Uselt träningspass.

Jag hade ju sett fram emot att få träna utomhus för första gången i år, nu när snön har försvunnit och det har torkat upp en aning. Tyvärr blev träningspasset en stor besvikelse. Jag gick in med på tok för höga förväntningar, så det var väl mitt fel. Jag kanske kan få skylla lite på vädret också, för det var väldigt blåsigt och kallt.

Nikon var inte alls fokuserad. Jag hade förberett med mig att ta med våffla som godis, vilket brukar vara smaskens, och trodde att det skulle gå hem bättre än torrfoder som vi kör med hemma. Det gjorde det inte. Inomhus är han jättefokuserad och villig att jobba, ute var jag inte alls speciellt rolig... Leksak gick inte heller hem. Jag försökte köra lydnaden så långt vi har kommit inne, d.v.s. fritt följ med lite svängar, men det var katastrof. Han satte sig inte alls i snygg fotposition, följde mig väldigt okoncentrerat och satte sig inte vid stopp.

Jag tog Ollie en stund och lät Nikon ha väldigt tråkigt för att han kanske skulle vara mer peppad efter det. Ollie skötte sig hyfsat i lydnaden, efter en stund. Han har så otroligt mycket spring i benen nu eftersom han inte fått sträcka ut på flera veckor, så jag vågade knappt släppa honom med risk för att han skulle bli helt skogstokig. Men det gick faktiskt bra, han stannade snällt hos mig. Fast han var alldeles för pigg för att det skulle bli någon seriös träning, han är liksom spänd som en fjäder och bara väntar på ett frikommando så att han får släppa loss. Tyvärr blir det ju inget sådant förrän fysioterapeuten ger klartecken, så han får helt enkelt finna sig i situationen och jag får träna med lägre krav.

Andra chansen för Nikon gick något bättre, vissa saker tog han bra, men viljan och koncentrationen fattades. Det var ju första gången vi provade utomhus, med alla störningar som finns där, så jag får väl helt enkelt inse att jag dels måste jobba hårdare med motivationen, och dels sänka kraven. Jag hade bara önskat lite mer fokus på mig, nu kändes det som att jag inte var värd något i hans ögon. Inomhus är jag värd allt när vi tränar. Det blir något att jobba på, i små steg och med mycket lägre förväntningar. Jag måste se till att han får lite tid på sig att kolla in omgivningen, gå runt och nosa och röra lite på sig samt leka och umgås väldigt kravlöst en stund innan, så att han gör av med lite överskottsenergi och landar lite innan vi börjar träna.

När vi precis kom dit passade jag på att lägga varsitt spår åt grabbarna. Ollies spårande kämpade jag ju mycket med förra året och kom till en punkt där jag gav upp, men nu ville jag ändå ge honom en chans på ett riktigt nybörjarspår, och gjorde därför ett likadant som jag gjorde till Nikon. Nikon spårade någon enstaka gång förra året, men det var inte speciellt strukturerat och planerat, så nu ville jag börja på riktigt.

Spåren la jag enligt en metod som går ut på att man lägger godisbitar i spåren, ett s.k. näringsspår. Man börjar att trampa upp en liten fläck och lägger godis där som en början, sedan går man 10 steg där man lägger godis i varje fotsteg, sedan 10 steg där man lägger i vartannat fotsteg, och tillsist 10 steg där man lägger i var tredje fotsteg med en liten godishög som slut. Tanken är att hunden först ska leta efter godbitarna, men sedan när de glesnar börja gå efter spåret istället för att finna det goda. Liggtiden var ca 30 minuter.

Det positiva var att Ollie faktiskt gjorde det ganska bra. Han var lite för på och missade några godisar, men å andra sidan är han väl redan "programmerad" till att följa spåret och kanske inte brydde sig så mycket om godiset. Han blev ju väldigt flängig förut, från att ha gått som en klocka i spåret till att bara rusa och slarva, men nu verkade det som att han efter en bit faktiskt saktade ner och gick efter godbitarna och spåret. Han fick godkänt i alla fall, och kanske kan vi bygga vidare på det för att få bättre koncentration.

Nikon däremot... Oj, oj. Han brydde sig inte ens om godiset (våffelbitarna). Det verkade visserligen som att han spårade lite, men inte efter godiset. Han var i alla fall snygg i sin nya spårsele.

Han var lite "all over the place" skulle man kunna säga, och han passade också på att stanna för en skitpaus mitt i allt...

När han kom till slutet (jo, han kom faktiskt dit) tog han några enstaka bitar och vandrade sedan vidare. Jag försökte peka ut för honom att det låg värsta godis-skatten här, men han var inte så intresserad. Egentligen skulle jag haft godiset i en burk i slutet, det hade nog varit mer intressant inbillar jag mig, för burkar gillar han. Jag hade t.o.m. planerat att ha det så och tagit med mig en burk, men när vi kom fram insåg jag att jag också hade planerat att använda den som extern belöning i den andra träningen och valde därför att inte ha burken i spårslutet.

Vad lär man sig av det här då? Antingen får jag skippa godiset i spåret helt, eller så får jag hitta ett godis som är väldigt mycket godare. Jag kan prova att ha burk med godis i spårslutet, och jag kan prova att ha en leksak istället. Kanske bör jag förlänga liggtiden direkt. Det tål att tänkas på... Sedan bör man förstås se till att hunden är rastad när man spårar, men eftersom vi ändå hade varit ute ett tag innan det så kom det väldigt oförutsett.

Efter spårandet ville jag trots bristen på framgång försöka börja lite med framförgåendet med Nikon. Jag tänkte att det skulle vara en ganska enkel och rolig träning för Nikon, för i början går det bara ut på att hunden ska springa till en punkt med godis eller leksak. Först visar man antingen en burk med godbitar eller en leksak, låter hunden få ta del av det en liten stund, och tar sedan hunden i halsbandet och går iväg typ 30 meter, vänder och stannar där. Här "hetsar" man hunden mot godiset/leksaken samtidigt som man tar några steg framåt och säger "före" (eller valfritt kommando) när man släpper hunden. Hunden ska då springa till belöningen, och föraren ska komma efter och öppna godisburken eller leka med leksaken.

Första försöket lyckades Nikon slinka ur halsbandet eftersom jag hade halvstryp på honom. Då sprang han visserligen till godisburken, men jag hade ju inte hunnit göra min del. Jag gick i alla fall dit och belönade ändå! Nästa gång valde jag leksak, men då stannade han på vägen och tog en pinne istället. Jag försökte en gång till, men då ville han inte ens följa med mig bort utan krumbuktade och höll på. Då gav jag upp.

Jag kanske borde ha gett upp tidigare och tänkt att vi skulle börja smått, men jag hade som sagt så höga förväntningar och så mycket motivation! Jag ville verkligen träna, till skillnad från hunden... Men nu blev det som blev. Det är bara att tänka om, göra om och göra rätt till nästa gång. Försöka utgå mer från hundarnas situation än från mitt eget träningssug, och hoppas på att motivationen fortfarande finns kvar. För den var inte stor på hemvägen...
Det enda jag åkte hem med var leriga kläder och skinnflådda händer. Hoppas på bättre lycka nästa gång.

Cykelpromenad.

Igår på promenaden tog husse med sig cykeln. Tanken är att husse och Nikon ska börja cykla när Nikon har blivit lite äldre, och därför gick han nu med cykeln för att Nikon ska vänja sig vid den. Ollie bryr sig inte om cyklar, men Nikon var lite fundersam i början och undrade vad det var vi hade med oss. Det är bra för Nikon att se att Ollie inte bryr sig om "konstiga" saker, det blir som en extra hjälp.

Ollie fortsätter att utvecklas i fasthållande-träningen. Nu kan han hålla ännu längre stunder och han är bättre på att hålla fast trots att jag sträcker fram handen. Jag provade även att först stå på knä och sedan stå upp och ge honom plastlocket, men jag känner att jag kanske går lite fort fram nu, det är lätt att göra det när man har flyt. Det bästa är ju om han lyckas väldigt ofta, och nu när jag började att resa mig lyckas han färre gånger än när jag satt ner. Så jag tror att jag ska gå tillbaka lite och faktiskt låta det få ta sin tid. Han är ju fem år och det här är första gången som jag får honom att hålla fast något jag ger honom, så bara det är ju stora framsteg och jag vill inte förstöra något genom att vara för ivrig.

Nikon blir bättre och bättre på vänstersvängar på stället. Han förstår verkligen att han kan backa nu! Backandet i fotgåendet är också bättre, men långt ifrån färdigt. Han måste fortfarande följa en godis, annars förstår han inte alls vad vi håller på med. Där fokuserar jag nu mest på att han ska backa stående och inte "sittande".
Nu är jag jättesugen på att komma ut och börja träna på framförgåendet! Det krävs nämligen lite utrymme för det och fungerar inte inomhus. Och dessutom vill jag gärna börja träna ute på det vi har tränat inne, för att se hur väl det sitter när man kommer ut i en helt annan miljö. Förhoppningsvis blir det antingen idag eller i morgon, om vädret tillåter!

En kamphund.

Jaha, då har Nikon blivit kallad kamphund för första gången. Vi visste ju att rasen följdes av en del fördomar, men man var liksom ändå inte riktigt beredd på något vis. Även om man tänkte innan att om man råkade ut för det skulle man föregå med gott exempel, vara trevlig och försöka informera och omvända människors tankesätt på ett positivt vis blev det i verkligheten inte alls så enkelt. Det är ju ett påhopp, klart man tar det personligt.
Jag trodde kanske att det skulle vara enklare att få folk att förstå att man inte ska döma hunden efter håren, men när man pratar med en människa som totalt vägrar ta in information och bara spyr ur sig sina egna åsikter utan att ens lyssna på ett svar kan jag inte låta bli att bli defensiv.

Det hände när vi hade stannat vid hundrastgården under promenaden. Husse var med Nikon i ratsgården och jag och Ollie stod utanför (han måste ju ta det lugnt). En kvinna kom gående förbi med någon slags stövare som hängde i kopplet och drog emot oss. Sedan kom följande konversation:

Kvinnan: Är det där en valp? (pekar på Nikon)
Jag: Ja, han är 11 månader.
Kvinnan: Av vilken ras då?
Jag: Det är en staffordshire bullterrier.
Kvinnan: Jaha... är det sådan där kamphund?
Jag: Det finns ju ingen ras som heter kamphund...
Kvinnan: Jo, det gör det. Sådana har vi väldigt dåliga erfarenheter av, vi har sett hur det kan gå med sådana.
Husse: Vad är det för erfarenheter då?
Kvinnan: Att de inte är snälla.
Husse: Nu tycker jag att du är ute och cyklar lite.
Kvinnan: Nej, jag har haft hund i 25 år.
Jag: Jaha, var det renrasiga hundar du träffade på då eller? För det finns ju mycket oseriös blandrasavel där man inte tänker på mentaliteten.
Kvinnan: Ja, det var renrasiga.
Jag: Jaha, och det vet du?
Kvinnan: Ja.
Jag: Jag tycker i alla fall inte att du ska döma våran hund utifrån hans ras.
Kvinnan: Jo, men de är ju så. De kan inte umgås med andra hundar.
Jag: Jaså, hur kan det komma sig att våran bor med en annan hund då, som dessutom är mycket mindre?
Kvinnan: Men de är så, de spänner sig emot andra hundar. Man kan inte lita på sådana hundar.
Jag: Det kan man inte på någon hund innan man vet hur den är. Jag kan inte lita på att din hund är snäll heller.
Kvinnan: Min hund är snäll, hon har ett bra hundspråk och hon har lekt med 25-30 hundar i rastgården.
Jag: Jaha, min hund är också snäll.
Kvinnan: Jaja, den där kanske är okej, men vi kommer inte in i alla fall.
Jag: Det är ditt problem.

Ja, vad ska man säga? För det första hade hon inte ens frågat om hon fick komma in. Hon såg sig själv och enbart sig själv och allt handlade om huruvida hon skulle våga släppa in sin hund eller inte. Vem har sagt att vi litade blint på hennes hund eller ens ville att hon skulle komma in? Och varje gång man försökte svara henne eller ge en åsikt själv började hon prata i mun på en. Hon vara bara en förstå-sig-påare som ville tala om för oss vad vi hade för hund, som om hon visste bättre...

Kanske blir man van och härdad, kanske lär man sig att välja sina strider och bara strunta i folk som ändå inte vill lyssna (för det finns ju faktiskt de som ändrar uppfattning också). Jag tycker synd om de som får lyssna på liknande saker ofta, vi har ju i alla fall varit förskonade hittills, fast det kanske beror på att han inte såg så "farlig" ut som valp.

Tråkigt är det i alla fall, och jag hoppas att hon går förbi någon annan gång när Nikon leker med en hund (som t.ex. pensionärsparet med goldentiken som han lekte med för någon dag sedan) så att hon får se hur fel hon har. Ollie sa hon inte ett ord om, men jag kanske borde ha upplyst henne om att den av våra hundar som är mest tjurig och "vass" är lilla oskyldiga Ollie. Men det hade hon väl inte heller trott på, för varför ska man tro på vad någon annan säger om dennes egna hundar när man redan innan har bestämt sig för vad som är sant och inte?
Som tur är har vi fått många kommentarer från främlingar att Nikon är en fin hund! Och Ollie också såklart.

Igår var Ollie på vibrationsträning igen och Nikon följde med som sällskap. Killarna var extra snygga eftersom Nikon gick med sitt staffe-halsband och det nya kopplet som blev felskickat förut (ett ganska kort grå-svart koppel med gummi i för bättre grepp, från Julius K-9), och Ollie fick matcha med sin döskalle-scarf!

Senare på kvällen tog vi en promenad med vovvarna som då gick och glänste i sina matchande reflexvästar.

En kamphund i reflexväst, farlig som få.

Mysiga promenader.

Igår blev det en jättemysig promenad med vovvarna. Vi stannade till vid hundrastgården där Nikon fick sträcka på benen. Ollie får ju inte springa runt än så han fick söka lite godis i gräset utanför och sitta på en bänk och sola. Nikon hittade en tennisboll som han roade sig med! Efter en stund kom ett par med en ung golden-tik (tror jag, eller någon liknande blandras) som ville leka med Nikon. De härjade runt ett tag och hade jätteroligt. Tog tyvärr inga kort.

Idag har jag gått en runda ensam med hundarna. De sköter sig så fint! Man blir lite stolt när man går förbi en hund som står och skäller och morrar och mina knappt bryr sig och följer mig förbi och är helt tysta. Det känns liksom extra viktigt att de sköter sig när man är ensam med två hundar.
Nikon mår för övrigt bra nu och har inte haft några problem med magen så det kanske var något dåligt han hade fått i sig förut bara.

Jag har bakat bröd och kokat potatissoppa idag och Nikon har agerat snubbelstock genom att ligga i vägen precis överallt. Han lägger sig strategiskt mellan spisen och diskbänken så att man måste kliva över honom när man går emellan. Ollie brukar flytta sig om man vill komma förbi, men Nikon flyttar sig inte ens när man snubblar över honom. Men lite mysigt är det i alla fall att ha sällskap i köket!

Leksakstillverkning.

Det har som sagt varit en hel del vila de senaste dagarna.

Men idag tog jag tag i lite leksakstillverkning! Rusta hade kampanj på fleecefiltar för 10 kr/st, och det är ju perfekt att köpa och göra hundleksaker av. Vi köpte en fleecefläta förut som nu har tappat formen helt och knappt går att använda längre, så det är ju mycket billigare att göra själv om man är begåvad med de kunskaperna. Men en vanlig fläta är ju inte så svårt.

En vanlig fläta blev det, och sedan experimenterade jag lite och gjorde ett "rep" med två handtag. En sak att tänka på är att fläta/knyta hårt eftersom det ändå kommer att dras ut och bli mjukare sedan när man leker med leksakerna.

Den lilla saken var mest ett test som jag gjorde av några överblivna bitar, jag kom nämligen på hur jag hade tänkt att göra från början men glömt bort tekniken, och när jag kom på det hade jag bara några ändar kvar. Men det finns mycket filt kvar än så jag får göra en sådan leksak någon annan gång. Den lilla kan väl användas som uppletande-föremål eller något.

Ett tips om man vill ha en stark knut är att kampa lite med vovven, då blir knuten jättehård. Ett annat tips är att tänka lite innan man gör en superknut hur man vill ha det, för de är inte helt lätta att få upp märkte jag...

Testpanelen provade mina skapelser och tyckte att de var väldigt roliga. Fem av fem toasters!

Jag gav mig också ut på en promenad med hundarna, eller jag tänkte att jag skulle ta en promenad men kom inte så långt. När jag stod i allsköns ro och plockade bajs kom en kille på longboard som tydligen rastade sin hund genom att låta den dra honom, säkert inget fel i det om det görs på rätt sätt, men den här killen kunde inte bromsa sin hund. Helt plötsligt sneddade de in emot oss (eftersom det var åt det hållet hunden styrde), hunden började skälla på oss och killen snubblade av sin bräda.

Ollie skällde tillbaka lite kort men släppte sedan situationen, Nikon däremot blev ganska upprörd. Han skällde inte, men han hoppade till och blev på helspänn. Vad jag kan minnas har han aldrig sett en longboard/skateboard förut, och att då se en komma emot en med ett dundrande ljud (det låter ju en hel del när de kör snabbt) i en väldigt fart samtidigt som en hund hänger längst fram och börjar skälla på oss och en kille som snubblar av precis där vi står... Det var inte långt ifrån att vi blev påkörda. Klart lillen reagerar på det.

Killen skyndade sig att gå en bit bort men stannade för att vänta på en tjej som jag upptäckte stod en bit bakom mig, också med en hund och en bräda. Jag plockade upp bajset och försökte agera som att inget hade hänt, det är ju bästa medicinen för en hund som upplever något obehagligt. Eftersom de båda stod stilla bestämde jag mig för att gå vidare, men när jag gick började de också gå bara några meter bakom mig. Tjejen upprepade hela tiden med hög röst "nej, sluta dra, nej, inte så, nej, sluta" till sin hund. Nikon kunde inte släppa dem och ville gå och titta bakåt hela tiden och var allmänt spattig, så då bestämde jag mig för att gå undan istället.

När de hade kommit förbi ställde de sig på brädorna och for iväg som två skott igen. Eftersom jag inte ville möta dem igen valde jag att gå tillbaka istället och tog en annan runda, men den blev inte lång alls. Jag tappade lusten för promenad när jag inte fick gå i naturen där jag ville gå utan var tvungen att gå genom stan istället. Nikon var fortsatt spattig vilket inte gjorde saken bättre. Jag försökte i alla fall att gå lugnt så att Nikon kunde varva ner och lät hundarna göra lite trick för att han skulle glömma händelsen. Det gick väl lite sådär.

Man upphör aldrig att förvånas. Tydligen får man bete sig hur som helst. Själv kan jag ju inte låta bli att tycka att om man ska låta sin hund dra en på något som saknar bromsar så bör man i alla fall kunna bromsa sin hund med rösten. Dessutom tycker jag att man i ett möte (speciellt i hundmöten) kan dra ner på tempot lite, även om man råkar ha en lydig hund som inte gör utfall när den springer förbi. Tänk om man möter barnvagnsmaffian (mammor med vagn som tar upp hela gångvägen genom att gå i bredd) bakom nästa kurva? Det här med respekt som sagt, det verkar tydligen bara gälla vissa...

Men nog om det nu. Husse får väl ta ut sin skateboard och rulla lite här på gatan utanför så att Nikon får se det under lite behagligare former.

Sjuklingar.

Ber om ursäkt för blogg-uppehållet, men vi har varit lite krassliga här. Jag har haft magsjuka och Nikon har också varit dålig. Han fick faktiskt åka till veterinären en sväng och undersökas och röntgas eftersom han hade diarré bestående enbart av blod. De hittade inget och sa att vi skulle ge honom skonkost och komma tillbaka om det fortsatte/blev värre. Sedan dess har det faktiskt varit bra och han bajsar normalt, så vi får väl hålla tummarna att det håller i sig!

Nikon sätter ju tyvärr i sig lite allt möjligt ute ibland som man inte hinner se, så det kan ju bero på det. Han har i alla fall inte varit påverkad i allmäntillståndet mer än att han verkade ha lite ont i magen en stund, möjligtvis något slöare. Det är svårt med djur, man önskar att de kunde prata. Nu tar vi nya tag och hoppas att vi får vara friska!

Kvällsträning.

Jag bad husse filma lite ikväll eftersom det gick så väldigt bra med hundträningen jag gjorde i förrgår. Det visade sig att det gick lika bra ikväll! Nästan i alla fall.

Ollie fortsätter att briljera med fasthållandet. Han är riktigt duktig nu och kan sitta och hålla plastlocket samtidigt som han håller ögonkontakt (eller ja, han sneglar mot godbiten ibland). Från att han plockade upp den själv har vi avancerat till att jag ger den till honom, och även att han inte ska släppa förrän jag tar tillbaka den. Än så länge är inte hålltiden speciellt lång, men om man jämför med hur det var innan gör han det jättebra!

Klicka här för att se pass 1.

När det nu går så bra ville jag göra det ännu lite svårare och få till lite mer stadga. Jag vill att han ska fortsätta hålla trots att jag sträcker fram handen. Risken är annars att han släpper så fort jag sätter fram handen, och jag vill ju att han ska släppa föremålet i min hand på min signal. Vi har lite att jobba på där, men jag tycker att det gick ganska bra. Han kan lämna apportbocken till mig när han får apportera den, det är just själva fasthållandet när han sitter stilla som är svårt. Vi har börjat lite i fel ände typ.

Klicka här för att se pass 2.

Nikon har blivit överraskande duktig på vänstersvängar på stället. Helt plötsligt verkar momentet falla på plats och han inser att han har en bakdel att snurra med. Jag tror det har mycket att göra med att han även blivit mycket bättre på backandet i fritt följ. Nu går han faktiskt på alla fyra benen istället för att sitt-hoppa bakåt (fast han måste fortfarande följa godisbit), och jag tror att han har fattat att det går att backa nu, och det hjälper såklart även till i vänstersvängarna. Förut var jag tvungen att stega runt, nu kan jag nästan helt snurra på stället. Fantastiskt!

Klicka här för att se pass 1 (med lite avbrott för roliga hundnysar).

Andra passet blev inte alls bra. Helt plötsligt var han alldeles för uppe i varv och kunde varken sitta stilla eller vara tyst. Det är första gången han beter sig såhär under träning. Jag försökte vänta ut honom en stund, men det fungerade inte och då var det lika bra att avbryta och fortsätta en annan dag innan det blev total pannkaka av allt!

Klicka här för att se "pass" 2.

Skit.

Ni kanske minns den arga lappen jag satte upp förut för att försöka få oansvariga hundägare att inte låta sina hundar skita på vår gård, som jag skrev om --> HÄR.
Tyvärr blåste lapparna ner när det var lite stormigt här för ett tag sedan, men det har faktiskt varit ganska lugnt sedan dess. Idag hittade jag dock en hög igen, precis under stället där lappen satt. Jag blir så förbannad... Funderar på om man måste sätta upp nya?!

På plussidan märkte jag idag att det har kommit upp nya suptunnor där de förut hade försvunnit, som jag skrev om --> HÄR.
Dock har bara häften av tunnorna kommit tillbaka, men än så länge utan gratis bajspåsar, så nu sitter där alltså lika många tunnor som förut fast de sitter närmare varandra. Lite konstigt tycker jag, det borde ju vara störst chans att folk slänger om tunnorna är mer utspridda. Jag hoppas att resterande tunnor också kommer att dyka upp snart så att det blir bättre än förut, d.v.s. en tredjedel fler tunnor än vi hade innan! Fast jag är tveksam till att det kommer att hända, men man får väl vara nöjd att det i alla fall inte blev färre soptunnor än utgångsläget, även om de är lite sämre placerade nu.

En annan sak på plussidan är att det ser ut som att det har städats upp skräp och hundbajs efter vägarna. Det är väldigt fräsch och snyggt!
Men på minussidan struntar ju folk i det och lämnar glatt nya högar så att det snart ser lika illa ut igen. Man kommer väl aldrig att komma ifrån det här skitproblemet...

Jag kan verkligen förstå att folk irriterar sig på allt hundbajs. Det skrivs om det i tidningen (ja, det är faktiskt brottsligt att inte plocka upp efter sin hund på väldigt många ställen och man kan få böter på 1000 kr för det, även om det är väldigt sällsynt att det faktiskt händer, tyvärr) och det är insändare var och varannan dag som klagar på hundbajs. Sedan jag själv blev hundägare har jag börjat irritera mig mycket mer, delvis för att jag vet hur enkelt det är att plocka upp, men också för att man som hundägare ser bajset mer eftersom man själv är där och plockar. Dessutom vill jag inte att folk ska se ner på hundägare, och jag skäms för de som inte plockar upp och hoppas innerligt att ingen tror att det är jag som lämnar högar efter mig.

Självklart ska man också hylla de som plockar upp, även om det egentligen inte är något att hyllas för utan en ren självklarhet, men tänk ändå hur det skulle se ut om ingen plockade upp! Tunnorna här är oftast välfyllda med bajspåsar, så många sköter sig också. Tyvärr måste vi alla lida för de som inte plockar upp, för det klagas sällan på "hundägare som inte plockar upp", utan klagar man drar man alla över en kam och klagar på "hundägare".

Fram med fler bajs-poliser som sitter i buskarna och spanar efter lagbrytare, ge dem böter så att det känns! Annars kommer de aldrig att sluta. En bajspåse kostar ungefär 20 öre! Vad väljer du när din hund bajsar, 20 öre eller 1000 kr?
På det sättet tror jag verkligen att man kan göra skillnad. Men ska man vara realistisk kommer det ju aldrig att hända, för vem ska betala bajs-polisernas lön? Det kommer ju att krävas hur många som helst om man ska täcka upp så stora områden alla dagar i veckan. Nej, vi får nog vackert dras med bajset, för även om många stör sig räknas det nog ändå tillslut som ett just ett skit-problem, som inte är värt att lägga så mycket energi på...

Men kanske, kanske skulle man kunna göra i alla fall EN dag med bajs-poliser i stan där man bötfäller de som inte plockar upp. För har man väl blivit utsatt kanske man har lärt sig en läxa. Och om ingen vet när eller var dessa bajs-poliser dyker upp kanske man plockar upp ändå, för att vara på den säkra sidan. Det är en bra idé tycker jag.

Spring i benen.

Idag har Nikon börjat löpa! Nej, inte som en tik förstås, men han följde med mig och husse på en joggingrunda. Det var faktiskt löp-premiär för oss alla tre, och inte bara för den här säsongen... Jag har inte sprungit på flera år. Motion får jag dagligen eftersom jag promenerar, men löprundorna har det varit sämre med. Jag var lite duktig med det för några år sedan, så nu tänkte jag börja igen! Husse och jag peppar varandra och ska springa tillsammans, och idag var det som sagt premiär nu när det har blivit lite lagom torrt ute.

Nikon har blivit så stor nu att han kan få följa med på löprundorna, speciellt med tanke på att vi tvåbenta saknar en del konditionsmässigt, om man säger så. Att följa med på en trekilometers-runda inklusive uppvärming och nedvarvning där vi dessutom springer i intervaller (varvar löpning och rask gång) var väl ingenting för Nikon, han undrade om vi inte skulle börja springa på riktigt snart. Men man ska ju som bekant börja lugnt, så det fick räcka för idag.

Nikon skötte sig hyfsat på löprundan. Ibland var han lite snabb, ibland ville han stanna och lukta på något och några gånger höll husse (som höll i kopplet) på att snubbla över honom, men överlag gick det bra! Han blir nog en bra träningskompis. Förr sprang jag med Ollie, men han fick tyvärr inte följa med eftersom han inte får göra annat än gå koppelpromenader nu. Vi gick i alla fall dryga halvmilen med hundarna tidigare på dagen, så Ollie var nöjd ändå.

Vi har en fin runda att springa här runt en sjö. Det är visserligen bara lite mer än en kilometer runt, men kan ju springa flera varv. Fördelen med den rundan är att det inte är asfalt man springer på, vilket är bra både för oss och för Nikon. Nu får vi se om man vaknar med träningsvärk i morgon!

Känd ledstatus hos amstaff.

Amstaff, eller american staffordshire terrier som rasen egentligen heter, är inte en större kopia av staffen, men de ligger ändå ganska nära varandra. Nu inför svenska amstaffklubben fr.o.m. nästa år krav på känd HD/ED-status för att få registrera valparna i SKK (oregistrerade hundar, d.v.s. de utan stamtavla, räknas som blandras oavsett ursprung). Känd HD/ED-status betyder att föräldrahundarnas höfter och armbågar måste röntgas, men resultatet spelar ingen roll.

Klicka här för att läsa protokollet.

Man kan tycka att det vore enkelt att införa en regel att endast hundar med friröntgade höfter och armbågar fick gå i avel, men så enkelt är det tyvärr inte. Det pratas om allt från inavel, att avelsbasen kan bli för liten om endast vissa hundar får fortsätta producera avkommor, till övriga sjukdomar, att det finns en risk att man avlar på friröntgade hundar även om de har andra sjukdomsproblem som t.ex. allergier och hudproblem. Dessutom måste man titta på avelshundarnas föräldrar, syskon och eventuella avkommor om man vill ha en helhetsbild. En hund med friröntgade höfter ur en kull av syskon med HD-belastade höfter kan också bära på det anlaget och föra det vidare till sina valpar. Och stirrar man sig bara blind på röntgenresultat kanske mentaliteten glöms bort. Problematiken innefattar också hundar som används i avel från andra länder som inte alls har samma regler.

Avel är helt klart inte lätt, och jag är långt ifrån kunnig! Det enda jag egentligen vet är att jag själv endast vill ha hundar från friröntgade föräldrar som även kommer från en släkt med bra resultat samt bra mentalitet. Min personliga åsikt är att det inte är rättvist att avla vidare på en ras om där inte finns friska hundar att använda. Om man t.ex. måste använda hundar som har vissa fel i avel bara för att försöka rätta till andra fel blir ju de generationerna bara något slags mellanting som i värsta fall får leva med smärta eller andra åkommor bara för att rasen ska kunna räddas på sikt. Det finns flera exempel på sådana raser där man anser att vissa problem inte är stora nog att jobba på eftersom det finns större problem som måste hanteras först, och det finns även raser som enligt mig inte borde avlas på alls eftersom de i princip är bortom all räddning. Som tur är finns det fortfarande friska och sunda linjer hos staffarna.

Om man på något sätt kan komma förbi problemen med hundar som används utomlands och ändå få registrera avkommorna, som amstaffklubben verkar ha gjort (jag förstod inte riktigt den delen?), så är det ett steg i rätt riktning att i alla fall kräva känd ledstatus. För det första blir det lättare att kolla upp olika linjer, för stöter man på flera oröntgade hundar vet man ju inte vad som döljer sig där. För det andra visar man att ledstatus är viktigt! Om man fick önska skulle det ju vara krav på känd ledstatus på alla hundar inom rasen, d.v.s. även för de som inte avlas på, men det är nog väldigt svårt att få till. Däremot kan ju uppfödare göra som vår uppfödare, ta ut en extra avgift vid köpet som betalas tillbaka när hunden röntgats och genomgått MH (mentalbeskrivning).

Klicka här för att läsa mer statistik om ämnet på bloggen friskstaffe.se.

Om nu amstaffklubben har fått igenom det här tycker jag inte att det borde vara helt omöjligt att få igenom samma sak hos staffarna. Man måste också ha i åtanke att fler blandraser kan dyka upp om uppfödarna väljer att strunta i kraven och fortsätter att föda upp utanför SKK. Det är bl.a. det som kennelklubben i England ser som en anledning att inte ställa krav på sina uppfödare, de säger att om de inför en massa regler kommer uppfödarna att söka sig någon annanstans, och då har de ingen koll alls. England har dock mycket mer extrem avel inom vissa raser än vi har här i Sverige, och eftersom England har färre krav och Sverige har hårdare krav tycker jag ändå att det visar på att krav är bra och att man måste börja någonstans.

Visst, blandraserna kanske ökar lavinartat om man börjar ställa hårda krav, men någonstans måste man ju kunna stå för det man gör, och om vi inte ens kan vara seriösa inom SKK, vad spelar det då för roll att det avlas utanför SKK? Det finns redan mycket oseriöst inom SKK:s avel, men att avla fram renrasiga hundar är viktigt för många, speciellt eftersom de går att ställa ut. Ökar man då kraven bit för bit tror jag inte att man kommer tappa uppfödarna, och de man tappar efter vägen kanske ändå inte hade inom SKK:s ramar att göra eftersom de ändå inte är seriösa uppfödare. Den oseriösa blandrasaveln kommer man nog ändå aldrig att komma åt, däremot kan man alltid försöka öka kunskapen om fördelarna med sund avel, och inom sund avel tycker jag att hårda krav hör hemma.

För övrigt tycker jag att man borde införa ett krav på att avelshundar av alla raser ska ha genomfört MH eller BPH (beteende- och personlighetsbeskrivning). Hälsan är självklart jätteviktig, hundar har rätt att födas med goda chanser att leva ett friskt liv, men man måste tänka på helheten. Att försöka avla bort sjukdomar är bra för hundarna, men avelshundar som nedärver rädslor, osäkerhet och aggression är ett samhällsproblem. Har man då svart på vitt hur hunden reagerar i olika situationer får man en bild av hur hunden är i vardagen. Sedan är det förstås upp till var och en hur man värderar och hur mycket man bryr sig om resultatet, men måste ju som sagt börja någonstans...

Fotomodellen.

Nu är de nya prylarna provade och här kommer resultatet!

Foto: Husse

Ett stycke nytt halsband, väldigt stylish med texten "Staffordshire Bull Terrier".

En snygg spårsele med praktiskt handtag samt en spårlina/långt koppel på 10 meter.

En boll på snöre i utomordentligt snygg färg.

Ett koppel var beställt också men tyvärr hade de skickat ett för smalt. Det får visas när vi får rätt storlek. Jag måste säga att jag är överraskad över hur duktig Nikon var på att vara fotomodell. Han var väldigt lätt att styra och han stannade snällt kvar i den positionen man ställde honom i. Duktig vovve!

Nu kanske ni undrar varför inte Ollie fick några nya saker, men han har ju faktiskt redan allt, nästan. Under fem år har man hunnit samla på sig en hel del, och nu är det Nikon som behöver. Fast Ollie har faktiskt fått ett nytt koppel för inte så länge sedan, men det känns inte som att jag behöver visa det eftersom det ser exakt likadant ut som hans gamla. Det gamla hade blivit lite slitet, speciellt i reflexen, så nu har han ett nytt och eftersom jag trivs med det blev det ett likadant!

Nya prylar.

Idag kom en kartong med nya hundprylar på posten. Spännande värre! Tyvärr var det en sak som hade blivit felskickad, så det blir att skicka tillbaka och byta.
Bilder kommer när vi har provat allt, men här kommer en liten sneak peek!

Kvällsträning.

De senaste dagarna har Ollie börjat visa lite tecken på understimulering, men det är fantastiskt att han har hållit sig lugn och klarat sig fint utan vare sig promenader eller annan träning i tre veckor. Han är så duktig min buse, både på att träna och på att ta det lugnt när det krävs. Nu får han gå promenader igen, men huvudet behöver ju också utmanas ibland! Han har varit lite skällig och gnällig och visat att han har tråkigt, så i kväll passade jag på att träna lite på fasthållande.

Tanken är att jag ska föra över det till att han ska kunna hålla i apportbocken sedan, men innan har han bara velat hålla i den när han springer och släppt den direkt när han står stilla. Jag har försökt träna det här förut med leksaker, men en leksak är ju just en leksak och det blir mer lek av det, så jag testade med ett annat neutralt föremål som är mindre och lättare än apporten - ett plastlock.
Jag gjorde samma övning för några dagar sedan och började redan då se små framsteg, men i kväll var det stora framsteg! Från att bara ta upp och släppa direkt gick han nu till att hålla längre stunder och till och med söka ögonkontakt med föremålet i munnen utan att släppa. Husse filmade.

Klicka här för att se pass 1.
Klicka här för att se pass 2.

Det här är alltså ett väldigt stort framsteg och jag är en väldigt stolt matte!

Nikon ville också träna lite, och det fick han såklart. Det jag fokuserar på nu är att jag ska kunna ha armarna hängande efter sidorna i fria följet. När vi började träna ville jag att han skulle följa min hand, och när det fungerade ville jag ta bort handen för att han inte skulle lära sig att bara följa den och hade då händerna på ryggen eller magen. Nu vill jag få tillbaka händerna vid sidan utan att han ska följa handen, men det var inte helt lätt. Även om jag inte har något godis i handen följer han den ändå väldigt mycket, och han har gått tillbaka lite till att hoppa i ingångarna och titta på handen istället för på mig.
Tankarna idag blev att alltid belöna från andra handen, och att vänta ut honom när han fokuserar på handen och belöna när han tar ögonkontakt. Hopp-ingångarna försvinner förhoppningsvis när han inser att det inte kommer något roligt från handen. Husse filmade Nikons träning också.

Klicka här för att se pass 1.
Klicka här för att se pass 2.

Det var roligt att träna. Jag känner att jag har saknat det men samtidigt också kommer tillbaka med lite ny energi nu. Det har ju inte blivit så mycket träning för Nikon heller nu när det har varit så mycket att tänka på med Ollie, ingen lydnadsträning i alla fall. Jag hoppas att vi kan börja träna utomhus snart! Men tyvärr får ju Ollie bara träna lugna saker, så risken finns ju att vi kanske inte kommer kunna träna någon agility i sommar.

Promenader.

Våren är på gång, men igår kväll och idag har det faktiskt snöat lite igen. Som tur är lägger det sig inte utan smälter bort ganska omgående. Typiskt aprilväder med andra ord.

Igår gick vi en lång promenad längs en grusväg i skogen. Ollie får ju inte vara lös, men han fick tillåtelse att gå i flexikoppel i alla fall för att få lite mer frihet. Det är egentligen ingen större skillnad att honom lös eller i koppel, han är ganska lugn ändå och håller sig bredvid när man promenerar, så det spelar liksom ingen roll. Men ibland, speciellt om man stannar till på något ställe eller befinner sig utanför vägen, kan han rusa runt ordentligt. Så för att utesluta risken för sådana frispel får han gå i koppel ändå.
Nikon gick med långlina och tyckte att det var jättehärligt att gå där gräset hade kommit fram vid vägkanten. Där fick han ordentligt fäste och kunde riva runt och sträcka på benen. Han var för övrigt väldigt duktig med inkallningen, men vi litar ändå inte på honom till 100 %, så linan är en bra lösning.

Idag har jag gått en runda ensam med hundarna. Vid det här laget har jag i alla fall blivit specialist på att hantera två koppel utan vidare trassel! Fast när vovvarna ska hälsa på någon ute kan det förstås bli lite trassligt. Jag gick förbi två äldre damer och den ena sa "Oj, vilken liten fin hund du har". Hon sträckte fram handen och jag släppte fram Ollie, men Nikon ville förstås också hälsa, och med en vild unghund kan det lätt bli lite koppeltrassel när han försöker komma fram.
Om någon vill hälsa brukar jag bara släppa fram den hunden de verkar intresserad av, det är lugnare än att släppa fram båda, och det är ju inte ens säkert att de vill hälsa på den andra hunden. Damerna tyckte i alla fall att Nikon också var fin, men eftersom han inte kan hälsa speciellt civiliserat på gamla damer höll jag honom i selen när de hälsade, och han passade på att bita lite i den ena damens jackärm.
Ollie är inte så noga med att hälsa på människor han inte känner, han går fram och nosar och viftar på svansen, kanske låter sig bli klappad lite och sedan är det bra. Väldigt smidigt med andra ord, om man jämför med Nikon. Damerna tyckte att det var väldigt lustigt att den lilla hunden var vuxen och den stora inte ens ett år.

På hemvägen mötte jag två cyklister, en mamma och en liten flicka. När de kommer emot mig hör jag flickan säga "Åh, titta mamma, där är en sådan hund som jag vill ha! Ser du?". "Ja, jag vill också ha en sådan hund" svarar mamman. "Ja, den där lilla!" säger flickan. "Nej" säger mamman "jag vill ha den stora!".
Det är roligt när folk gillar mina hundar och tycker att de är fina. Och det är framförallt roligt att vi hittills har varit förskonade från fördomar om Nikons ras!

Ollies ärkefiende.

Okej, nu får jag ge mig, tre poster på samma dag! Men jag kände mig bara tvungen att delge något som hände på rastningsrundan nyss, med tanke på hundägaransvaret. Jag känner att jag är en bra representant för ansvarsfulla hundägare. Jag tar hand om mina hundar, jag tar ansvar och jag har koll på dem, jag gör så gott jag kan för att andra inte ska störas och jag sköter mitt.

När jag var ute nyss hände just en sådan händelse som jag tycker är att visa respekt och ansvar. När vi skulle gå över bron ser jag att en tjej är på väg över med sina hundar. Hon går ensam med två hundar och jag går ensam med två hundar. Bron består endast av bilväg och en ganska smal trottoar. Istället för att bara knata på stannade jag och väntade. Hennes hundar såg inte ut att bry sig och mina hundar brydde sig inte, men av respekt lät jag henne gå över först därför att det helt enkelt är onödigt att mötas på en trottoar med fyra hundar där det inte finns något utrymme att gå undan, man vet aldrig vad som händer när man kommer inpå varandra. Hon gick dessutom över till andra sidan av vägen när hon hunnit över bron för att hon såg att jag stod och väntade. So far so good, precis så ska det vara. Jag menar inte att man ska undvika alla och ta stora omvägar, utan bara ge lite utrymme och inte utmana ödet.

Nöjd med mig själv fortsatte jag över bron och märker sedan att en människa med hund kommer bakom mig. Det är inte vilken hund som helst, utan det råkar vara Ollies ärkefiende, i alla från hans sida... Det finns en stor varghund här som Ollie inte tål. Varghunden är hur snäll och lugn som helst, den säger inte ett knyst och lunkar snällt bredvid husses sida. Jag vet inte vad det är med den här hunden som får Ollie att gå igång, kanske storleken.
Jag ser att Ollie får syn på hunden och kallar på hans uppmärksamhet. Han lyssnar och följer med mig, men när vi kommit över bron kommer varghunden för nära (enligt Ollie) och han börjar skälla. Helt plötsligt är han inte alls min duktiga hund längre, utan blir genast sinnebilden av en liten ettrig och skällande dvärghund, en sådan där som jag och många med mig avskyr (inte just hundarna då, men beteendet). Det enda som fattades var väl möjligen att jag inte hade ett flexikoppel som jag släppte ut i sin fulla längd när de gick förbi...

Varghundsägaren smiter förbi mig på gräset, väldigt smidigt och ansvarsfullt gjort, och jag står och känner mig som en väldigt oansvarig hundägare. Jag tycker nämligen att det hör till ansvaret att lära sin hund att det inte är okej att bete sig hur som helst emot andra hundar. Ollie är till 99 % jätteduktig, men just varghunden klarar han inte av, och jag lyckas bara bryta honom korta stunder och får inte tillbaka fokus innan han går igång igen. När vi står där och väntar på att de ska hinna vidare blir Ollie lugnare ju längre bort de kommer. Ett par med två gläfsande och dragande cavalier king charles spaniels går förbi oss, men de bryr sig Ollie inte alls om, då står han bara tyst och spanar efter varghunden. En bra sak var väl att Nikon var lugn, han verkar inte ta efter Ollie i varghundshatet, än så länge i alla fall.

Hursomhelst tycker jag fortfarande att jag är en ansvarig hundägare. Jag försöker komma till rätta med mina problem, även om jag inte alltid lyckas. Jag ville väl mest säga med det här att det såklart inte går att räkna med att alla ska bli supermänniskor som aldrig gör några fel, men det gäller i alla lägen att göra så gott man kan och att aldrig sluta att försöka visa den repsekt och det ansvar man kan!

Skäll inte på hunden.

Svenska Kennelklubbens inställning till de hundproblem som finns i vår vardag, så som lösspringande hundar som stör, hundbajs på gatorna, hundattacker och annat, är att de inte är hundproblem utan ägarproblem. Jag kan bara hålla med. Om folk hade lite vett och en helt lagom portion sunt förnuft och respekt gentemot andra skulle dessa problem knappt finnas. Om folk inte släppte hundar utan inkallning, om folk plockade upp efter sina hundar, och om folk var medvetna om vad de har i andra änden av kopplet och agerar därefter skulle inte andra människor och hundar behöva utsättas för de problem som skapas när man är respektlös, naiv eller kanske okunnig.

SKK inleder därför nu i april en kampanj som heter "Skäll inte på hunden". Den 13 april kommer det att anordnas events på olika platser i Sverige under namnet "Hundägardagen" med olika aktiviteter och information med målet att försöka utbilda Sveriges hundägare i hundvett. Klicka här för att läsa mer om Hundägardagen.

Förutom det ger SKK ut broschyrer med tips till hundägare, de kommer bland annat att skickas ut till alla nya valpköpare som köper en renrasig hund och till alla som blir medlem i SKK under året. Klicka här för att läsa mer om hela kampanjen samt möjlighet att ladda ner dess broschyrer. Den som vill kan ladda ner kampanjens annonser och använda fritt.

Det här är ett bra initiativ och en fin tanke. Hundägaransvaret behöver verkligen uppmärksammas, och jag hoppas att det kan få några att tänka till. Tyvärr kommer man väl aldrig att komma åt de som inte bryr sig, för de bryr sig ju inte.

Jag tycker att det är väldigt bra gjort av SKK att försöka komma åt problemet där det där uppstår, hos ägarna, istället för att t.ex. införa vissa rasförbud som en del andra länder har gjort, vilket inte heller har visat sig vara effektivt eftersom de som är grunden till problemet då skaffar sig andra raser och beter sig på precis samma sätt (och dessutom blir ju den svarta marknaden större om det finns ett förbud).
Det är ju inte bara rasförbud det handlar om heller, om vi hundägare inte börjar sköta oss misstänker jag att det kommer att komma hundförbud på fler platser snart, kanske inom kollektivtrafiken?

Men låt oss hoppas att vi tillsammans kan få ett bättre klimat i hundvärlden genom att ta ansvar. Man kan inte bara tänka på sig själv, och dessutom lever många människor i vårt land som inte har hund av eget val och ska därför inte behöva utsättas för vårt val. Det är ingen rättighet att ha hund, det är ett ansvar. Den bästa reklamen vi hundägare kan göra för oss själva och våra hundar är att ta vårt ansvar!

Goda nyheter.

Klockan var 04:50 i morse när väckarklockan ringde. Klockan 05:00 steg vi upp och 45 minuter senare hade vi rastat och matat två trötta hundar och packat in oss i bilen för att åka på Ollies återbesök. Det tar två timmar att ta sig till Västerås och vi hade tid klockan 08:00. Egentligen hade vi kanske inte behövt ta just den tiden med tanke på hur lång resväg vi har, men eftersom husse jobbar eftermiddag-kväll idag var vi tvungna att ta en morgontid för att jag skulle slippa åka ensam. Vi visste ju inte hur lång tid det skulle ta heller eftersom förra besöket tog fem timmar, så vi ville ha god marginal.

Själva besöket gick snabbt. Stefan klämde igenom Ollie och kunde konstatera att han är smärtfri nu. Jippi! Tyvärr vet man ju inte om det beror på att smärtan faktiskt har gått över eller om han inte har ont för att han går på smärtstillande. Nu ska han i alla fall sluta med tabletterna och så får vi se hur det går.
Han fick också börja gå promenader igen, vilket känns jätteskönt. Det är visserligen bara koppelpromenader, inget lösspring eller lek och fortfarande lugn och ro inomhus, men promenader är en bra början! Det känns skönt att han slipper ligga inne nu när det är så fint väder.
Vibrationsplattan ska han fortsätta med, men det räckte med 1-2 gånger i veckan nu.

Ollies beteendeproblem finns till viss del fortfarande kvar, även om de kanske har blivit något mildare, men eftersom han har gått med smärtan så länge att han tillslut agerade i "förebyggande syfte" har han förmodligen utvecklat ett invant beteende som fortfarande sitter kvar psykiskt även om smärtan inte finns kvar. Därför blev vi nu rekommenderade att träffa en hundtränare, eller "hundpsykolog" eller vad man nu vill kalla det, som ska utvärdera hans beteende och ge oss tips om hur vi ska hantera det.
Tyvärr finns den människan också i Västerås, men vad gör man inte? Han skulle tydligen vara jätteduktig. Jag vet inte vilka metoder han jobbar med, det en tycker är bra kan ju vara helt fel för en annan, men vi ger det en chans och om det skulle visa sig att det inte alls stämmer överens med våran syn får vi väl helt enkelt tacka för oss och gå.

Nu är planen att vi ska jobba på Ollies beteende och se om det blir bättre, och sedan ha återbesök på ReDog igen om ungefär två månader för att se om smärtan har kommit tillbaka utan tabletter eller inte.
För att fira att Ollie är smärtfri och att han får gå på vanliga promenader igen tog vi en lång promenad i vårsolen när vi kom hem, alla fyra. Snön smälter verkligen fort nu, och vi tog en paus på en bänk för att njuta av solen lite extra!

Nu är det ju så att Ollie som sagt inte får springa lös och busa runt, och inte hoppa upp på saker som han alltid gör utan att man ber honom. Inte så svårt att hindra, han är ju kopplad, tänkte jag. Men riktigt så enkelt var det inte, för Ollie hade tre veckors spring i benen och ville glädje-skutta upp på varenda sten vi såg. När jag inte var beredd flög han upp på en bänk som vi gick förbi, och sedan snabbt vidare upp på soptunnan som stod bredvid. Hundtassar på locket som bevis...

Det var väl inte hela världen, han hade ju väldigt roligt i alla fall, men nästa gång får jag nog vara lite mer uppmärksam. Det är bara att skylla mig själv som har lärt hunden att om hoppar man upp på saker och visar sina utomordentliga balanskunskaper så får man godis...

Försäkringstrubbel.

Ollie kämpar på med sin vibrationsträning. I morgon är det återbesök på ReDog och vi håller tummarna för att det har skett någon slags förändring till det bättre.

Ibland undrar man verkligen vad man har en försäkring till. Visst, Ollies försäkring har hjälpt mig mååånga gånger och varit väldigt bra att ha, men när det gäller vissa tilläggsförsäkringar känns det som att de bara hittar på en massa villkor för att slippa betala ersättning.

Tilläggsförsäkringen "Rehabilitering" har jag behövt använda två gånger. Första gången gick det inte eftersom det tydligen inte fanns någon diagnosticerad skada, då fick han gå på vatten-treadmill under benämningen friskvård som betalades ur egen ficka. Jag kan ju känna lite som så att blir man ordinerad att göra något sådant med hunden som man inte valt själv bara för friskvårdssyfte borde det räknas som rehabilitering, men tydligen inte då.
Andra gången är nu, då han i alla fall har fått en diagnosticerad smärta som borde gå under något av det som försäkringen ersätter för (ledsjukdom, ledskada, fraktur, diskbråck, muskel- och senskada), kommer jag tydligen inte heller att få ut något på försäkringen eftersom det visar sig att de bara ersätter rehabilitering med simning, massage, stretchning och treadmill, och alltså INTE vibrationsplatta. Suck!

Rehabilitering som rehabilitering, eller? Nej, tydligen inte. Man kan ju fråga sig varför de inte ersätter vibrationsplattan, den kanske är för ny inom djurvärlden, jag vet inte? Eller så anser de kanske att vissa saker bara är hokus pokus och inte värt att få ersättning för, de ersätter ju t.ex. inte heller för akupunktur som jag tror att vissa blir hjälpta av. Jag litar på fysioterapeuten och hans bedömning av att vibrationsplattan är det bästa för Ollie, men det känns väldigt tråkigt att försäkringsbolaget inte kan ta en remiss till rehabilitering och ersätta den upp till angivet belopp utan att behöva gå som katten kring het gröt med en massa små regler och bestämmelser som gör att jag inte kan utnyttja min försäkring.

Nej, det blir väl att betala ur egen ficka den här gången också. Det värsta är ju att vi inte vet hur länge Ollie kommer att behöva hålla på med det här. För 1250 kr får vi gå 10 gånger, och om det nu hade gått som det var tänkt, att han skulle vara där tre gånger i veckan, räcker dessa 1250 kr inte ens till en hel månads rehabilitering.
Jag antar att han kommer att få fortsätta med det här ett tag för att det ska ge någon effekt, och med ca 1500 kr i månaden för rehabilitering hade det varit skönt att få ta del av de där 6000 kronorna om året som min tilläggsförsäkring innehåller (även om de bara ersätter för tre sammanhängande månader av behandling, som en liten extra dum regel, men jag hade kanske fått i alla fall runt 4000 kr av dem). Vad är det jag betalar för egentligen?

När vi försäkrade Nikon tog vi alla tilläggsförsäkringar, bara för att få högsta möjliga chans att slippa betala stora summor för något som kanske hade kunnat ersättas för en mindre månadskostnad. Men det är väl så med försäkringar, man tror att man är säker när man har tecknat en försäkring, men det finns alltid något litet kryphål. Jag får väl i alla fall vara tacksam över att själva veterinärvårdsförsäkringen för Ollie har använts flitigt utan några problem och sparat mig många kronor, och även tilläggsförsäkringen för kostnad av mediciner. Men med det sagt tycker jag ändå att de bör se över sin rehabiliteringsförsäkring, om någon ska kunna ha nytta av den.

Vårig april.

Nu är det verkligen vårigt ute, solen värmer och snön smälter. Husse och jag tog en lång promenad med Nikon idag. Stackars Ollie fick stanna hemma. Vi har återbesök för Ollie på fredag, och jag håller tummarna för att han kan få börja röra på sig lite mer.
Nikon tyckte i alla fall att det var jätteroligt att vara ute! Vi stannade till i hundrastgården och lekte lite, han har verkligen blivit duktig på loss och på att komma tillbaka med kastad leksak, jättekul! Här kommer en liten film från rastgården. Det märks att han har ärvt mamma Razzlas tokhöga hopp-studs.

Ollie har fått nöja sig med små rastningsrundor och att ligga i solen och mysa. Om han kan hålla sig i skinnet får han vistas utanför hagen. Det märks verkligen att han är leksugen, men när hundarna är trötta går det bra.