Bus med Mynta.

Igår spenderade vi större delen av dagen hos husses föräldrar där Ollies "flickvän" Mynta bor. När all hälsning och allt kissande på buskarna var färdigt startade hundarna med att riva hela huset när de for fram som vildar i en galen jaktlek. Lite senare tog vi med oss hundarna till crossbanan (som var stängd) för att de skulle få springa av sig lite utomhus. Mynta fick låna andra delen av Ollies dubbelbur.

Crossbanan var ordentligt lerig med massor av roliga vattenpölar att grisa ner sig i. Vi gick omkring där en stund medan hundarna sprang runt tillsammans och upptäckte saker och samlade lera i pälsen, det är livet för en hund.
När vi skulle åka hem såg de ut som träskmonster, även om det inte syns så väl på bilden.

Även jag fick lite lera av de snälla hundarna. De visste vem som hade godispåsen, och påminde mig ibland med en lerig tass på benet att det var dags att dela ut lite godsaker.

När vi kom tillbaka duschade husse hundarna så att de blev rena och fina igen. De blöta hundarna torkade sig sedan på mattan, vilade en kort stund, och fortsatte sedan att riva huset. Katten Felix låg hellre i mitt knä.

Efter en stund lugnade hundarna ner sig, även om de tog omtag ibland och bjöd upp till en liten lek då och då. Och när vi åkte hem slocknade Ollie direkt och sov hela kvällen. Jag gissar att Mynta också var ganska trött!

Idag har vi inte gjort något speciellt än så länge. Jag har dammsugit bort allt hundhår som samlas på de svarta mattorna. När Ollie fäller mycket brukar jag ställa honom i badkaret och rufsa runt ordentligt i pälsen så att det lösa håret släpper. Jag har testat massor av pälsvårdsverktyg, men inget fungerar på honom. Det är enklast att rufsa bort den lösa pälsen. För att förhindra att håren ska slinka ner i avloppet när jag sköljer ur bakdkaret använder jag "hårfällan", som bl.a. finns att köpa på smartasaker.se, men jag tror att jag köpte min på Coop Forum.
Den här hårtussen vill man varken ha på mattorna eller i avloppet.

Jag avslutar med en bild där husse tränar med Ollie och har fått honom att lägga sig på sin skateboard. Husse är så duktig med busen!

Hund i varm bil.

Det här är ett ämne som inte kan upprepas för många gånger. Varje år dör hundar en långsam, plågsam död instängda i kokheta bilar på sommaren. Att ägaren har vevat ner rutorna några centimeter hjälper inte!
Om man ser en hund i en bil en varm dag som verkar må dåligt bör man försöka få tag på ägaren, t.ex. genom att sms:a bilens registreringsnummer till 72503. Då får man ett sms tillbaka med namnet på den som äger bilen, som man sedan kan söka efter på t.ex. eniro.se. Om bilen står utanför en affär kan man gå in och be personalen ropa ut i högtalarna att ägaren till bilen ska komma ut. Får man inte tag på ägarna ska man ringa polisen, men om det är en nödsituiation där hunden uppenbart mår väldigt dåligt får man enligt lag krossa en ruta och försöka ta ut hunden, gärna med ett vittne som kan intyga att hunden mår dåligt.

På sidan hittadjur.se finns bra information om vad man ska göra om man ser en hund som verkar må dåligt i en varm bil.

Självklart mår inte alla hundar som sitter i bilar dåligt, men man bör vara väldigt försiktig med att lämna hunden i bilen på varma sommardagar. Är man det minsta tveksam ska man inte lämna den!
Parkera alltid i skugga och se till att ha god ventilation i bilen genom att lämna bakluckan öppen och rutorna lite nedvevade för att få genomströmning (självklart måste bilen vara inbrottssäker). Använd gärna en burfläkt, och låt alltid hunden ha tillgång till vatten i buren. Man ska alltid ha möjlighet att gå och titta till hunden ibland. Lägg gärna en lapp i bilen med telefonnummer så att folk kan nå dig om det skulle behövas.
På riktigt varma dagar mår hunden bättre hemma, eller hos hundvakt. Annars får DU stanna hemma.

Jag förstår inte hur människor tänker när de lämnar sina hundar i bilen utan svalka på sommaren. Konstig nog så händer detta också ofta på hundutställningar och andra hundtävlingar, där massor av seriösa hundmänniskor vistas.
Jag har själv sett en hund i en bil parkerad mitt i solen en varm dag. Bilen var stängd och inget vatten fanns till hunden. Den flåsade men situationen verkade inte akut, så husse försökte hitta ägarens telefonnummer, men han fanns inte med i telefonkatalgonen. Vi gick in på affären och skulle be dem ropa ut i högtalaren, men då ser vi att ägarna redan är vid bilen. Dessa idioter hade mage nog att packa ner sina matvaror i en kylväska innan de åkte! Att maten höll sig kall var tydligen av högre prioritet än att deras hund hade det bra. Det är ofattbart.

Ser du en hund i en varm bil som verkar må dåligt, tveka inte att hjälpa den!

Träningen fortsätter.

Vi har fortsatt med klossträningen och vi gör framsteg. Jag har kommit så långt att jag kan stå upp (i början satt jag på golvet för att komma ner till hans nivå och enklare kunna se små bakbensrörelser) och flytta mig runt boken så att han följer efter. Nu snurrar han så att han kommer framför mig igen efter att jag flyttat mig, och tanken är nu att jag ska få honom att gå ännu lite längre så att han till slut hamnar vid min vänstra sida.

Ollie tycker att det är roligt att träna, och trots att han vill fortsätta så behövs pauser, men som bilden visar så står han gärna kvar och vill göra mer när jag går därifrån.

Idag gick vi en långpromenad längs vattnet och genom stan. Det var varmt och trevligt, men även lite kvavt, och nu ser himlen mörk ut. Vi mötte ovanligt många hundar, och alla hundmöten gick jättebra. Vid ett ställe satt en hund fastbunden i en trång passage, med hus på ena sidan och räcke på andra sidan, inte ett speciellt bra ställe att lämna en hund på. Men det gick bra det med. Ollie gick ytterst medan jag trängde mig förbi hunden, som reste sig och började skälla och försökte nosa på Ollie så att jag nästan snubblade över den och råkade trampa den lite på tassen, men den verkade inte bry sig om det, så vi gick vidare medan hunden skällde efter oss. Och Ollie sa inte ett ord!

Här kommer en fin bild på Ollie som husse har tagit.

Klossträning.

Klossträning innebär bakdelskontroll. Man lär hunden att stå med frambenen på en kloss (kan vara vad som helst, t.ex. en bok) och snurra runt på stället. Hunden lär sig alltså att kontrollera sin bakdel genom att bara snurra med bakbenen. Förutom att all aktivering är bra i sig, så kan detta vara till hjälp om man t.ex. vill lära hunden en bra grundposition som används i hundsporten lydnad, där hunden ska gå fot vid förarens vänstra sida och hålla positionen oavsett hur föraren går, backar eller svänger. Klicka här för att se ett youtube-klipp med ett sådant fotgående (eller fritt följ som det kallas). Och klicka här för att se hur klossträning kan vara en hjälp för att lära hunden att få en bra position.

Igår började jag lite lätt med klossträning. Till min hjälp använde jag klickern. Ollie fattade snabbt galoppen och ställde frambenen på boken.

Eftersom jag har klickat upp honom på saker förut, och han dessutom är van vid att man får godis när man hoppar upp på saker (stubbar, stenar, bänkar, etc), så trodde han naturligtvis att nästa steg var det här...

Men så var ju inte fallet nu. Det var lite svårt att få honom att förstå att bakbenen skulle stanna på golvet, men tillslut ramlade poletten ner där också. Jag klickade när frambenen var på boken, och när han satte upp bakbenen var jag bara stilla. Då hoppade han av och försökte igen, klick för frambenen, inget för bakbenen. Efter en stund förstod han att det var frambenen som gällde.
När första steget var avklarat gällde det att belöna varje liten rörelse med bakbenen. I början klickade jag för allt, även om han stod och stampade med frambenen samtidigt, men efter några träningspass blev jag snålare och klickade bara när han endast rörde bakbenen.

Klickerträning är en bra metod för att lära in och finslipa olika trick. För klickerträning behöver man en klicker, en liten plastsak som klickar när man trycker på den. Klicka här för att se en likadan klicker som jag har. Jag tycker att den är bra eftersom man kan ställa in ljudnivån på klicket, vilket är bra om hunden t.ex. inte gillar höga ljud, eller om man vill höja ljudnivån när man t.ex. är utomhus. Man behöver även gott hundgodis.

Om man ska börja träna med klicker måste man först "klicka in" hunden, d.v.s. lära den förstå att klick betyder att den gör rätt. Varje klick följs alltid av en belöning. Om man bara tränar med t.ex. godis kan det vara svårt att belöna i exakt rätt sekund som hunden utför beteendet man vill ha. Med en klicker kan man (om man har bra reaktionsförmåga) klicka vid exakt rätt tillfälle, och belöna efteråt. Klicket betyder alltså "nu gjorde du rätt, belöning är på väg".
När man klickar in hunden ska man mata den med godis, utan att kräva något av den, och klicka i samma stund som hunden får godiset. Klicket ska alltså associeras med belöning. Belöning kan såklart vara annat än godis, men just för klickerträning passar godis bäst. Att klicka in hunden ska inte gå på några minuter, man bör upprepa några dagar för att hunden verkligen ska förstå innebörden av klicket. Man bör inte heller hålla på för länge, utan göra korta pass flera gånger istället.

När hunden är redo att börja träna med klicker finns det olika sätt att göra det på. Vissa sitter helt tysta och väntar på att hunden ska bjuda på ett beteende, det gör att hunden måste tänka väldigt mycket själv, och kan för vissa hundar bli lite för frustrerande. Om man vill att en hund ska lära sig att ta upp en boll och hålla den i munnen, så kan man lägga en boll framför hunden och vänta på minsta lilla rörelse mot bollen. Andra hjälper och visar, t.ex. pekar på bollen. I början klickar man för små steg, och efter hand väntar man längre och längre för att hunden ska förstå att den här gången krävs det att den gör ännu mer för att få belöning. Den kan gå från att titta på bollen, till att sänka huvudet lite, nosa på den, slicka på den, ta den i munnen, höja huvudet lite, och slutligen hålla den i munnen. Det gäller att ta det i små steg, och klicka för varje framsteg. Om man bara fortsätter klicka för att hunden tittar på bollen så kommer den inte förstå att den ska göra mer än så, därför blir man snålare med klicken så fort hunden förstår vad den ska göra.

När man tränar med klicker bör man inte prata för mycket. Muntligt beröm är såklart okej, men att döpa trick gör man med fördel när hunden förstått vad den ska göra. Klickerträningen går alltså ut på att hunden ska tänka själv och på så sätt komma fram till vad människan vill. Detta är såklart påfrestande, och man bör ta många pauser och träna korta pass. Om hunden börjar gäspa, titta åt ett annat håll, verkar ointresserad eller går därifrån, så är det ett tecken på att hunden behöver en paus. Helst ska man ta en paus redan innan hunden visar att den behöver det, för att hålla motivationen uppe. Pauserna kan vara långa där man gör annat, men ibland räcker den även en kort paus där man helt enkelt blir passiv en stund. Under pausen sjunker inlärningen in, och hunden lär sig snabbare. Träna aldrig om du är på dåligt humör, det märker hunden. Träna bara om hunden är motiverad, hitta ett favoritgodis och dela det i många, små bitar för att öka motivationen. Går det dåligt kan hunden behöva en längre paus, nästa dag kan det gå mycket bättre.

Idag efter långpromenaden fortsatte jag med klossträningen, och Ollie har redan gjort framsteg. Han rör fortfarande frambenen ibland, men jag klickar för bakbensrörelser. Steg två är nu att jag flyttar mig ett kvarts varv, och han ska följa efter genom att snurra. I början klev han av boken när jag flyttade mig, men han förstod snart att belöningen bara kommer när man står på boken, och för att då komma till mig måste man flytta sig utan att hoppa av boken. Vi har långt kvar, men det går definitivt framåt.

Att pasuer är nödvändiga syns tydligt på den här bilden. När jag blev passiv hoppade Ollie upp i soffan och kröp in under filten och somnade där.

Nosen stack ut på andra sidan.

På promenaden gick vi in på djuraffären och köpte hundgodis. Det stod att det kostade 79 kr, men när jag kom hem såg jag att jag bara betalat 49 kr. Jag tänkte inte på vad han sa för pris när jag betalade med kortet. Antingen var det prissänkt eller så såg han fel på prislappen. Roligt för mig i alla fall!

Nu ska vi ta det lugnt en stund, och sedan kanske vi klosstränar lite till.

Den fruktade dvärgbandmasken.

Igår var jag på en föreläsning om dvärgbandmasken. Det var länsveterinär Olle Rydell som höll i det, och han informerade och berättade om smittoriskerna och även om andra sjukdomar som är på väg in i vårt land. Olle Rydell tyckte inte att man behövde oroa sig, om man inte har en hund som vistas där dvärgbandmasken har återfunnits och man vet att hunden äter gnagare. Av hans förklaringar känns det ganska långsökt att hundar ska drabbas av detta (även om hunden i sig inte blir sjuk, men den kan i sin tur smitta människor), men samtidigt säger han att hunden kan bli smittbärare även utav att t.ex. rulla sig i rävbajs, så jag vet inte vad jag ska tro.
Jag tänker i alla fall fortsätta vistas i skog och mark, och som tur är äter Ollie inte gnagare, och inte rullar han sig i bajs heller. Om man nu skulle smittas av en smittbärande hund så kommer man ändå inte märka det förrän om 5-15 år då symptomen visar sig, och då får man ta hand om det problemet då. Man kan inte skydda sig mot allt, då kan man aldrig lämna sitt hus.
Den som vill läsa mer om föredraget kan göra det här.

Foto: Husse

På gårdagens promenad fick Ollie springa lös en stund bredvid vattnet. Jag passade på att filma honom lite.

Skogspromenad och bad.

Idag tog vi bilen och åkte iväg för att gå en skogspromenad runt en sjö. Vädret var fint och det blev en trevlig tur. Ollie gick med lina, vilket är bra på sådana ställen där man inte vet vad man möter runt nästa hörn, det går både människor och hundar där. I linan kan han gå som han vill, som om han vore lös, fast med mer säkerhet för oss.

I början gick han längre fram och utforskade själv, men efter ett tag blev han tröttare och gick bredvid oss. Han skötte sig bra och försökte inte att rymma iväg någonstans, men det brukar han inte göra heller. Vid ett tillfälle blev han lite rädd för ljudet av ett flygplan som flög lågt över oss, och ville gå väldigt nära oss, men så fort planet inte hördes mer var allt som vanligt. Det var roligt att se, för annars brukar han vara rädd ett tag även efter att otäcka ljud har slutat, t.ex. åska.

Efter vägen stannade vi till vid en badplats speciellt gjort för hundar, och Ollie fick simma lite. Men han var inte så värst sugen, jag tror att det var ganska kallt i vattnet.

Slöa hundägare.

Det är vi det! Väder och andra omständigheter har gjort att det har blivit dåligt med hundträning på sista tiden. Husse har börjat jobba igen och jag har två veckor kvar på mitt. Fast tränar gör vi i och för sig varje dag, på små saker, som att inte skälla på dörren. Resultaten däremot är det lite si och så med.
Vi har precis börjat med en ny metod och hoppas på att den ska fungera. Inspirerad av Victoria Stilwell som tränar hundar med positiva metoder i TV3:s "It's me or the dog" ska vi testa följande: När dörrklockan ringer eller någon går förbi utanför och hunden skäller ska vi snabbt som ögat ta honom därifrån genom att sätta på honom ett koppel och helt enkelt leda honom därifrån. I ett avsnitt fanns en hund som gärna skällde när familjen badade i poolen, när han skällde blev han utvisad, och när han var tyst fick han vara kvar. Hon har även använt tekniken i andra situationer.
För att göra det enkelt har vi köpt ett retrieverkoppel, ett koppel som bara består av ett koppel som sitter fast i sig själv och bildar koppel och halsband i ett. Det går snabbt och enkelt att trä över huvudet, och signalerar inte promenad som hans vanliga koppel gör för honom. Hur detta går lär väl visa sig, men vi tänker positivt.

Även om man inte måste träna jämt så känner man sig lite slö när man inte gör det, och då menar jag träna agility eller spår. Promenader går vi ju, och tränar på diverse saker inne, kör lite godissök, problemlösning, busar och leker, lite vardagslydnad. Man märker på Ollie om han behöver aktiveras, och det krävs egentligen inte mycket för att göra det. Så överlag så har vi ju en nöjd hund, det är bara jag som får dåligt samvete ändå av någon anledning. Jag får sluta med det. Även om han är pigg och aktiv så är han ingen arbetsmaskin till hund, och kräver inte konstant aktivering för att vara nöjd, och så länge hunden är nöjd är det ju inga problem. Vi tränar det vi tycker är kul när vi känner för att göra det, och så ska det ju vara, man ska ju inte tycka att hundträningen blir en börda. Men det är såklart också viktigt att ha rätt hund för sina önskemål, har man en hund som verkligen kräver träning så får man antingen träna hunden eller sälja den. Tur att vi har rätt hund!

Igår gick husse en lång promenad med Ollie när jag låg i soffan och vilade. Han sa att Ollie hade varit jätteduktig. Jag tränade lite på markering av tummen och pekfingret, och började även smått att lägga in långfingret.

Idag gick vi båda två på promenad, och Ollie var lika duktig idag. Hundarna vi mötte brydde han sig inte om, och det var en lugn och behaglig promenad. Nu är han trött och vandrade precis iväg, för att lägga sig på sängen gissar jag. Tidigare fick han leta efter korv. Han älskar verkligen korv den lille gottegrisen.

Slöa hundägare, det är vi det, i andras ögon kanske. Men jag vet att vi är duktiga och ansvarsfulla hundägare, och vi har en nöjd hund som bevisar det!

Promenader.

Igår när vi tog en promenad bestämde jag mig för att slå mig ner på en bänk och bara sitta en stund. Ollie är ju tre år nu, och passivitetsträning är liksom inget vi håller på med längre, han kan vara passiv utan problem i de flesta situationer. Men det kan ju vara bra att göra det ibland ändå, för att variera promenaderna lite om inte annat. Även om han kan ta det lugnt så brukar han skälla på saker ibland, det kan vara andra hundar (dock mer sällan nuförtiden) eller saker som han tycker är skrämmande.
Igår var det tre personer med otroligt stora ryggsäckar och mängder med packning som blev utskällda. Vi satt på bänken och de var bakom oss. När han spände upp sig och började morra avbröt jag honom direkt och belönade när han tittade på mig och var tyst. Efter en stund när han var i "rätt" stämning, d.v.s. hade kontakt med mig och var tyst, bestämde jag att det var dags att gå. Dock passade han på att skälla ut dem lite precis när vi gick, och jag som trodde att han skulle vara duktig, men bakslag får man räkna med.

Promenader kan man ju göra på olika sätt. På en del promenader kan hunden få mer frihet, gå och nosa och stanna när den vill, "läsa tidningen" som man brukar kalla det. På andra promenader kan det handla mer om att förflytta sig från punkt a till b, och då får hunden bara tillåtelse att göra sina behov, men måste hålla sig vid ägarens sida större delen av promenaden.
Jag brukar variera promenaderna och låta honom nosa ibland och gå vid min sida ibland. Jag ska erkänna att det är mer nosande nu än tidigare, men det beror på att jag inte längre behöver träna honom i att gå bredvid mig utan att nosa. Jag vet att han kan det, och därför blir det fler nos-sträckor, mest för att det blir en mysigare promenad. Men vi går även vissa delar av promenaderna just för att gå, med högre tempo och inget nosande. Går han lös får han såklart göra som han vill, så länge han håller sig inom ett godkänt avstånd och hänger på när jag går ifrån honom. Jag tycker att det är bra att variera, då får man en trött och nöjd hund (om man går tillräckligt långt, Ollie blir inte trött av en tur runt kvarteret) som både har fått syn- och doftintryck samt motion med ett jämt tempo på promenaden.

Ollie går så bra i koppel nuförtiden, och det är jätteskönt. Han har haft sina perioder där han har dragit hela tiden, men nu går han oftast lugnt med slakt koppel. Om det beror på ålder, uppfostran, mindre hormoner p.g.a. kastreringen, eller något annat vill jag inte spekulera i, jag är bara glad att han gör det. Dock drar han som en galning om vi är på väg till bilen, speciellt om husse eldar på galningen och säger "ska vi åka biiiil?", och matte hänger i andra änden av kopplet. Ja, så mycket man nu kan hänga efter en 4,5 kilos hund, vid de tillfällena är man glad att han inte väger 30 kg.

Igår kväll tänkte vi att vi skulle ta bilen och sätta oss någonstans och njuta av det fina vädret. Så vi for iväg, stannade på ett avskilt ställe och tog fram våra stolar. Vi hade inte ens hunnit fälla upp stolarna innan vi hörde ett skott. Eftersom Ollie är smällarrädd så höll jag alla tummar för att han inte skulle reagera och väste till husse att vi skulle fortsätta som ingenting och se vad som händer. Skjutbanan som låg i närheten bjöd på fler skott, och en stackars Ollie stod och skakade och flåsade och ville antingen sitta i knät eller fly därifrån. Det fanns inget annat att göra än att åka hem. Väl hemma lugnade han ner sig snabbt och allt var som vanligt igen. Men vi stannade hemma ändå.

På dagens promenad hade vi några hundmöten som alla gick toppen. Vi gick genom bostadsområden och även genom stan. Det är konstigt hur Ollie inte alls bryr sig om t.ex. en stor brummade och pysande buss som passerar oss, när han är så rädd för fyrverkerier, skott och åska. Men å andra sidan har han ju inte heller några problem att vara vid en crossbana med massor av mullrande fordon. Det är i alla fall skönt att han inte är rädd för alla mullrande och smällande ljud.

Jag har inte så mycket mer att bjuda på nu, utom den här roliga bilden som förgyllde dagens promenad lite.

Det verkar som att någon är trött på sina skor. Man undrar ju om personen i fråga gick vidare i bara strumporna?

Spring i benen.

Trots att vi bott här sedan januari och rört oss runt i omgivningarna så finns det fortfarande vissa små vägar vi inte satt vår fot på. När det är dåligt väder vill Ollie inte gärna gå ut, då kan det vara en bra idé att utforska en ny väg så att promenaden blir roligare. Vi hittade en sträcka längs en gångväg som vi inte gått förut, och roade oss med nya spännande dofter, eller det var i alla fall vad Ollie gjorde.

När Ollie behövde sträcka på benen lite en kväll åkte vi och släppte honom på en stor grusplan som vi brukar vara på ibland. Han är otroligt snabb, och han älskar att springa.

Här kommer två inkallningsfilmer, tyvärr blev den sista lite suddig.





Och här kommer en film med inkallning och stopp. Tyvärr vet han allt för väl vad som kommer att hända, så istället för att springa smyger han fram som ett jagande lejon och bara väntar på stoppet. När det väl kommer är han seg att lägga sig ner, så det var inte världens bästa utförande, men man måste ju visa sådant också!

Jag vill inte använda inkallningsordet "hit" när han ska stanna, för jag vill att det endast och alltid ska betyda förflytta-dig-från-var-du-än-är-till-var-jag-än-står. Därför anväder vi "kom" istället, och då vet han direkt vad som väntar, men det gör inget. Vi tränar som vi vill och det vi tycker är roligt, det är ingen som ska bedöma oss annat än vi själva.

När vi åkte hem lämnade vi efter oss massor av små hundtassar i det blöta gruset.

Igår var det crossträning för husse igen, och vi följde med och höll honom sällskap. Ollie var väldigt lös i magen (kan mycket väl bero på att han drack ur en lerig vattenpöl dagen innan, vilket han såklart inte fick men han är olydig ibland!).

Nu får vi se vad den här dagen har att bjuda på!

Träningssugen.

Helgen spenderades både med och utan hundaktiviteter. Ollie fick vara ensam hemma några timmar när vi tvåbenta gjorde ohundiga saker. Oftast får han vara med oss, men ibland passar det bättre för honom att vara hemma, vilket inte är några problem för honom.

Igår följde vi med husse till crossbanan, och efter det åkte vi och hälsade på Mynta. Hundarna lekte som aldrig förr! Mynta hade precis fått en bra medicin för hennes onda knän, och hon var så pigg och glad. Det var väldigt roligt att se! Ollie har blivit så bekväm där nu så att han kan släppa fokus på att leka med Mynta hela tiden och har till och med tid för att kela med svärföräldrarna. Det är jätteskönt och man ser en otroligt stor skillnad i hundarnas relation sedan första gången vi var där.
Det hela började lite olyckligt med att Mynta löpte första gången vi var där, och efter det var Myntas bakdel det enda Ollie hade i skallen när vi kom på besök. Men kastreringen har definitivt hjälpt det problemet, och nu umgås de som normala hundar. Det är skönt för alla, men skönast är det nog för Ollie, som äntligen kan släppa stressen och slappna av!

Jag har tänkt en del på hundars vaktande av föremål gentemot varandra, och enligt mig är det okej att en hund vaktar en ägodel mot andra hundar, så länge det inte går till överdrift. Ett kort varningsmorr är normalt hundspråk, och så länge båda hundarna förstår varandra så är det inga problem. En hund har rätt att hävda att en annan hund inte får ta benet/leksaken som den använder just nu.
Vi fick se detta med Ollie och Mynta, och det var roligt att studera dem. En morot som låg på golvet var föremålet. Ollie ville gärna äga moroten, men han var inte så intresserad av att tugga på den. När han lämnade den gick Mynta (som älskar morötter) och tog den, och då blev den såklart intressant för Ollie igen och han ville ha tillbaka den. En gång tog han den till och med ur hennes mun, och hon släppte den utan protester. När han tittade bort stal hon den igen, och så höll det på ett tag. Det roliga var att ingen av dem vaktade speciellt mycket, det var inget bråk och knappt några morr alls (något enstaka från Ollie), de bara tog den från varandra under lugna omständigheter. Till slut fick Mynta äta upp moroten, och sedan var det inget mer med det. Det är fascinerande att studera hur hundar umgås och kommunicerar.

Efter besöket var Ollie trött, och sov i bilen på vägen hem.

Ikväll ska vi nog träna agility om vädret tillåter. Just nu är agility roligast att träna, vilket såklart är kul, men det är tråkigt att vi inte spårar längre. Spåret gick så dåligt flera gånger så det blev liksom inte roligt längre. Jag hoppas att vi tar upp det snart igen, och att det inte fortsätter att gå dåligt. Vi har inte provat att spåra efter noskvalsterbehandlingen, men vi vet ju inte heller säkert om han hade noskvalster. Vi måste nog prova ett kortare spår snart för att se om det är någon skillnad. Om det är motivationen som saknas så kanske den också kommer tillbaka lite nu när vi haft ett långt uppehåll. Snart är hösten och vintern här, och då kan vi varken träna agility eller spår.

Nu ska vi fila klorna och ta det lugnt ett tag. Jag har märkt att jag har blivit lite dålig på att ta bilder på saker vi gör, så jag får bättra mig på det! Jag vill också passa på att tacka mina bloggläsare, roligt att ni gillar bloggen!

Hösten är på väg.

Det är så det känns i alla fall. Termometern visade 9 grader när jag cyklade till jobbet, och även om det blev varmare under dagen så är det fortfarande kallt när man är van med sommarvärmen. Men jag tror att värmen kommer tillbaka innan hösten slår till på riktigt!

En långpromenad, lite bus och en massa mys i soffan har vi sysslat med idag. Vi hade två hundmöten och båda gick utmärkt, inga ljud och kopplet var slakt! Även om Ollie sällan skäller på hundar nuförtiden så brukar han sträcka kopplet när vi passerar en hund. Förhoppningsvis fortsätter han på samma spår, men såklart får man ju bakslag ibland.

När vi går en viss promenadslinga finns det ett ställe där Ollie inte tycker om att gå av någon anledning. I början gick det bra, men en dag vägrade han att gå när vi svängde upp på den vägen. När han blev tvungen att gå ändå så gick han bakom mig, jättenära mitt ben, och såg helt förstörd ut. Jag trodde att han hade ont eller hade skadat sig på något vis, så den gången bar jag honom hem. Väl hemma visade han inga tecken på smärta. Nästa gång vi gick där var det samma sak, precis när vi svänger upp på vägen så blir han låg och vill inte gå. Jag vet inte varför, kanske har han blivit skrämd av något där, men det är inget jag har märkt. Jag har gått där flera gånger för att han ska se att det inte är någon fara, och testat lite olika metoder, som att springa vilket går bra, och att göra trix och leka längs vägen. Det har blivit bättre, men man märker ändå direkt att han går lite långsammare när han kommer till den vägen.
Idag hittade jag en tjock men kort pinne som vi lekte med längs vägen. När han gick vid min sida och inte bakom mig belönade jag genom att kasta pinnen framför oss så att han fick springa och hämta den, sedan fick han bära den en stund, och sedan bar jag den en stund. Det fungerade bra och han hade fokus på mig och blev peppad att öka farten för att få pinnen. När vi kommit förbi den "jobbiga" vägen fick han bära pinnen hem, vilket han gärna gjorde trots att han inte brukar vilja bära föremål speciellt långt.
Väl hemma så ville han såklart ta med pinnen in, men det fick han inte för då skulle han bara tugga sönder den. Jag ville inte att han skulle känna att jag tog ifrån honom den roliga pinnen när vi kom hem, så jag distraherade honom genom att låta honom vänta vid dörren när jag kastade in en näve godis som han sedan fick söka efter. Då glömde han pinnen och jag kunde ta bort den utan att han blev ledsen. Pinnen ligger nu gömd utanför dörren ifall vi skulle vilja använda den igen!

Ollie har fått ett ben som han ligger och tuggar på. Vi har kliat mage i soffan och tittat på ett hundprogram som idag handlade om en hund som hette Ollie!
Förut kunde busen inte titta på hundprogram, eller ens djurprogram, utan att skälla ut teven. Men nu går det oftast hur bra som helst, vilket är väldigt skönt då jag tycker om att titta på hundprogram.

Jag har fått lite feedback på min agilityfilm som jag postade på forumet vovve.net. Många tyckte att det var en snygg film (vilket jag inte kan ta åt mig äran för då husse är fotografen) och att vi var duktiga. Men de anmärkte på att jag böjer mig för mycket när jag springer. Det har jag inte tänkt på, men jag ska försöka springa mer upprätt nästa gång, då blir det nog inte lika jobbigt. Man böjer sig automatiskt för en liten hund, men det behövs ju faktiskt inte.

Nu ska vi vänta på att husse kommer hem, och sedan är det snart sovdags!

Nu har det varit lite paus i bloggandet. Vi har varit bortresta för att vara kattvakt. Det gick bra, Ollie kommer överens med katterna, även om de inte tycker om honom, men de kan i alla fall vistas runt varandra utan problem.

Vi spenderade en dag i garaget och skruvade med lite av varje. Ollie var med och låg i skåpbilen och myste.

Det blev lite promenader, bus och mys. En trevlig resa helt enkelt.

Nu är äntligen agilityfilmen klar som jag skrev om förut, klicka här för att se den.

Glassfika och bad.

Igår hände det inte så mycket mer än att vi åkte till ett café och åt glass. Det är ett fint ställe vid vattnet där man kan titta på båtar som åker förbi och ha det mysigt och slappna av. Trodde vi.
Det hela började olyckligt nog med att Ollie snodde in sig i kopplet och fastnade med tassen precis när vi fått vår glass. Han drog bakåt för att komma loss, men det gjorde såklart saken värre. Han var fastknuten i bordet så när han drog blev det ännu svårare att komma loss. Vi trodde att han hade blivit stucken av en geting eller något när han plötsligt skrek till, men märkte sedan att kopplet var virat runt framtassen, så jag fick lyfta upp honom så han skulle sluta att panikdra bakåt, och hjälpa honom loss. Folk tittade förbryllat på oss och vår skrikande hund som lät som att han höll på att dö.
Efter den händelsen var han lite skärrad och skällde ut några otäcka människor i svarta mc-overaller, och morrade lite åt diverse ljud och annat. Vi varken myste eller var avslappnade, och när mutorna (läs hundgodiset) tog slut åkte vi hem igen. En ganska misslyckad utflykt kan man säga, men glassen var i alla fall god. Det tyckte Ollie också, så han fick smaka lite när han var snäll och lugn mellan varven.

Idag har Ollie badat. Han tyckte att det var väldigt roligt och simmade som fisken i vattnet. Här kommer lite badbilder.

Och en liten film.