Rastningsrundorna går toppen, han drar inte och han är lättare att styra. Han verkar inte känna något obehag av selen och det verkar inte störa honom att kopplet hänger där fram. På promenaden gick det något sämre då han ibland ville dra mot något, men promenader är givetvis mer spännande än den gamla vanliga rundan så det kunde man ju räkna ut.
När han drar hamnar selen lite snett, det är inte så att han automatiskt vänds emot en, men å andra sidan hade ju selen behövt vara fastklistrad på kroppen om den skulle sitta så hårt att den inte skulle rubbas när han drar. Överlag är det i alla fall lättare att få honom att vända tillbaka eftersom han inte får lika mycket kraft och fokus framåt.
Hittills är jag nöjd och jag hoppas att det håller i sig så att han inte "lär sig" att dra i den selen också. Man måste givetvis jobba på kontakten nu när selen fungerar som hjälpmedel, för det är ju kontakten man egentligen vill åt, att kunna styra hunden med ord istället för med ett koppel och att den självmant ska vilja följa med en istället för att välja sin egen väg.
Den där kontakten kan tyvärr vara svår att få ibland ändå, oavsett vilken sele hunden har på sig. Nikon har börjat att ibland få väldigt dålig hörsel, syn och känsel. Att han kan gå över glödande kol för en torrfoderbit när vi tränar inomhus verkar han ha glömt när man kommer ut. Ibland kan man locka på honom, peta på honom och flaxa runt framför honom utan att han så mycket som höjer på ett ögonbryn om han tittar på något som han finner mer intressant. Det är väl så med unghundar, och ibland måste man nog bara låta dem vara istället för för att tjata, men jag känner ändå att vi är i behov av en bättre belöning, något som han tycker är så gott eller roligt att han önskar sig mer när han märker att han får det genom kontakt. Om jag gick omkring med banan i fickan skulle han kanske lyssna, för det älskar han, men det kan bli lite kladdigt känner jag. Finns det hundgodis med banansmak? Torkad banan kanske vore något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar