Jag börjar se en viss positiv förändring i Nikon nu. Det kanske är så att det finns toppar och dalar, men hans tonårshumör har dämpats lite och han går inte ständigt runt och letar efter trubbel. Jag tror faktiskt att det kan ha lite att göra med att jag slutade att ge honom tuggben för ett tag sedan, för det var lite av min räddning förut när han gick upp i varv. Gav man honom ett tuggben lugnade han ner sig och var sysselsatt ett tag, man kunde andas ut en stund.
Hundar är ju fantastiskt duktiga på att träna och uppfostra oss människor också, och han märkte förmodligen att om han bara betedde sig som en vilding och struntade i tillsägelser tillräckligt länge fick han ett tuggben (=belöning) tillslut. Jag märkte det på honom speciellt när han tuggade på bädden, för gick man dit och föste bort honom tittade han direkt upp mot stället där tuggbenen låg. Hundar är smarta, och man lär sig alltid något nytt när man klurar ut hur de tänker och utnyttjar oss människor till deras fördel. Det är viktigt att tänka på det när man tränar hund, att hunden ska vinna på att göra det vi ber den.
Jag tror inte att det enbart beror på tuggbenen, men en liten del är nog så att han har insett att man faktiskt kan göra ingenting ibland också utan att behöva hitta på hyss eller bli tvingad till passivitet genom fasthållning. En annan del är nog att vi har börjat träna mer seriöst så att han gör av med lite tankeenergi på det, och en viss del beror säkert också på hur det för tillfället står till med hormoner och uppror i hans kropp och knopp. Han är fortfarande en jobbig tonåring, men just nu går det bättre och det måste man ta vara på och glädjas åt!
Träningen med Nikon går sakta men säkert framåt. Jag har börjat att variera vilken hand jag ger belöningen från så att han inte bara ska följa min hand och det går bra. Ollie fungerar bättre med godisbelöning, men ibland chansar han fortfarande och det är lite frustrerande. När det blev tomt i hans godispåse idag testade jag med kampleksaken, men han blev eld och lågor då och lyssnade inte alls, knappt ens på saker han helt säkert kan. Jag tror att han verkligen skulle behöva komma ut och köra ett ordentligt träningspass istället för att bara göra lite då och då inomhus. Han har alldeles för mycket energi, men det har inte direkt varit läge för det. Det blir tyvärr så på vintern, antingen är det för kallt, för halt eller för blött.
Det har varit ordentligt kallt ett tag, och nu är det plötsligt plusgrader. Det är visserligen lättare att vara ute nu, men Ollie vill inte gärna sitta, ligga eller stå stilla länge när det är blött så det skulle inte fungera att träna ändå. Det vill han i och för sig inte göra när det är kallt heller, så den typen av träning fungerar bara inne på vintern, och inne har man inte alls samma möjligheter att träna "på riktigt". Vi får nog hitta på något annat åt honom, kanske uppletande eller sökträning.
När Nikon var liten valp blev han helt tokig när det var dags för mat, så det var viktigt att lära honom att sitta och vänta innan han fick maten för att få lite lugn och ro. Det är mycket smidigare, speciellt när man har två hundar, om de kan vänta på sin tur. Jag har försökt några gånger att få Nikon att lägga sig innan han får ta maten, men han är så totalt inrutad på att sitta så jag tror inte ens att han hör vad jag säger. Han kan ligga på kommando i vanliga fall, men jag tror att all den energi han hade runt maten som liten fortfarande finns kvar och att han måste koncentrera sig på varenda nerv i sin kropp för att just sitta stilla. Det går helt enkelt inte att få honom att lägga sig, han bara sitter stilla som en staty och stirrar mig i ögonen. Tokhund.
Klicka här för att se en film från matdags när han var riktigt liten. Seriöst, har han varit sådär liten? På den tiden åt de i olika rum för att det inte skulle uppstå någon vakt kring maten. Ollie var inte så nöjd med att ha fått en lillebror då, som märks i slutet i filmen.
Klicka här för att se en film från matdags när Nikon har lärt sig att vänta på maten. Han var inte så stor här heller, om man jämför med nu. Det är skönt att de kan äta ihop utan problem.
Han har kommit en lång väg sedan vi fick honom, men jag antar att han har minst lika lång väg kvar innan vi förstår varandra helt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar