Vaccination och solsken.

I morse hade vi tid hos veterinären, för det var dags för Ollie att vaccineras igen. Han skötte sig utmärkt och rörde inte en fena när sköterskan stack med nålen. Ollie fick beröm för sina fina tänder, och vi nickade och höll med och ville inte riktigt tala om att han nyligen gjort tandstensborttagning hos en konkurrent till djursjukhuset.

Men fina är tänderna, och vi har faktiskt gjort ett ordentligt ryck med tandborstningen. Nu kommer han inte undan längre, och även om han ibland låter oss veta att han inte alls tycker om det, genom att morra och visa tänderna (ironiskt nog) när man närmar sig med tandborsten, så ger han sig direkt man börjar borsta. Det gäller bara att vara bestämd.

Nu kan jag borsta mycket mer än jag någonsin kunnat. Faktum är att jag till och med har börjat komma åt insidan av tänderna lite. Och belöningen efteråt, som består av en liten extra klick tandkräm, vill han gärna ha. Fast mest vill han ha den när det är Nikons tur att borsta. Tandkrämen smakar lever och är tydligen väldigt god, och jag passade på att köpa en ny hos veterinären då den gamla nästan är slut.

Efter veterinärbesöket hade husse och jag lite ärenden på stan, och när det ändå var så soligt och skönt väder passade vi på att ta en mosbricka i vårvärmen.

Det är inte bara hundar som kan.

Det här är visserligen en hundblogg, men när husse visade mig den här filmen kunde jag inte låta bli att dela med mig. Det är inte bara hundar som kan lära sig trix och springa på agilitybanor. Snacka om härlig arbetsvilja!

KLICKA HÄR för att se filmen.

Två bilder från dagens promenad.

I dag är ingen vanlig dag.

...för det är Ollies födelsedag! Hurra, hurra, hurra!

I dag blir lilla busen hela 6 år gammal. Tänk vad tiden går fort. Och så mycket han har hunnit med på sina sex år.

Det var inte länge sedan han var en sådan här liten pjuklarv...

...och nu är han såhär stor och ståtlig!

Busens födelsedag har förstås firats med sådant som busen tycker om att göra. Han har bland annat fått träna och leka med en boll. Under träningen körde vi igenom lydnadsklass 1 med bra resultat. Lillen var jätteduktig och tyckte att det var roligt. Vi skippade dock hopp över hinder, eftersom vi inte har något hinder, och platsliggningen eftersom det var lite blåsigt och kallt och han fuskar nog mycket som det är. Han lägger inte ner armbågarna ordentligt, och det blir ännu värre när det är kallt på marken. Han fick även köra lite uppletande, och det gick också bra.

Nikon var förstås också med, men han ville inte alls träna lydnad. Han var för ofokuserad, så vi struntade i det och körde lite budföring och sök istället. Det gick desto bättre, och jag måste säga att han verkligen börjar briljera på inkallningen. Jag har mycket större förtroende för honom nu, även om det är långt ifrån det förtroende jag har för Ollie. Det är verkligen en stor förändring i hur han lyssnar, är uppmärksam och bryter det han gör när man ropar på honom! Nikon fick också gå ett spår med husse som gick bra.

Dagen till ära bjöds det på korv under träningen. I vanliga fall undviker vi korv, men i dag kunde vi inte låta bli. Jag och husse gick nämligen på stan innan träningen och bestämde oss för att köpa varsin korv. Han som säljer korv på torget, en pratglad herre, sa då: "Jag kände inte igen er utan hundarna!", och så insisterade han på att skicka med en korv som vi skulle ge till dem. En sådan snäll gest kan man ju inte tacka nej till, och så är det ju busens födelsedag. Det var väldigt uppskattat av grabbarna!

Korven kom väl till pass när vi körde godissök.





Förutom korven har det förstås blivit lite annat gott också. Någon tårta blev det inte, men väl ett fat fyllt med smaskigheter. På fatet låg det lite kyckling och ris som blev över när vi åt, tillsammans med banan, morot, skinkost och resten av korven som blev över från träningen. Nikon fick såklart också ett gottefat, annars hade det blivit orättvist, och jag har en känsla av att Ollie inte vill bli utan när det är dags för Nikon att fylla år!

Nikon ville gärna äta från Ollies tallrik. Tur att Ollie är snäll när det gäller mat.

Dragselen är här.

Nu har vi äntligen fått hem Nikons dragsele! Faktum är att den egentligen kom redan förra veckan, men det visade sig tyvärr att den var för liten. Den var för trång över ryggen, och jag trodde att vi hade kastat pengarna i sjön eftersom den var måttbeställd, men Anne-Lie på Snowdogs bad oss skicka tillbaka den så att hon kunde sy om den.

Så här såg den ut från början. Den var för spänd över bröstkorgen och bakom frambenet. Det gick knappt att sätta på och ta av den. Anledningen var att vi hade tagit ett för kort mått över ryggen, men det är å andra sidan lite svårt att veta var man ska börja mäta när man inte vet hur det ska se ut.

Efter kontakt med Anne-Lie på Snowdogs fick vi klippa och klistra lite, eller snarare tejpa, för att göra passformen bättre. Jag använde en gammal reflexväst och klippte remsor av och förlängde där Anne-Lie instruerat oss att klippa och förlänga. Resultatet blev detta.

När vi kände oss nöjda med passformen skickade vi helt enkelt selen så som vi tejpat den, och Anne-Lie sydde om det åt oss. I går kom den på posten, och nu passar den perfekt! Jag kan verkligen rekommendera Snowdogs för den som är sugen på en dragsele. Väldigt bra bemötande och väldigt snygga selar. Nu ska vi bara lära Nikon att dra också!

Nej se det snöar.

Det var tänkt att vi skulle ut och springa i kväll, men vädret tog ett annat beslut åt oss. Vi har varit duktiga och sprungit två gånger i veckan, men nu vräker snön ner så mycket att det till och med är en klass 1-varning. Det ska tydligen komma en hel del. Ollie såg allt annat än nöjd ut när han var tvungen att gå en sväng i snöfallet, så nu myser vi i soffan istället.

Nikon hittar en boll.

Nikon hittade en skatt när vi var ute och promenerade nyss. Det var en boll som flöt i ån precis bredvid land. Trots att vattnet förmodligen var svinkallt vadade han i och hämtade upp den. Den var mjuk och pep lite när han bet på den - hur roligt som helst tyckte Nikon. Han bar den med sig en bit, men tappade den sedan så att den rullade ner i ån igen. Just där var det strömt, och bollen fördes bort av vattnet. En besviken Nikon följde den längs kanten ett tag, men var sedan tvungen att inse att den var borta.

Vi gick vidare, och när vi hade gått ett tag kom en kvinna cyklandes efter oss. Hon stannade bredvid oss, klev av sin cykel och räckte fram handen. "Varsågod", sa hon. I kvinnans hand fanns bollen som Nikon hade tappat. Hon sa att hon hade sett Nikon följa efter bollen och tyckte så synd om honom för att han hade tappat sin boll. Vi tackade så mycket och Nikon fick tillbaka bollen, sedan cyklade hon iväg. Hur hon fick upp den i vattnet har jag ingen aning om, men det var verkligen snällt gjort av henne. Sannerligen en äkta djurvän!

Nikon bar med sig bollen ett bra tag, sprang fram och tillbaka och hade roligt. Ollie sprang med och höll koll. När Nikon kände sig klar med bollen lämnade han den vid vägkanten. Där ligger den nu och väntar på att nästa lyckliga hund ska hitta den. Båda hundarna skötte sig oförskämt bra på promenaden. Nikon lyssnade väldigt fint, vilket han faktiskt har gjort den senaste tiden. Ollie fick gå lös nästan hela vägen. Han var så uppmärksam att han till och med fick gå lös i två hundmöten.

Han träffade också en krullig valp på fyra månader som var precis lika stor som honom, och den ville han hemskt gärna leka med. De hälsade på varandra och Ollie tog några vänstervarv runt valpen och bjöd upp till lek. Valpen satt tyvärr fast i koppel, så den kunde inte springa med så långt. Det var en väldigt mysig promenad!

Vårvärme.

Det är mysigt att ta med sig hundarna ut på stan, sätta sig på en bänk och njuta av vårsolen.

Tandstensborttagning.

Idag var det dags för Ollie att få tänderna rengjorda igen. Han får en del tandsten, så som många små hundar får. Varför just mindre hundar oftare får tandsten vet jag inte, men så är det tydligen i alla fall. Saken blir inte bättre av att han inte tycker om att borsta tänderna. Nikon sitter och väntar på tandborstningen varje kväll, men Ollie går hellre och gömmer sig när tandborsten kommer fram. Egentligen borde vi väl vara hårdare på det, men det är inte så lätt. I bästa fall kommer man åt att borsta utsidan av tänderna. Insidan går han inte med på.

Vi lämnade in honom klockan åtta i morse då han fick en spruta med lugnande. Klockan tolv fick vi hämta honom, och det var först vid niotiden i kväll som han började vara sig själv igen. Han är fortfarande lite hängig, men han ligger i alla fall inte och gnäller och skakar längre. Jag hatar att se honom så, och det känns så onödigt att han ska behöva sövas för tändernas skull. Men det är som det är. Det måste göras, annars riskerar han att få mycket större problem. Tänderna ser fina ut och han har inga andra problem förutom tandstenen, men väntar man för länge kan det leda till tandlossning och andra mindre roliga saker.

Nu väntar vi bara på att det ska bli i morgon så att han blir sitt vanliga jag igen. Det är verkligen inte roligt att han ska behöva vara påverkad en hel dag. Den här gången var vi alla fall hårda på att vi inte ville att han skulle ligga med lugnande så länge innan tänderna blev fixade. Förra gången lämnade vi in honom på morgonen och fick inte hämta honom förrän sen eftermiddag då han nyligen blivit klar. Det känns inte okej att han ska behöva ligga så länge, så den här gången bytte vi klinik och det känns bättre. Nu får vi bara se till att ta ett ordentligt ryck med tandborstningen och försöka göra vårt bästa för att förlänga tiden innan han behöver göra om det igen.

Vårväder.

Vi har haft grått väder och runt fyra plusgrader som mest den senaste tiden, men igår bestämde sig tydligen våren för att göra ett ordentligt ryck och vi kunde njuta av strålande sol och åtta plusgrader. I det vädret kan man inte sitta inne, så husse och jag tog med oss hundarna ut på en riktigt lång promenad. Vi var ute i flera timmar och hann både gå i stadsparken och till hundrastgården.

Stadsparken är verkligen som en liten oas mitt i stan. Det känns som att man befinner sig i skogen, och den är tillräckligt stor för att man ska glömma trafiken och höghusen omkring.

Vi gick omkring och myste i solen och hundarna fick nosa runt som de ville. Ollie gick lös, och det är verkligen tydligt hur han lever upp när det blir lite varmare väder. Han var så pigg och glad och hade massor av spring i benen. Nikon har alltid spring i benen, men han visade också lite vårkänslor genom att kasta sig på rygg och rulla sig i mossan lite då och då.

När vi hade vandrat runt i skogen ett tag gick vi vidare till hundrastgården där grabbarna fick träna lite, bland annat sök efter leksak. När det är fint väder brukar det vara fullt av hundar i hundrastgården, men den här gången hade vi tur och fick ha rastgården för oss själva och träna vad vi ville. Det känns skönt att Nikon, som inte kan gå lös på promenaden, också får chans att springa och sträcka på benen ordentligt.

Under promenaden körde vi som vanligt också lite naturagility eller hundparkour eller vad man vill kalla det. Ollie älskar att hoppa och klättra och rör sig oftast mer från sten till sten än på marken. Nikon har inte riktigt lika bra balans, men han blir bättre och bättre ju mer vi tränar och utmanar honom. Vi passerade ett vägarbete och kunde inte låta bli att klättra lite där också.

Löpträning.

Ollie skulle, som jag nämnt tidigare, inte må dåligt av att gå ner några hekto. När vi var på återbesök hos fysioterapeuten för att kolla Ollies rygg sa han att Ollie hade lite extra hull på en del ställen. Inte direkt så att han är överviktig eller speciellt tjock, men hundar mår bäst av att vara i fin form och extra vikt är inte speciellt bra att bära på när man som Ollie har lite problem med lederna (hans snedställda framben).

All överflödig vikt ger onödig belastning på kroppen, och sedan Ollie kastrerades har han gått upp ett kilo. Innan det var han visserligen lite för smal, så det var inte helt av ondo, men han skulle nog kunna tappa upp emot ett halv kilo i alla fall. Vi fick också veta att det inte är någon fara för Ollie att följa med på löpturer, varken för hans leder eller för att han är så liten att han måste gallopera.

Därför har vi nu gjort slag i saken och medvetet börjat träna honom lite hårdare, till exempel genom att låta honom springa upp och ner för branter när vi är ute på promenad och låta honom springa lite extra när vi är ute och tränar. Dessutom har vi från och med idag börjat löpträna med honom.

Brist på kondition är inte Ollies problem. Han kan hålla igång och springa hur länge som helst, så jag antar att löpturerna kanske inte ger honom så mycket. Det var inte han som flåsade, om man säger så, men det skadar i alla fall inte och förhoppningsvis är det ett litet steg i rätt riktning i alla fall. Nikon fick förstås också följa med på löpturen.

Vi tog en runda på fem kilometer. Först uppvärmning i form av rask promenad, sedan intervaller där vi växlade mellan att springa och gå, och till sist nedvarvning med promenad. Husse sprang med Nikon och jag sprang med Ollie. Båda hundarna skötte sig utmärkt. Nu är det bara att fortsätta, och planen är att vi ska springa två gånger i veckan.

Jag ska dessutom springa Blodomloppet med jobbet i maj, som är fem kilometer, så jag är kanske den som behöver träningen mest, men jag hoppas att Ollie också får lite positiva effekter av den. Dagen till ära invigde jag också mina nya vassa löparskor som jag har fått via jobbet, så nu finns det inga ursäkter!

Ollie struntar i haren.

På förmiddagen innan jag gick till jobbet tog husse, jag och hundarna en promenad. Jag gillar verkligen den sträckan eftersom den går lite avskilt från trafik och och hus och man går längs vatten i mysig natur. Ollie gick lös större delen av promenaden, som han brukar göra på den sträckan.

Vi bestämde oss för att gå genom en liten skogsyta istället för att följa promenadvägen, och helt plötsligt hoppade det upp en hare framför ögonen på oss. Den var så nära att husse nästan trampade på den innan vi fick syn på den och den snabbt skuttade därifrån.

Ollie var som sagt lös, och även om jag vet att det finns harar här också och inte bara skogen är man på något sätt mindre uppmärksam efter vilt när man går i och runt stan. Där tittar man istället mest efter mötande hundar, cyklister att akta sig för och annan trafik. Haren fladdrade iväg precis framför näsan på Ollie som blev intresserad och tog några hoppskutt efter den, men så fort jag ropade "hit" vände han som på en femöring och kom tillbaka till mig.

Jag kan inte säga att jag litar på honom till 100 %, för det har funnits gånger då han inte har lyssnat. Dessa är dock enkla att räkna på en hand, och ingen av dem har haft med vilda djur att göra. Han fyller snart sex år och det är ett ganska bra betyg när det gäller pålitlighet. Mycket av det är förstås mitt ansvar eftersom jag bara släpper honom när jag anser att han klarar det.

Ju äldre och klokare han blir desto enklare blir det, och det är verkligen en fin känsla att kunna lita på sin hund och se att han hellre väljer belöning och lek med matte framför att ta upp jakten på en spännande hare. Jag tror inte att man någonsin ska lita på sin hund till 100 %, de är trots allt djur som har egna viljor och kan fatta egna beslut, men att känna tillit till sin hund är verkligen en underbar känsla.

Nu liger båda jyckarna och sover i soffan efter middagen. Jag passade på att vaxa mina kängor så att de ska hålla sig täta och fina. Ett par bra, bekväma och vattentäta kängor är en hundägares bästa vän, eller i alla fall en av dem, och dessa behöver också lite kärlek och omvårdnad i ibland.

Ollie är bortskämd.

Ibland händer det att Ollie tar sig vissa friheter som man bara får ta sig om man är liten och söt som en sockerbit. Att ligga på bordet när husse dricker kaffe och läser tidningen är en sådan sak.

Det är visserligen inte bara Ollies beslut eftersom bordet är högt och han behöver hjälp att komma upp på det, men han är bra på att se söt ut och få sin vilja igenom.

Idag tog han sig även friheten att strimla tidningen lite. Det var roligt, tyckte Ollie. Nikon är dock inte helt nöjd med den orättvisa särbehandlingen.



(Husse har övertalat mig att börja lägga in filmklipp direkt i bloggen istället för att länka dem med en "klicka här", så nu gör jag det. Klicka på pilen för att se filmen.)

Träning.

Idag har vi verkligen hunnit med mycket. Jag jobbade på förmiddagen och husse var hemma med hundarna och tog en lång sovmorgon. Han är ledig i hela två veckor nu, och det är förstås skönt eftersom hundarna får mycket sällskap då. De är visserligen inte ensamma hemma mer än max fyra timmar per dag ändå, men nu får de ju sällskap hela tiden.

Ollie är som sagt friskförklarad i ryggen nu, men vi har fortfarande några gånger kvar på vibrationsplattan eftersom vi köpte ett kort med 10 pass. Det skadar inte att fortsätta trots att han är frisk, tvärtom är det bara bra, så när jag kom hem från jobbet hoppade vi in i bilen och började äventyret med lite vibration för Ollie. Han var jätteduktig och låg verkligen stilla och slappande av.

När vi var klara tog vi en promenad som uppvärmning inför träningen, och när vi kom tillbaka till bilen fortsatte färden mot skogen. Jag skrev tidigare att jag blev inspirerad till att träna lydnad när jag såg en film med en liten pomeranian, så när vi steg ur bilen tog jag fram listan med alla moment i lydnadsklass 1 och lät husse agera tävlingsledare.

Vi började med Ollie och körde igenom tandvisning, linförighet och platsläggande. Tandvisningen är Ollies svagaste moment eftersom han inte alls tycker om när man petar i hans mun. Ibland morrar och varnar han, men idag gick det bra. Dels var han på bra humör och glad för att vi tränade, och dels är det enklare när det blir en speciell situation, t.ex. när vi tränar eller när han är hos veterinären.

Linförigheten gick riktigt bra. Jag brukar inte träna med koppel eftersom jag tycker att det är i vägen, och jag inbillar mig att det är enklare att lägga på ett koppel när hunden vet vad den ska göra utan, men idag ville jag göra det på riktigt och eftersom det är linförighet och inte fritt följ som gäller i lydnadsklass 1 så var det koppel på som gällde.

Ollie började lite okoncentrerat, men när jag hade peppat igång honom lite med en boll var han med på noterna och gick jättefint. Jag måste visserligen prata med honom lite mer än vad som är tillåtet på tävling, men träning är träning. Han har en tendens att ta ut lite för mycket avstånd, men idag gick han nära och fint.

Utgångspositionen som jag har slarvat med men för inte så länge sedan började träna lite mer seriöst satt faktiskt bättre den här gången. Det är absolut inte klockrent eller ens speciellt bra ännu, men jag ser hans framsteg och det är det viktiga. Han kommer närmare och han sitter rakare. Han behöver fortfarande mycket styrning, men det går framåt.

Platsläggandet var inga svårigheter förutom att Ollie har en tendens att lägga sig lite snett samt att han fuskligger med armbågarna ovanför marken. Att han fuskligger nu har jag förståelse för eftersom det var 3 plusgrader och vi befann oss på en lerig grusplan, men han brukar å andra sidan fuska lite nu och då inomhus också, så det finns väl saker att förbättra. Han är i alla fall duktig på att stanna och att stanna kvar.

När vi hade tränat på de tre första momenten några gånger bytte jag hund och tog ut Nikon. Nikon har inga problem med tandvisning. Han bryr sig inte när man petar i hans mun, förutom att han blir lite glad ibland och vill hoppa upp mot personen som ska titta på tänderna, och att han ibland vill bitas lite. Han bits dock inte för att han vill varna utan för att det är så han visar kärlek... Den här gången gick det hur bra som helst och jag ger oss en tia på det momentet!

Linförigheten gick inte alls speciellt bra med koppel. Jag har inte tränat det med koppel alls med Nikon, så jag tog helt enkelt av det och körde fritt följ istället. Jag ville mer fokusera på att komma igenom programmet med honom. Kopplet kan jag introducera hemma i lugn och ro. Han arbetade på bra och gick riktigt fint. Ibland fuskade han lite och ville springa fram till husse, men överlag är jag jättenöjd.

Husse passade på att filma lite när jag gick med Nikon utan att han kommenderade. Jag tränade bland annat på tempoväxlingar, och jag ser nu när jag tittar på filmen att jag springer väldigt roligt. Det beror på att jag vill springa utan att röra mig roligt, för när jag rör mig roligt blir Nikon glad och vill hoppa, så jag försökte mer "flyta fram" än springa. Nåja, resultatet blev väl ganska bra ändå!

KLICKA HÄR för att titta på filmen.

Platsläggandet fungerar väldigt bra förutom en sak. Än så länge måste jag stanna till när jag lägger honom, annars följer han gärna med. Om jag stannar till lite kort och kommenderar ligg är han jätteduktig och lägger sig rakt (oftast) och stannar kvar tills jag kommer tillbaka och sätter honom. Vi får bara träna lite mer på själva läggandet.

Efter några repetitioner var det dags att byta till Ollie igen, och först ut var inkallningen. Att komma på inkallning har han inga problem med, det är just det där med att han ska komma in i position som är det svåra. Jag hade inga stora förväntingar, men det visade sig att det faktiskt gick riktigt bra. När han kom emot mig visade jag med handen hur han skulle gå, och han följde med och satte sig ganska hyfsat vid min sida. Mycket bättre än jag hade trott!

Ställandet gick bra när Ollie väl hade förstått att det var just stå han skulle göra. Han brukar slarva och lägga sig ner istället, men vi nötte kommandot ett tag och sedan var det inga problem alls. Han stannade kvar fint tills jag kom tillbaka. Att stanna kvar är Ollie väldig duktig på, det är mest att han ska stanna i rätt ställning som kan vara svårt när han slarvar och inte lyssnar på kommando.

I apporteringen använde jag en apportbock i plast eftersom han har börjat tugga lite på den i trä. Vi har inte tränat det på ett tag nu och först ville han spotta ut den några gånger, men det tog inte lång tid förrän han satt fint vid min sida och höll den i munnen tills jag tog den av honom. I lydnadsklass 1 är det fem sekunder som gäller, och det klarar han med bravur.

Sist ut var hopp över hinder, och något hinder har vi inte. På vår bil kan man sätta ett snöskydd fram på grillen som är som en avlång plastbit ungefär, och i brist på annat fick vi ställa upp och använda oss av det. Tyvärr var det lite kort, men det fungerade i alla fall. Ollie tycker om att hoppa, och trots att han fuskade lite i början och sprang bredvid blev det faktiskt riktigt bra till slut.

Nu var det dags för Nikon igen och vi började med ställandet som gick riktigt bra. Av någon anledning är det enklare att ställa honom än att lägga honom i fart, och även om det kanske inte var helt klockrent tycker jag ändå att han gjorde bra ifrån sig. När han stannade så gjorde han det fint och rakt, och i den situationen är han mycket bättre på att lyssna på kommando än vad Ollie är.

Med Nikon skippade jag apporteringen eftersom vi inte har tränat alls på det. Han brukar inte vilja släppa ifrån sig saker så lätt, och om jag hade gett honom en apportbock hade han tyckt att det var lattjo lajban och sprungit iväg med den. Det får alltså vänta, och känner jag honom rätt kommer det ta lång tid innan vi får fason på det...

Hopp över hinder var kanske inte helt optimalt eftersom hindret var alldeles för litet för Nikon, men han gjorde det bra och han kom fint in i position. Det vore roligt att prova med ett större hinder, men av det vi kunde göra tycker jag i alla fall att vi gjorde det så bra vi kunde.

Vi avslutade lydnadsträningen med att Ollie fick komma ut igen och köra platsliggning med Nikon i två minuter. Egentligen ska man göra platsliggningen innan de andra momenten, men nu fick det bli i slutet eftersom jag från början hade tänkt skippa det på grund av att det var lite kallt och blött ute. Jag ändrade mig dock eftersom de inte verkade särskilt brydda av vädret. Nikon låg jättefint förutom något enstaka gnäll. Ollie fusklåg lite, men å andra sidan var det ju som sagt lite kallt och blött.

Efter platsliggningen fick Nikon hoppa in i bilen ett tag och Ollie fick köra lite uppletande. Han hittade fyra av fem föremål jättefint, men det sista hade han problem med. Till slut hittade han det i alla fall och vi avslutade med att leka lite med boll för att han skulle få röra sig ordentligt och göra av med den sista energin. Han ska ju helst gå ner lite i vikt, så han behöver all motion han kan få.

När Ollie var klar för dagen fick Nikon komma ut och gå ett spår som husse hade lagt när vi kom dit. Jag satt i bilen med Ollie och väntade, och husse meddelade att det hade gått hyfsat bra. Nikon var något okoncentrerad och tappade spåret ibland. Han hittade det dock snabbt igen, förutom precis vid slutet då han tappade det och kom in till slutet från fel håll. Nåja, han kom ju fram i alla fall, och han var riktigt snygg i sin spårsele som vanligt!

Det blev en fullspäckad dag med en massa roliga hundaktiviteter, och nu myser vi alla i soffan. De fyrbenta ligger utslagna och sover djupt. Det är så härligt att se dem jobba och bli riktigt trötta och nöjda efter en rolig dag!

Busen.

Det finaste man har sätter man på bordet.