och dels kan det ju vara så att jag får upp ögonen för att satsa lite extra på något och tävla nu när jag testat på en massa olika saker med min lilla "försökskanin" Ollie. Man vet ju aldrig.

Jag har lektränat lite med Nikon förut, men igår kände jag att det var dags att börja på riktigt. Vissa börjar kanske långt tidigare och tycker att det är viktigt att lägga en grund redan när valpen är liten, men för min egen del tycker jag att Nikons valphjärna har varit alldeles för luddig för att kunna ta in någon form av strukturerad träning. Vi har mest fokuserat på kontakt, och det har man mycket nytta av i alla situationer oavsett om det är träning eller vardag. Men nu känns det som att han börjar kunna ta till sig lite mer, och då passar det bra att plocka fram en träningsbok.

Jag fick en massa hundböcker som jag hade önskat mig i födelsedagspresent av min kära sambo, och en av dem var "Lyckas med din hund i brukslydnaden : Lägre, Högre och Elitklass" av Mette Klavenes.

Nu är visserligen inte appellklass, som är den man startar i först, med i boken. Men jag utgår från den ändå och resonerar så att kan man göra den svårare klassen borde man också kunna göra den lättare. Jag har inte riktigt koll på vad som skiljer appell och lägre klass i lydnaden, men för tillfället börjar vi i alla fall med att träna på att Nikon ska lära sig att göra en snygg ingång och sätta sig vid min vänstra sida.

Enligt boken ska man först träna ögonkontakt, och det kan han ju redan. När hunden har en fin kontakt ska man gå vidare med att sätta hunden vid sin vänstra sida, och efter det träna på att hunden ska kunna sitta och hålla kontakt i minst 5-6 sekunder utan att titta bort. Det visade sig att detta inte var några som helst problem för Nikon. Jag passade på att filma underverket, och jag måste säga att jag tycker att han verkligen har en jättefin kontakt!

När hunden kan detta ska man gå vidare med att låta hunden själv hitta positionen vid ens vänstra sida. För att hjälpa hunden ska man hålla en godbit i handen och visa genom att röra armen i en cirkel hur hunden ska gå. Här börjar väl det svåra skulle man kunna säga. Enligt boken lät det väldigt enkelt, men det svåra är ju att få hunden att hitta en fin och rak position. Jag antar att man inte får vara jättepetig i början, men inte heller belöna positioner som är helt åt skogen. Här kommer tre försök som visar att det i alla fall går lite åt rätt håll (inbillar jag mig).

Just ingångarna har jag verkligen misslyckats med i Ollies träning. Med honom har jag bland annat försökt med klossträning, men aldrig trodde jag väl att det kunde vara så enkelt som att bara visa med handen hur hunden ska gå. Om det fungerar eller ej vet jag visserligen inte än, men jag hoppas det. Jag kör efter bokens tips och hoppas att även jag lyckas. När man tränar ensam är det ju också lite svårt att veta om man gör rätt, men det får väl tiden utvisa. Det viktigaste är i alla fall att vi har roligt.

Ollie fick också träna lite ingångar efter bokens tips. Han förstår snabbare, men å andra sidan är det svårare att lära honom eftersom han redan har lärt sig "fel" så att säga. Han är lättare att styra med handen utan att behöva ha den precis framför näsan på honom, men han sätter sig snett och för långt ifrån. Kanske får jag pli på honom också, vi får väl se.

Det är roligt att träna och jag känner att jag har fått tillbaka lite motivation som har lyst med sin frånvaro i alla valpbestyr. En positiv sak med att träna två hundar är att passivitetsträningen kommer lite på köpet eftersom den ena måste vänta på den andra och vice versa. Det är bara att hoppa över kompostgallret och köra igång med nästa hund när den första behöver en paus!

Efterlängtade mattor.

Nikon är inte 100 % pålitlig angående rumsrenheten än, men husse och jag bestämde oss för att vara lite vågade och ta fram mattorna. Jag har verkligen saknat dem, och nu känns allt mycket hemtrevligare. Vi håller tummarna för att eventuella olyckor sker på golvet. Må det bära eller brista!

Mattorna var efterlängtade av Ollie också, som alltid föredrar mjuka underlag framför hårda.

Även Nikon tyckte att mattorna var en trevlig del av inredningen.

Tyvärr tyckte han också att mattorna var roliga att bita på, men jag hoppas att han slutar med det snart när nyhetens behag är över.

Husse och jag har beställt en almanacka för att hålla koll på det nya året. Bilderna är en blandad kompott av hundbilder, och först ut i januari är Nikon på fjället.

Vi beställde den från smartphoto.se. Den var enkel att göra och det var inga problem med leverans eller något annat. Det är ju roligare att ha något personligt att titta på!

Nyfiken i en strut.

Nu är vi på hemmaplan igen och vardagen återgår snart till det normala. Husse är ledig i några dagar till. Det var jättetrevligt hos mina föräldrar och vi är utvilade och allt annat än svältfödda, julbordet och nyårsmiddagen var suveräna.

På min systers blogg hittade jag några bilder på våra nyfiken-i-en-strut-hundar som självklart skulle vara med när hennes sambo skulle fotografera henne poserandes framför granen.

Foto: Henrik Nyh

Hoppas att det är okej att jag stal bilderna. Klicka här för att kika in på min systers blogg. Eller på hennes konst för den delen. Snart blir det till att shoppa en snygg ram till vår vackra tavla på hundarna som vi fick av henne i julklapp!

Hej 2013.

Nyårsnatten bjöd på både goda och dåliga nyheter. De dåliga var visserligen väntade, för vi vet ju att Ollie brukar vara rädd. Och rädd var han.

De goda nyheterna var att Nikon knappt brydde sig alls om smällarna. Han tittade upp lite ibland, men släppte det snabbt igen. Vi gjorde vårt bästa för att låtsas som att det regnade (vilket det faktiskt nästan gjorde också) samt peppa honom att tänka på annat istället. Han var väldigt mottaglig för träning, han lekte, han gjorde sina behov utomhus och han vilade. Allt detta trots att det smällde ungefär från 21.30-02.30. Vi försökte givetvis hålla honom inne så mycket som möjligt, men när han är så duktig att han visar att han behöver gå ut så fick han göra det. Någon av oss följde med honom ut och tog med en näve godis, och gjorde det till ett trevligt tillfälle. Till slut började han till och med att skvallra på raketerna, d.v.s. han lärde sig förknippa ljudet med godisförväntan!

För Nikons del kunde vi inte önska oss ett bättre nyår!

För Ollies del var det som sagt värre. Vi försökte hålla hundarna åtskilda så att Nikon inte skulle "smittas" av Ollies rädsla, men Nikon verkade inte bry sig om att Ollie var rädd.

På tolvslaget när mina föräldrar och husse satt i soffan och skålade satt jag och Ollie i bilen i garaget, inlindade i filtar och lyssnade på musik. Så är det när man har en hund med speciella behov. Nikon satt med husse i soffan och brydde sig inte alls om raketerna, trots att det smällde som värst då.

Jag tror vi somnade runt klockan tre och Ollie spenderade första halvan av natten under sängen, sedan kom han upp och lade sig bredvid mig som vanligt. Stackarn.

Det värsta är att folk inte kan hålla sig till att smälla klockan tolv på nyårsafton. Det är lugnare här än hemma hos oss, men smällarna kommer man inte ifrån helt och hållet. Det har visserligen varit tyst tills igår kväll, men nu - mitt på dagen - ska det tydligen smällas igen. Några raketer kan knappast synas nu, den som smäller den här tiden på dagen måste bara vara intresserad av att höra själva smällen. Och DET gör mig irriterad. För nu sitter Ollie under sängen igen och skakar och tror att slutet är nära. Någon måtta får det vara!

Jag är i alla fall ofantligt glad över att Nikon beter sig precis som vanligt, och att han reagerade precis så som vi hade hoppats. Skottfastheten var viktig för oss eftersom vi inte ville se en till hund plågas så som Ollie gör, och eftersom nästan alla i Nikons släkt har gjort bra ifrån sig hoppades vi att Nikon skulle ärva deras anlag. Och det verkar han ha gjort. Bra avel gör skillnad!

Välkommen 2013, hoppas att du blir ett bra år!