Vikten av att vara konsekvent.

I hundträning är det nog få saker som är så viktigt som att vara konsekvent. Får inte hunden dra i kopplet så ska den aldrig tillåtas att dra i kopplet. Tar du så lite som en promenad där du tillåter hunden att dra i kopplet så har du halkat tillbaka en bra bit i träningen.
Men i ärlighetens namn, vem är alltid konsekvent? Jag tror inte att någon har energi och motivation nog att alltid vara 100% konsekvent. Jag vet i alla fall att jag har tillfällen då man tröttnar, och det är mänskligt. Som tur är har vi inte längre några problem med koppeldragande på promenader (även om det säkert gått mer än dubbelt så snabbt att komma tillrätta med problemet om jag varit 100% konsekvent). Jag kan inte säga att jag har tränat bort koppeldragandet egentligen heller, utan hunden har överlag blivit stabilare och att promenaderna är lugnare känns som en naturlig följd av det.

Något jag (och husse såklart) däremot tänker ta åt mig all ära för är att Ollie inte längre skäller på andra hundar. Även om jag inte alltid varit 100% konsekvent där heller, har den träningen gått väldigt bra. Kastreringen kan vara en del i detta, men överlag tror jag att det är träningen som gett resultat. Det vet jag delvis för att jag började träna detta långt innan han kastrerades, och den träningen gav resultat. Tyvärr blev jag sämre på att belöna ju duktigare han blev, vilket inte var lyckat alls. När Ollie klarade av att tyst möta andra hundar slappande jag av och trodde att problemet var löst. Men när han inte längre fick lika mycket belöning för det, han tjänade inte på att vara tyst med andra ord, så började han skälla igen. När man halkar tillbaka i träningen blir man ofta less och tappar motivationen. Men jag fick tillbaka motivationen, mycket tack vare husse som tog sin an träningen och hjälpte mig.

Idag kan Ollie möta andra hundar på nära håll med slakt koppel och utan att skälla säkert 19 gånger av 20. Skillnaden nu är att jag vet att träningen fortfarande pågår och att belöningen fortfarande är mycket viktig, även om det ibland bara är muntligt beröm. Därför vill jag slå ett slag för vikten av belöning. Att belöna hunden, även om den gör något den kan, och att samarbeta med hunden, är viktigt. Även om man inte alltid är 100% konsekvent, så bör man alltid belöna när hunden gör rätt!

Hur gjorde jag då när jag tränade Ollie i att inte skälla på andra hundar?

Någon gång efter valptiden började Ollie att skälla på andra hundar. Han kunde börja skälla och bli helt okontaktbar så fort han såg en hund på väldigt långt avstånd. En dag bestämde jag mig att nu är det nog och nu ska skällandet bort. Jag tog med mig massor av godis ut. Jag hade stenkoll på omgivningen så att jag skulle upptäcka hundar innan honom. När jag såg en hund tog jag honom åt sidan och stannade. Jag satte mig på huk och började mata honom med godis. När han fokuserade på mig uppmärksammade jag den andra hunden och lät honom titta på den i en sekund, sedan matade jag på med godis igen. Efter en stund fick han titta på hunden igen i en sekund, och sedan godis igen. Om han började skälla gick vi snabbt därifrån, det var ingen idé att försöka få hans uppmärksamhet när han redan var blockerad.
Efter en tid med träningen utökade jag tiden han fick titta på den andra hunden, och han kunde titta längre stunder men fortfarande ha fokus på mig. Ett kommando som hjälpte oss var "titta här" som betyder just titta här, ge mig ögonkontakt.
Vi utvecklade en bättre realtion och jag som bjöd på belöningar blev mer värd än andra hundar. Tillslut kunde vi möta andra hundar med kommandot "titta här" och belöning i form av godis eller leksak efteråt. Men tyvärr glömde jag ju vikten av belöning när jag trodde att problemet var löst.
När vi tog upp träningen igen gjorde vi på samma sätt, men då behövde vi inte börja om från början eftersom han inte hade gått tillbaka helt i träningen. Då räckte det med att få hans uppmärksamhet och belöna när han var duktig.

Idag ser man tydliga resultat av träningen, och många gånger tittar Ollie på oss när han upptäckt en hund för att få sin belöning. Det är jätteskönt, och vi har lugna och trivsamma promenader där vi kan möta andra hundar (även skällande hundar) på nära håll utan problem. Detta liknar skvallerträning (läs mer om det här.) Även om jag inte medvetet har tränat efter skvallerträningsmetoden så har jag ändå fått samma resultat. Hunden "skvallrar" om vad den har upptäckt, och jag belönar den duktiga hunden. Skvallerträning kan alltså vara en idé att prova för de som har hundar som skäller på andra hundar.

I det stora hela tror jag att en bra relation till hunden är nyckeln till det mesta. Det kan krävas mycket träning för att bygga upp en bra relation, men det verkar som att många bitar faller på plats samtidigt när hunden förstår att DU är hundens trygghet och ledare, att den t.ex. inte behöver ha koll på allt på promenaden (vilket ger mindre skällande och mindre koppeldragande) och att kontakt med dig, och att följa dig lönar sig.

Det är viktigt att vara konsekvent i uppfostran och träning, men man får aldrig glömma att belöna och låta hunden veta när den gör rätt!