Bilmys.

Jag och grabbarna följde med husse när han åkte cross igår. Vi satt i bilen och myste. Jag passade på att läsa och hundarna vilade och tittade på människorna utanför.

Än finns det hopp.

I helgen hade jag besök av en vän som sov över, och dessutom två vänner till som var här en liten stund. Gäster brukar betyda en del säkerhetsåtgärder vad gäller hundarna. Missförstå mig rätt - de älskar besök, men de är helt enkelt inte så bra på att umgås med besökarna...

Ollie är hyfsat enkel. Han skäller när det ringer på dörren, och han skäller lite när personerna går in, och sedan springer han runt lite och står på bakbenen och viftar på svansen och vill undersöka (och ibland hälsa, han tycker inte att det är det viktigaste).

När vi bara hade Ollie var det således enkelt att bara ta honom under armen när gästerna gick in, och sedan var det ganska lugnt. Nu är det inte fullt lika enkelt. Nikon tycker nämligen också om att hälsa gästerna välkomna, och då gärna med kroppstacklingar, hopp och tänder. Och när Nikon blir till sig skäller Ollie ännu mer, och det blir ganska ohållbart att välkomna gäster på det viset.

Hundarna brukar därför sättas bakom kompostgaller när vi får gäster, i alla fall den första stunden när gästerna kommer in, eller i vissa fall hela tiden om det är ett hyfsat kort besök och gästerna inte är så hundvana eller när vi inte orkar hålla koll på att Nikon inte ska slicka någon på tårna eller bita någon i byxbenet.

När de sitter bakom kompostgaller brukar Ollie efter en stund gå och lägga sig någonstans, och Nikon brukar ofta gnälla och tycka att världen är orättvis. Den här gången fick de vara bakom galler under hela den kortare visiten av de två andra vännerna eftersom en av dem är lite hundrädd, och det gick väldigt bra. Nikon sa ingenting.

Och inte nog med det, han betedde sig också som en hyfsat normal hund under resterande tid när min vän som sov över var här. Han ville bli klappad och han ville vara nära, men han gjorde inte många ansatser till att slickas, bitas, tacklas eller uppföra sig ohyfsat. Han kunde slappna av på ett sätt som jag aldrig har sett förut när vi haft gäster.

Antingen är det något fel på honom, eller så har han helt enkelt vuxit upp lite. Kan det vara så att han har mognat lite nu när han har fyllt tre år? Jag hoppas verkligen det, för det är ju så här jag vill att han ska vara! Min vän sa till och med att nu kan man verkligen se hur fin och go han är, förut har han bara farit runt som ett yrväder som man fått akta sig för.

Nikon har ju aldrig varit elak eller så, men valpfasonerna med att hänga i byxben och bitas har han inte släppt, även om det självklart har minskat. Men det är lite skillnad när en valp på fyra kilo hoppar och bits och när ett muskelpaket som väger fyra gånger så mycket gör det.

Staffar är "omogna" clowner som har sina egenheter för sig, och Nikon verkar ha en väldigt långsam utvecklingskurva vad gäller att bli vuxen, men än finns det hopp. Jag tror banne mig att han faktiskt börjar bli vuxen!

Man ska förstås komma ihåg att han bara är tre år, och Ollie är ju faktiskt sju år och har också varit ett yrväder när han var yngre (även om det inte direkt går att jämföra med Nikon). Ibland är det svårt att komma ihåg det. Ollie var så lätt att handskas med när han hoppade eller var vild - det var bara att ta honom under armen, men Nikon ställer man liksom större krav på eftersom han är en större hund.

Hur som helst så har Nikon i alla fall kommit en lång väg från det att han var en liten piraya som vi hämtade hos mamma Razzla. Det är lite svårt att komma ihåg det också ibland, men när man tänker efter inser man att han är på god väg att bli en vuxnare variant av sig själv. Fortfarande vild och tokig, men ändå lite mer mogen och sansad.

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle beskriva Nikon som mogen och sansad, men efter den här helgen är jag nog nästan beredd att säga att han förtjänar det. Här är en bild på Nikon som jag har lånat från pappa Bilbos husse. Jag har faktiskt aldrig sett just den här bilden. Tänk vad liten han har varit ändå. Det gäller att påminna sig själv då och då om vilka framsteg han faktiskt gör!

Treåringen.

Idag fyller Nikon tre år. Grattis till honom och till alla hans syskon!

Det har vi firat med en mysig promenad i skogen, och så stannade vi om på djuraffären och inhandlade ett nytt halsbad och koppel till Nikon. Han blir kanske inte gladare av det, men han blir snyggare.

Dessutom tycker båda hundarna att det är roligt att vara på djuraffären, för de vet att man blir bjuden på godis där. Helt ogenerat står de och väntar vid disken.

Och mycket riktigt kommer det snart någon som vill bjuda på lite gott. Ollie gör sitt bästa för att nå upp.

Nu blir det soffmys resten av kvällen!

Ollie.

Kvällsmys.

Vi passade på att ta en tur till crossbanan nu på kvällskvisten. Husse var där tidigare idag och åkte cross, och nu tog vi med oss hundarna dit och strosade runt lite. Det är väldigt bra sikt där, vilket betyder att Nikon kan vara lös. Och Ollie förstås, men han kan ju vara lös nästan var som helst.

Fast nu får man ju inte ha hundarna lösa när de vilda djuren får ungar, men jag tror knappast att det finns några djur som kan bli störda på en crossbana. Då har de nog redan blivit störda av de högljudda motorerna...

Här är en film när grabbarna söker godis tillsammans.

Promenad.

De är så söta i sina matchande selar.

Sömntuta.

Ollie tycker om att sova under mitt täcke. När det blir varma sommarnätter ligger han hellre ovanpå täcket, men än så länge föredrar han att vara under. Så här kan det se ut när man vaknar.

Och när han börjar vakna brukar han rulla över på rygg.

Respektlösa hundägare.

Det är ganska trist väder nu. Det har regnat en hel del och även blåst en hel del den senaste tiden. Ibland är det soligt men inte speciellt varmt. Vi längtar efter lite somrigare väder, men samtidigt är det förstås också skönt att man kan gå promenader utan att bli för varm och att man kan springa vilken tid på dagen som helst, vilket man inte alltid kan göra på sommaren. Fast lite mer värme vill vi gärna ha i alla fall.

Under förra löprundan kom en lös hund framspringande till oss, och det är inte första gången det händer. En gång kom det två hundar till synes helt utan ägare och gick raka vägen fram till oss så att vi var tvungna att stanna, och efter en stund kom ägaren och bara gick förbi (vi förstod inte ens att hundarna tillhörde honom först) så att vi fick ropa åt honom att kalla sin sina hundar.

Jag förstår inte hur man kan vara så respektlös att man inte bryr sig om vad ens hundar gör när det är helt uppenbart att vi är ute på en löptur med våra hundar och inte alls har lust att stanna.

Den här gången var det en kille som satt på ett räcke på ena sidan vägen, och på andra sidan vägen på en gräsmatta låg hans hund. Först såg jag inte hunden utan trodde att det bara var en människa som satt där, men när vi kom närmare märkte jag att han satt och tittade på sin hund som låg och tittade tillbaka på honom. Killen såg helt oberörd ut och jag antog att han tränade och hade full koll på situationen. Annars borde han ju ha gått fram till sin hund när han såg oss.

Tränade gjorde han kanske, men han hade långt ifrån koll. Precis innan vi skulle passera mellan killen och hunden reste den sig och rusade fram mot oss. Det var en stor hund, en hovawart tror jag, och den började cirkulera runt oss med spänd nacke. Killen sprang fram och hämtade sin hund och bad om ursäkt.

Jag har inget emot att man använder mig och mina hundar som störning när man tränar sin egen hund, så länge man gör det på ett sätt som inte stör mig eller mina hundar. Den här hunden klarade inte av störningen, och det skulle verkligen förvåna mig om det här var den enda gången som hunden uppförde sig så. Det var inte direkt så att den tvekade, och den gick inte heller att stoppa.

Om man vet med sig att man har en hund som är benägen att springa fram till andra hundar så ska man inte träna platsliggning på olika sidor om en väg som andra hundägare passerar. Ser man dessutom att det kommer en löpare med hund ska man vara extra försiktig eftersom springande hundar oftast är mer intressanta än gående hundar.

Är man inte väldigt säker på att hunden kommer att klara störningen eller i alla fall går att stoppa med ord så ska man ha någon slags säkerhet, till exempel ett koppel. Det går faktiskt att träna platsliggning även med en fastbunden hund, och skulle den då misslyckas så är ingen skada skedd.

Jag tycker verkligen inte om att behöva stanna för andra hundar när jag är ute och springer med mina. Möter jag en hund visar jag alltid hänsyn, precis som på promenader, men jag vill kunna springa utan att bli påhoppad. Skärpning, ni respektlösa hundägare som inte håller koll på era hundar!

Varvet.

Vi har en runda på ca 500 meter som vi brukar gå när hundarna ska göra sina behov. Vi kallar den kort och gott för "varvet", eller "runt broarna" eftersom den går över två broar. På varvet finns en brygga som man kan stanna till vid och njuta en stund i vårsolen.

Godissök.

En liten film från godissök i blåbärsriset.