Semester och hundvakt.

Imorgon ska vi lämna Ollie hos hundvakt där han kommer att vara i en vecka när matte och husse åker utomlands. Hundvakterna är mina föräldrar, och jag vet att Ollie trivs där, så det kommer säkert att gå jättebra. Men det är ändå lite jobbigt att lämna vår lilla sockerbit i en hel vecka.

Eftersom värmen inte har kommit igång inomhus än så har vi det lite kallt på nätterna. Ollie vill gärna ligga under täcket, vilket kan sällan brukar vilja.
Såhär kan det se ut när vi kommer in efter morgonrastningen och kryper ner i soffan.

Snart ska vi ta en promenad, och när husse kommer hem ska vi åka någonstans med Ollie så att han får springa, leka och busa!

Nu gör jag ett uppehåll med bloggandet tills vi kommer tillbaka till Sverige igen, vi hörs då!

Ha det bra i katthimlen Felix.

Igår fick gamle Felix somna in. Vi kommer att sakna dig!

Viktfunderingar.

Ollie kastrerades i april, och efter det har han långsamt gått upp lite i vikt, från ca 4 kg till ca 5 kg. Precis i början åt han mer, men det varade bara några dagar, sedan gick det tillbaka till hans vanliga matlust, vilket oftast är ett mål mat om dagen. Han har alltid varit petig med mat. Jag har försökt att ge honom mat på bestämda tider, och att ta bort maten om han inte äter. Men han hade problem med att han kräktes när magen var tom, så tillslut fungerade det bäst att ha maten ståendes framme så att han kan äta när han vill, vilket ibland kan vara på natten. Nu kräks han inte alls lika ofta längre, och han äter en gång om dagen, eller i enstaka fall två gånger.
Men åter till mitt dilemma. Vi kan ju konstatera att det inte går att dra ner på maten, han äter ju ändå mindre än vad han ska göra enligt påsen (han äter 1 dl om dagen). Jag kan inte heller byta till ett foder för kastrerade hundar, eftersom han äter specialfoder mot urinsten. Godis får han ju när vi tränar, och ibland "råkar" man ju "tappa" någon matbit när man lagar mat. Godiset vill jag inte dra ner på, han får ändå inte överdrivet mycket, och det behövs när vi tränar. Att ge den vanliga maten som godis fungerar inte heller eftersom han inte tycker att den smakar som belöning, det är inte värt att jobba för den. Vi ska definitivt dra ner på antalet smakbitar från vår egen mat.
I början tyckte vi att det var positivt att han gick upp i vikt eftersom han alltid varit lite mager, men nu vill jag inte att han ska gå upp mer. För att undvika detta har jag ökat på motionen. Vi satsar på att gå två långpromenader om dagen istället för en. Det kanske inte blir alla dagar, men mer motion ska han definitivt få. Speciellt nu när vintern kommer och det inte blir någon agility eller lika mycket lösspring på stora gräsmattor. Det känns som att motionen är det enda jag kan ändra på angående vikten. Så egentligen är det ju inget dilemma, mer ett konstaterande. Vi måste helt enkelt hålla större koll på hans vikt nuförtiden, och ge honom mer motion.

Dagens motion började med en långrunda runt sjön. Ollie skötte sig perfekt, som vanligt (skönt att kunna säga det nu). Längs vägen mötte jag ett pensionärspar som berömde Ollie för att han var så fin och såg så snäll ut. Det är alltid roligt när folk stannar och pratar och är intresserade av ens hund. Kvinnan var allergisk och kunde inte klappa Ollie, men hon beundrade honom på avstånd.
Nu väntar vi på att husse ska komma hem från jobbet, och nästa motionsrunda gör vi ikväll alla tre. Övriga aktiviteter vi ägnar oss åt är att slappa på soffan, gosa, och göra små inomhusaktiveringar, t.ex. fortsätta nöta in markering av fingrarna. Han börjar bli riktigt duktig på det nu!

Trevliga dagar.

Ja, jag vet att jag har skrivit om våra mysiga höstpromenader förut, men nu gör jag det igen. Det är så skönt att vara ute och gå när luften är kall och frisk, på med en tjock tröja, och har man tur skiner solen. Ollie sköter sig superbra, det verkar som att han får fått någon slags ny höstenergi för han är piggare på promenaderna och verkar jätteglad. Kanske beror det på att det inte är så varmt ute, eller kanske uppskattar han promenaderna mer när han slipper bry sig om och skälla ut alla mötande hundar, eller kanske både och. Han känner säkert av att jag tycker att det är roligt att gå ut också.

Igår mötte vi tre små flickor på promenaden. De frågade om de fick klappa Ollie, och det fick de såklart. En av tjejerna frågade om Ollie var en chihuahua, den kommentaren har jag fått många gånger, även om han inte är lik en chihuahua på en fläck. Jag antar att folk bara ser en liten hund och tänker chihuahua. Tjejerna tipsade mig om att det stod fyra greyhounds (bra gjort att kunna den rasen i alla fall, men de kanske hade frågat) lite längre bort som blev arga när de såg andra hundar, så de rådde mig att gå förbi utan att synas. Jag har sett dessa greyhounds flera gånger, och de brukar skälla på Ollie, så jag tog flickornas råd och höll Ollie på sidan. Jag tycker alltid att man ska respektera andra hundägare och underlätta för dem om de har skälliga hundar. Jag vet ju hur det känns eftersom Ollie gjorde likadant förut, men många hundägare verkar strunta i detta och en del har till och med stannat och tittat när min hund skäller istället för att underlätta och ta sin hund därifrån. Hur mycket man än tränar så finns det alltid folk som förstör för en, men det är något man får ta, man kan inte uppfostra andra människor. Jag är i alla fall jätteglad att vi har kommit till rätta med problemet, och jag uppskattar våra promenader så mycket mer nuförtiden. Det är härligt att kunna möta andra hundägare och heja eller dela ett leende en eller en blick eller kanske till och med stanna och prata en stund, för man känner ju en slags samhörighet med andra hundägare.

Ollie brukar ofta få hoppa upp på saker på promenaderna, som stenar, stubbar eller bänkar, och han vet att han får godis då. Ibland tar han chansen och hoppar upp på något självmant för att se om jag vill bjuda på en godbit. Igår hoppade upp på ett krokigt träd där han knappt fick plats, och självklart plockade matte upp godis direkt. Han är ju så söt!

När man kommer hem efter en lång, skön promenad är det mysigt att lägga sig och vila. Finns det en liten solstrimma så hittar Ollie den.

TV-världens hundtränare.

Hundproblem är ganska uppmärksammat i TV nuförtiden, och det finns flera hundcoacher, hundpratare och hundtränare. Vissa människor tycker att alla dessa program hör hemma på soptippen, medan andra är frälsta av "sin" hundguru. Vissa älskar precis allt en person gör, och andra hatar allt samma person gör.

Jag tycker för det första att det är bra att hundträning uppmärksammas, och att TV kan nå ut till fler människor än kurserna på brukshundklubben, på gott och ont. Det gäller att lära sig att plocka russinen ur kakan, att ta till sig de bitar man tycker är vettiga och som passar för ens egen hund. Hundar är individer och svarar olika på olika metoder. Det som fungerar för en hund, kan göra problemen värre för en annan, beroende på hund och på vad som ligger bakom problemet.

Något som också är viktigt att veta är att det aldrig går så snabbt att få bort ett oönskat beteende som det gör på TV. Det krävs träning, träning och åter träning. Att det ser så enkelt ut för hundtränarna beror på flera saker, en artikel som tar upp detta finns att läsa på Canis hemsida, den heter "Hundinstruktörens fula knep" och finns att läsa här. Artikeln tar upp flera tänkvärda saker, men enligt mig är den lite väl hård, och mot slutet blir det ganska barnsligt smutskastande mot en viss hundtränare. Alla får ha sin åsikt såklart, men man kan framföra den på olika sätt.

Även om hundtränarna får det att se enkelt ut, så är deras uppgift inte att lösa problemet, utan att ge ägaren kunskap och verktyg för att på sikt lösa problemet genom träning. En hund som t.ex. gör utfall blir inte magiskt fixad genom att gå förbi hundar tills den blir trött och inte längre har energin att göra utfall, men på sikt kan träning med andra hundar hjälpa, och ägaren måste se och förstå hur den ska göra för att träna sin hund. Hunden måste bli utsatt för situationen under kontrollerade former, och lära sig att förknippa andra hundar med trevliga upplevelser, så att den lugnar ner sig och inser att hundar man möter på promenaden inte måste utmanas. När ägaren tar kommandot över situationen kan hunden slappna av.

En negativ sida med dessa TV-program är att de som är mindre erfarna inom hundträning kanske inte ser vad just deras hund har för behov och vilken träning som passar just den hunden. Ofta måste man kunna bedöma bakomliggande orsaker för att hitta rätt träningsmetod. En hund som gör utfall mot andra hundar behöver inte nödvändigtvis vara hundaggressiv, den kan lika gärna vara osäker. I det fallet måste man stärka hundens självförtroende samtidigt som man arbetar med själva utfallen. En understimulerad hund kan ta på sig uppgiften att vakta ägaren på promenaden, när den i själv verket bara behöver vettigare arbetsuppgifter.
Vissa skulle nog behöva en kurs på brukshundklubben istället för ett "gör det själv"-program på TV, men man får ta det onda med det goda och se fördelarna med att hundträning uppmärksammas så att Svensson får upp ögonen för att det finns lösningar för hundens oönskade beteenden. Man får bara hoppas att de flesta har sunt förnuft och kan plocka delar av TV-programmen istället för att blint följa alla råd från en enda person.

Här kommer lite personliga åsikter om de hundtränare jag har kommit i kontakt med via TV och böcker.

Cesar Millan

Cesar Millan, "Mannen som talar med hundar" ("The dog whisperer"), är nog den hundtränare som diskuteras mest. Hans metoder beskrivs av de frälsta som mirakel, och av motståndarna som hårda, förlegade och i vissa fall djurplågeri.

Min åsikt om Cesar är att han i många fall har en bra poäng. Han pratar mycket om att man som hundförare måste vara lugn och ha en bra energi, och det tycker jag också är viktigt. Däremot använder han i vissa fall metoder som el-halsband, vilket jag inte tycker om. Hans specialgjorda stryphalsband gillar jag inte, det har t.o.m. forskats i om det kan skada känsliga nerver i hundens nacke.

Hans mål är att få hundar undergivna, vilket jag ibland kan uppfatta som att hundarna kommer i ett tillstånd där de inte vågar agera ut, och det hjälper ju egentligen inte den bakomliggande orsaken.
Han tränar sällan med belöning, men poängterar alltid att hundar behöver kroppsarbete (motion), regler (uppfostran) och därefter tillgivenhet (kel, lek, etc).

Något som är tänkvärt i Cesars program är att USA har en helt annan syn på hundar är vad vi har i Sverige. Självklart finns det många som är duktiga med hundar där, men många tar inte ens ut sina hundar på promenader. De rastas enbart på gården och får aldrig någon mental stimulans. Vi svenskar har svårt att förstå varför inte ägarna kan ta dagliga promenader och kanske amnäla sig till en agilitykurs, men det är nog svårt att ändra uppfattningen om hundhållning, och om ägarna inte vill lägga ner arbetet som krävs för att tillgodose hundens behov så kanske det krävs andra lösningar för att få hunden att fungera i samhället. Och de flesta verkar ju trots allt bli nöjda tillslut.


Victora Stilwell

Victora Stilwell, "It's me or the dog", tränar hundar med positiv förstärkning.
Jag gillar det mesta Victoria gör. Hon tränar ofta med belöning, och vänjer hundar vid situationer genom att förknippa det otäcka med något bra.
Något som jag inte tycker om är att hon rekommenderar att hundar som har svårt för att vara ensamma hemma ska sitta i bur. Men återigen har de inte samma hundhållning där som i Sverige, där vi har lagar om burförvaring.


Fredrik Steen

Fredrik Steen, "Hundcoachen", har inte synts i TV på sista tiden. Ärligt talat så kommer jag inte riktigt ihåg hur hans TV-program var, men överlag är min uppfattning att han är ganska bra även om jag inte håller med honom i allt.


Barbro Börjesson

Barbro Börjesson, "Hundskolan" i Go'kväll, är nog den hundtränare jag tycker minst om. Hon tränar ofta hundar genom att tillföra obehag. Om en hund t.ex. skäller på andra hundar kastar hon nycklar/koppel/petflaskor bredvid eller t.o.m. på hunden för att bryta beteendet. Att bryta beteenden har jag inget emot, men jag tycker inte att man ska använda ett plötsligt, skrämmande ljud och föremål för att få hundens uppmärksamhet. Jag säger inte att allt hon gör är dåligt, men hennes metoder stämmer inte alls överens med mina. Jag föredrar att träna med positiv förstärkning, och tar hellre fysiskt hunden ifrån en situation där den inte sköter sig.

Jag har även läst en av Barbros böcker där hon rekommenderar ryck i kopplet för att lära valpar att gå fint, och det är ingen snäll metod. Ett löst knyck kan vara okej för att få hundens uppmärksamhet, men detta är verkligen något som oerfarna hundägare kan missförstå och missbruka. Många hundar har problem med nacken p.g.a. whiplashskador som har uppkommit genom hårda ryck i kopplet.

Barbro har dessutom rekommenderat burförvaring för en hund som inte kunde lämnas ensam hemma, vilket är oansvarigt då vi i Sverige har Jordbruksverkets lagar om att hundar inte får sitta instängda i bur annat än i bil, på tävling/utställning, eller i vissa fall p.g.a. skada (hundgårdar har regler om hur stora de ska vara och vad som ska finnas i dem). Barbro nämnde i slutet av programmet att jordbruksverket har regler och att man bör titta på dem, och att när burträningen är klar är det meningen att buren ska lämnas öppen när familjen lämnar huset. Men under träningsfasen när buren är stängd begår familjen ändå ett lagbrott. Och vem vet hur lång tid det tar innan burträningen är "klar"? Jag tror även att vissa som testar detta kanske tycker att det är smidigt och att buren förblir stängd för att förhindra att hunden t.ex. förstör inredningen när den är ensam.

Jag tycker att man bör lägga energi på ensamhetsträning istället för att lösa problemet med en bur. Då kan hunden själv välja sovplats och om den vill ligga i en bädd där det är varmare eller på golvet där det är svalare, den kan gå runt och sträcka på benen, den har tillgång till vatten (som hunden i buren inte hade, även om man kan sätta vattenskålar i burar också). En hund ska inte ha sin trygghet i en bur, utan i sig själv.
Självklart kan det finnas extremfall av hundar som faktiskt inte kan slappna av på något annat sätt än att ha sin trygghet i en bur, men dessa fall bör ha hjälp av en duktig instruktör och det är inget man ska rekommendera till hela Sverige.


För att sammanfatta det hela:

Man måste lära sig att sålla bland alla "goda råd" och hitta guldkornen som passar för ens egen hund och situation. Och man ska aldrig göra något som inte känns bra bara för att någon annan säger att det är rätt väg att gå. Lita på magkänslan och behandla din hund som en levande, tänkande, kännande varelse!

Huset fullt av hantverkare.

När jag kom tillbaka från en hundpromenad igår möttes jag av en vattenläcka i köket. Som tur var hade problemet redan upptäckts när jag var borta, och flera personer var redan på plats hos grannen och arbetade med avloppen. I vårt kök var det vatten på golvet som hade runnit från taket längs väggen, det var stopp i avloppet och det luktade inte gott... Ollie fick vara i tv-rummet bakom kompostgaller för att inte vara ivägen.

Han hade lite svårt att slappna av, men höll sig för det mesta tyst och låg och spanade på grabbarna som arbetade i köket. En av dem tyckte att Ollie var jättefin och pratade och kelade med honom, han hade själv haft hund. Tre timmar senare kunde jag använda köket igen.

Idag har vi varit ute på en lång promenad. När jag gick ut tänkte jag att vi bara skulle ta en kort rastning, men det var så trevligt ute så vi fortsatte att gå. Vi mötte många hundar och Ollie skötte sig jättebra!

Vikten av att vara konsekvent.

I hundträning är det nog få saker som är så viktigt som att vara konsekvent. Får inte hunden dra i kopplet så ska den aldrig tillåtas att dra i kopplet. Tar du så lite som en promenad där du tillåter hunden att dra i kopplet så har du halkat tillbaka en bra bit i träningen.
Men i ärlighetens namn, vem är alltid konsekvent? Jag tror inte att någon har energi och motivation nog att alltid vara 100% konsekvent. Jag vet i alla fall att jag har tillfällen då man tröttnar, och det är mänskligt. Som tur är har vi inte längre några problem med koppeldragande på promenader (även om det säkert gått mer än dubbelt så snabbt att komma tillrätta med problemet om jag varit 100% konsekvent). Jag kan inte säga att jag har tränat bort koppeldragandet egentligen heller, utan hunden har överlag blivit stabilare och att promenaderna är lugnare känns som en naturlig följd av det.

Något jag (och husse såklart) däremot tänker ta åt mig all ära för är att Ollie inte längre skäller på andra hundar. Även om jag inte alltid varit 100% konsekvent där heller, har den träningen gått väldigt bra. Kastreringen kan vara en del i detta, men överlag tror jag att det är träningen som gett resultat. Det vet jag delvis för att jag började träna detta långt innan han kastrerades, och den träningen gav resultat. Tyvärr blev jag sämre på att belöna ju duktigare han blev, vilket inte var lyckat alls. När Ollie klarade av att tyst möta andra hundar slappande jag av och trodde att problemet var löst. Men när han inte längre fick lika mycket belöning för det, han tjänade inte på att vara tyst med andra ord, så började han skälla igen. När man halkar tillbaka i träningen blir man ofta less och tappar motivationen. Men jag fick tillbaka motivationen, mycket tack vare husse som tog sin an träningen och hjälpte mig.

Idag kan Ollie möta andra hundar på nära håll med slakt koppel och utan att skälla säkert 19 gånger av 20. Skillnaden nu är att jag vet att träningen fortfarande pågår och att belöningen fortfarande är mycket viktig, även om det ibland bara är muntligt beröm. Därför vill jag slå ett slag för vikten av belöning. Att belöna hunden, även om den gör något den kan, och att samarbeta med hunden, är viktigt. Även om man inte alltid är 100% konsekvent, så bör man alltid belöna när hunden gör rätt!

Hur gjorde jag då när jag tränade Ollie i att inte skälla på andra hundar?

Någon gång efter valptiden började Ollie att skälla på andra hundar. Han kunde börja skälla och bli helt okontaktbar så fort han såg en hund på väldigt långt avstånd. En dag bestämde jag mig att nu är det nog och nu ska skällandet bort. Jag tog med mig massor av godis ut. Jag hade stenkoll på omgivningen så att jag skulle upptäcka hundar innan honom. När jag såg en hund tog jag honom åt sidan och stannade. Jag satte mig på huk och började mata honom med godis. När han fokuserade på mig uppmärksammade jag den andra hunden och lät honom titta på den i en sekund, sedan matade jag på med godis igen. Efter en stund fick han titta på hunden igen i en sekund, och sedan godis igen. Om han började skälla gick vi snabbt därifrån, det var ingen idé att försöka få hans uppmärksamhet när han redan var blockerad.
Efter en tid med träningen utökade jag tiden han fick titta på den andra hunden, och han kunde titta längre stunder men fortfarande ha fokus på mig. Ett kommando som hjälpte oss var "titta här" som betyder just titta här, ge mig ögonkontakt.
Vi utvecklade en bättre realtion och jag som bjöd på belöningar blev mer värd än andra hundar. Tillslut kunde vi möta andra hundar med kommandot "titta här" och belöning i form av godis eller leksak efteråt. Men tyvärr glömde jag ju vikten av belöning när jag trodde att problemet var löst.
När vi tog upp träningen igen gjorde vi på samma sätt, men då behövde vi inte börja om från början eftersom han inte hade gått tillbaka helt i träningen. Då räckte det med att få hans uppmärksamhet och belöna när han var duktig.

Idag ser man tydliga resultat av träningen, och många gånger tittar Ollie på oss när han upptäckt en hund för att få sin belöning. Det är jätteskönt, och vi har lugna och trivsamma promenader där vi kan möta andra hundar (även skällande hundar) på nära håll utan problem. Detta liknar skvallerträning (läs mer om det här.) Även om jag inte medvetet har tränat efter skvallerträningsmetoden så har jag ändå fått samma resultat. Hunden "skvallrar" om vad den har upptäckt, och jag belönar den duktiga hunden. Skvallerträning kan alltså vara en idé att prova för de som har hundar som skäller på andra hundar.

I det stora hela tror jag att en bra relation till hunden är nyckeln till det mesta. Det kan krävas mycket träning för att bygga upp en bra relation, men det verkar som att många bitar faller på plats samtidigt när hunden förstår att DU är hundens trygghet och ledare, att den t.ex. inte behöver ha koll på allt på promenaden (vilket ger mindre skällande och mindre koppeldragande) och att kontakt med dig, och att följa dig lönar sig.

Det är viktigt att vara konsekvent i uppfostran och träning, men man får aldrig glömma att belöna och låta hunden veta när den gör rätt!

Höstiga promenader.

Nu börjar hösten komma på allvar, dagarna är kyligare, och nätterna är ännu kyligare. Men vissa dagar med sol och värme hänger fortfarande kvar. Hösten är en fin årstid och bjuder ofta på härligt promenadväder, så länge det inte är för regnigt och ruskigt. Man är inte längre lika sugen på att träna sommaraktiviteter med hunden, som agility, för även om det är en fin dag så är det oftast ändå blött i gräset. Höstens friska luft och vackra färger är som gjort för promenader, och nu längtar man tills träden sprakar av rött och gult och man får svepa in sig i en mysig halsduk.

Promenader är alltså det vi har ägnat oss mest åt på sista tiden, men även mental aktviering inomhus som godissök, tricks och klossträning.
Ibland åker vi någonstans för att släppa Ollie så att han får rusa av sig lite energi, förra gången blev det till hoppbackarna. Det kanske inte ser så brant ut på bilden, men busen får kämpa sig upp för att hämta bollen.

Efter en stund kom det en ordentlig skur och vi packade in oss i bilen igen med en blöt hund i sin handduk.

Kvällarna spenderas ofta med den eviga kampen om bollen, Ollies favoritleksak. Leken går ut på att Ollie ställer sig bredvid oss med bollen och "pratar", d.v.s. han varken skäller eller morrar utan gör några lustiga ljud som inte går att förklara med ord. När man sträcker fram handen tar han snabbt som attan ett grepp om bollen, och feg som han är tar han den ofta långt innan vi ens skulle ha en chans att ta den ifrån honom. Sedan börjar det om igen. Om vi lyckas ta bollen blir det dragkamp med tillhörande lekmorr, och när vi tröttnar kastar vi iväg bollen. Gissa vem som står där igen sekunden efter med bedjande ögon och munnen beredd att greppa bollen så fort vi rör oss...

Det är tur att han är så söt vår hund, för ibland är den där energin han har aningen jobbig när man lagt sig i soffan på kvällen, eller som husse säger: är det raketbränsle i hans mat?
(Om någon undrar varför han är rakad på benet så är det där kanylen satt när han blev sövd för att ta bort tandsten).

Nu ska jag försöka få med mig hund och husse ut på promenad i höstvädret!

Besök hos veterinären.

Igår var Ollie hos veterinären för att få snygga tänder. Vi lämnade honom 07.40 och fick hämta honom kl. 15.00. Vi trodde att vi skulle få hämta en trött hund eftersom han varit sövd, men han var jättepigg. Veterinären sa att han hade lite tandsten, men tandköttet såg bra ut. De hade även tagit en röntgenbild där han saknar en tand för att se om det fanns några rester av roten kvar, men det fanns det inte. I övrigt såg munnen fin ut. Nu har han kritvita tänder, och vi ska ta upp tandborstningen igen för att hålla det så.
Besöket kostade 2250 kr, och eftersom det gäller tandsten så täcks det inte av försäkringen.

Idag regnar det och just nu myser vi i soffan och tittar på hundprogram på teven. Om vädret blir bättre tar vi en promenad lite senare, men just nu vill ingen av oss gå ut. Det första man får höra när man ska skaffa hund är ungefär "du vet väl att du måste gå ut varje dag kl 6 på morgonen och gå ut i alla väder", men det gäller inte våran hund. Han sover gärna till 11 om ingen väcker honom, och om man väcker honom tidigare så går han motvilligt ut och ser allmänt trött och tjurig ut, och går direkt och lägger sig igen när vi kommer in. Dåligt väder är ingen favorit, han ligger mycket hellre i soffan och myser en regnig dag. Så det där med alla måsten behöver inte nödvändigtvis stämma, men å andra sidan kan man ju också få en hund som är morgonpigg och älskar regn. Men jag tror ändå att hunden blir vad man gör den till, så länge man tillgodoser hundens alla behov.

Jag avslutar med en bild från förra veckan när vi var ute och lekte med en boll.

Fjällvandring.

Eftersom vi har varit bortresta har jag inte kunnat blogga, så här kommer en uppdatering om vad vi har haft för oss.

Vi åkte till mina föräldrar för att fjällvandra med dem. Dagen för vandringen började med en bilresa till fjällen. Vi åkte i två bilar för att kunna starta på ett ställe och komma fram på ett annat. Vädret var lite kallt och rått, med dimma och några regnskurar ibland, men vi trivdes eftersom det är skönare att gå när det är svalt än när det är för soligt och varmt. Vandringen började längs spångar där vattnet stundtals sköljde över våra fötter och det var ganska halt på sina ställen. Husse tog kort med sin iPhone.

Även Ollie var skyddad mot vädret med sitt regntäcke från Hurtta. Han tyckte att det var väldigt roligt på fjället och fick gå lös för det mesta. Ibland mötte vi andra vandrare, och om de hade hund med sig så kopplade jag Ollie när vi passerade varandra. Ollie var jätteduktig och brydde sig knappt om hundarna vi mötte.
När spångarna tog slut gick vi längs en stenig stig.

Ollie tyckte att fjället luktade spännande men gick aldrig långt ifrån oss. När han gick framför oss stannade han och väntade in oss om vi gick för sakta. Vi behövde inte säga någonting till honom, han höll ihop flocken fint och väntade på alla.
Här kommer en liten film.

När vi gått ungefär halvvägs kom vi fram till en stuga vid en sjö där man kunde stanna och rasta.

Inne i stugan lagade vi ravioli på stormköket och Ollie fick äta sin mat. Det var en till hund inne stugan och Ollie skötte sig jättebra.

När vi hade vilat en stund och fått tillbaka krafterna fortsatte vi att vandra. Från stugan gick vi längs en grusväg. Här kommer en film till.

När vi gått en bit till stannade vi vid ett vindskydd och grillade korv. Husse gjorde en fin eld.

Från vindskyddet övergick grusvägen till asfalt och det var inte långt kvar till bilen. Ollie skötte sig jättebra hela vandringen!

När vi nästan var framme vid bilen kom husse på att han lämnat sina bilnycklar i den andra bilen. Han liftade till bilen medan vi stod och väntade vid den låsta bilen.

När vi väl kom hem var alla trötta och det var skönt att krypa ner i soffan, men det var en lyckad fjällvandring och alla hade roligt!

Nästa dag åkte husse cross. Busen var fortfarande trött och låg och vilade vid crossbanan.

Men som vanligt var han ändå beredd på allt och sekunden efter hade han precis fått syn på en fluga.

Nästa dag var det dags att åka hem, och på vägen stannade vi till vid en jättelång brygga och tittade på vattnet. Det var vackert där.

Nu är vi hemma och snart ska busen och jag ta en promenad.