En kamphund.

Jaha, då har Nikon blivit kallad kamphund för första gången. Vi visste ju att rasen följdes av en del fördomar, men man var liksom ändå inte riktigt beredd på något vis. Även om man tänkte innan att om man råkade ut för det skulle man föregå med gott exempel, vara trevlig och försöka informera och omvända människors tankesätt på ett positivt vis blev det i verkligheten inte alls så enkelt. Det är ju ett påhopp, klart man tar det personligt.
Jag trodde kanske att det skulle vara enklare att få folk att förstå att man inte ska döma hunden efter håren, men när man pratar med en människa som totalt vägrar ta in information och bara spyr ur sig sina egna åsikter utan att ens lyssna på ett svar kan jag inte låta bli att bli defensiv.

Det hände när vi hade stannat vid hundrastgården under promenaden. Husse var med Nikon i ratsgården och jag och Ollie stod utanför (han måste ju ta det lugnt). En kvinna kom gående förbi med någon slags stövare som hängde i kopplet och drog emot oss. Sedan kom följande konversation:

Kvinnan: Är det där en valp? (pekar på Nikon)
Jag: Ja, han är 11 månader.
Kvinnan: Av vilken ras då?
Jag: Det är en staffordshire bullterrier.
Kvinnan: Jaha... är det sådan där kamphund?
Jag: Det finns ju ingen ras som heter kamphund...
Kvinnan: Jo, det gör det. Sådana har vi väldigt dåliga erfarenheter av, vi har sett hur det kan gå med sådana.
Husse: Vad är det för erfarenheter då?
Kvinnan: Att de inte är snälla.
Husse: Nu tycker jag att du är ute och cyklar lite.
Kvinnan: Nej, jag har haft hund i 25 år.
Jag: Jaha, var det renrasiga hundar du träffade på då eller? För det finns ju mycket oseriös blandrasavel där man inte tänker på mentaliteten.
Kvinnan: Ja, det var renrasiga.
Jag: Jaha, och det vet du?
Kvinnan: Ja.
Jag: Jag tycker i alla fall inte att du ska döma våran hund utifrån hans ras.
Kvinnan: Jo, men de är ju så. De kan inte umgås med andra hundar.
Jag: Jaså, hur kan det komma sig att våran bor med en annan hund då, som dessutom är mycket mindre?
Kvinnan: Men de är så, de spänner sig emot andra hundar. Man kan inte lita på sådana hundar.
Jag: Det kan man inte på någon hund innan man vet hur den är. Jag kan inte lita på att din hund är snäll heller.
Kvinnan: Min hund är snäll, hon har ett bra hundspråk och hon har lekt med 25-30 hundar i rastgården.
Jag: Jaha, min hund är också snäll.
Kvinnan: Jaja, den där kanske är okej, men vi kommer inte in i alla fall.
Jag: Det är ditt problem.

Ja, vad ska man säga? För det första hade hon inte ens frågat om hon fick komma in. Hon såg sig själv och enbart sig själv och allt handlade om huruvida hon skulle våga släppa in sin hund eller inte. Vem har sagt att vi litade blint på hennes hund eller ens ville att hon skulle komma in? Och varje gång man försökte svara henne eller ge en åsikt själv började hon prata i mun på en. Hon vara bara en förstå-sig-påare som ville tala om för oss vad vi hade för hund, som om hon visste bättre...

Kanske blir man van och härdad, kanske lär man sig att välja sina strider och bara strunta i folk som ändå inte vill lyssna (för det finns ju faktiskt de som ändrar uppfattning också). Jag tycker synd om de som får lyssna på liknande saker ofta, vi har ju i alla fall varit förskonade hittills, fast det kanske beror på att han inte såg så "farlig" ut som valp.

Tråkigt är det i alla fall, och jag hoppas att hon går förbi någon annan gång när Nikon leker med en hund (som t.ex. pensionärsparet med goldentiken som han lekte med för någon dag sedan) så att hon får se hur fel hon har. Ollie sa hon inte ett ord om, men jag kanske borde ha upplyst henne om att den av våra hundar som är mest tjurig och "vass" är lilla oskyldiga Ollie. Men det hade hon väl inte heller trott på, för varför ska man tro på vad någon annan säger om dennes egna hundar när man redan innan har bestämt sig för vad som är sant och inte?
Som tur är har vi fått många kommentarer från främlingar att Nikon är en fin hund! Och Ollie också såklart.

Igår var Ollie på vibrationsträning igen och Nikon följde med som sällskap. Killarna var extra snygga eftersom Nikon gick med sitt staffe-halsband och det nya kopplet som blev felskickat förut (ett ganska kort grå-svart koppel med gummi i för bättre grepp, från Julius K-9), och Ollie fick matcha med sin döskalle-scarf!

Senare på kvällen tog vi en promenad med vovvarna som då gick och glänste i sina matchande reflexvästar.

En kamphund i reflexväst, farlig som få.