Efter att ha tragglat olika sätt att stanna i fritt följ börjar Ollie faktiskt mer och mer lyssna på vilket kommando jag ger istället för att chansa. Vi är inte riktigt där än, men det tar sig! Jag bytte ut kampen mot godisbelöning, och även om han blir taggad av det också är det inte samma flams. Vi kör vidare på det. För att det inte bara ska bli en massa repetition varvar vi med lite roligheter som slalom mellan benen och olika tricks som han redan kan. Jag saknar agilityn, men den måste vänta till sommaren.
För Nikons del kände jag att det var svårt att gå vidare när han visste vad han skulle göra men satte sig snett och för långt ifrån, men efter att jag började vara mer snål med belöningarna och bara belöna framsteg verkar det faktiskt ge med sig. Att träna bredvid en vägg ger mig en bra hjälp angående närheten, och jag märker också skillnad när han har fritt spelrum även om han inte är riktigt lika nära då. Att sitta rakt och nära är förstås inte det enda som ska stämma, han får varken sitta får långt bak eller fram heller. Det är verkligen många detaljer att pilla i, men det är roligt! Jag som aldrig har brytt mig så mycket om detaljer förut känner nu att jag jobbar mot perfektion. Det blir kanske så när man börjar från början med en ny hund och har kommit på vad man tycker är roligt.
Jag märker också att filmkameran är en bra hjälp, för det jag ser ovanifrån är ju inte alltid det som ser bra ut framifrån. När Nikon t.ex. sätter sig för långt bak och jag vill ha fram honom ser jag på film att han visserligen kommer fram men då också vrider sig lite.
Det är verkligen roligt att se när han utvecklas, förstår och lär sig mer, och det är en fröjd att se hans motivation! Jag tror att han skulle gå över glödande kol för en liten torrfoderbit. Det gäller att vara ganska lågmäld när man tränar med honom och ge lugna beröm, om man blir för sprallig blir han okontrollerbart sprallig, och det räcker gott och väl med de skutt och hoppsparkar han bjuder på ändå. En stor skillnad att träna med en större och tyngre hund är att man märker snabbt när man måste tagga ner hunden lite, för det gör ONT när en staffe landar på ens fot med full kraft.
Här kommer några filmer från dagens träning med Nikon. Tyvärr kunde jag inte lägga upp dem på bloggen, så jag får länka istället. Att filma sig själv är ju inte alltid lätt då man inte ser vad man filmar, så ni får hålla till godo ändå med dåligt ljus och oss lite ur bild ibland.
Klicka här för att se film 1.
Klicka här för att se film 2.
Klicka här för att se film 3.
Klicka här för att se film 4.
Jag märker att jag ser likadan ut på alla träningsfilmer jag lägger ut, men faktum är att kalla golv kräver varma sockor, och mysbyxorna är det skönaste man kan ha på sig inne.
Träningen avslutades med en liten lekstund där vi även tränade lite mer på "loss" vilket fungerar utmärkt, men fortfarande bara just när vi tränar. Vi får börja ta ut den träningen där det finns mer störningsmoment. Han släpper visserligen det mesta när man säger "spotta ut", eller egentligen vad som helst så länge han ser att man har en muta (godis), men jag vill att han ska kunna släppa allt inräknat hans värdefullaste skatter. Därför tänker jag kämpa just med ordet "loss" och bygga upp det till något värdefullt, och kombinerat med det använda "spotta ut" i de situationer när man bara önskar att han ska släppa. Det gäller ju att inte låta hunden misslyckas.
I filmerna hör man även att Ollie ibland är lite missnöjd med att sitta bakom kompostgaller i ett annat rum, och samma gäller för Nikon, men det tänker jag bara ignorera och inte gå tillbaka till den utestängda hunden förrän den är tyst. Det känns inte som ett jätteproblem ändå och det är bara nyttigt för dem att inse att de inte är världens centrum precis jämt.
Om jag hade varit bättre på att sätta upp mål kanske vår träning hade varit lite mer strukturerad och framsteg kanske hade hänt snabbare, men tidsbestämda mål är inget för mig. Jag vill inte tvinga mig själv att träna bara för att nå fram i tid, jag vill träna när jag har lust och motivation, och den kommer oftare när jag inte har någon press på mig. Det är kanske därför jag inte är någon vidare tävlingsmänniska, jag tar det hellre i min takt och når fram när jag gör det istället för att misslyckas. Jag skulle t.ex. kunna säga att jag vill att Nikon ska kunna utföra en perfekt ingång om 2 veckor, men det måste få ta den tid det tar, både för mig och för hunden. Jag har ju fortfarande något att jobba emot, men på obestämd tid. Huvudsaken för mig är att vi faktiskt kommer vidare, och att vi har roligt under vägen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar