Nikon var inte alls fokuserad. Jag hade förberett med mig att ta med våffla som godis, vilket brukar vara smaskens, och trodde att det skulle gå hem bättre än torrfoder som vi kör med hemma. Det gjorde det inte. Inomhus är han jättefokuserad och villig att jobba, ute var jag inte alls speciellt rolig... Leksak gick inte heller hem. Jag försökte köra lydnaden så långt vi har kommit inne, d.v.s. fritt följ med lite svängar, men det var katastrof. Han satte sig inte alls i snygg fotposition, följde mig väldigt okoncentrerat och satte sig inte vid stopp.
Jag tog Ollie en stund och lät Nikon ha väldigt tråkigt för att han kanske skulle vara mer peppad efter det. Ollie skötte sig hyfsat i lydnaden, efter en stund. Han har så otroligt mycket spring i benen nu eftersom han inte fått sträcka ut på flera veckor, så jag vågade knappt släppa honom med risk för att han skulle bli helt skogstokig. Men det gick faktiskt bra, han stannade snällt hos mig. Fast han var alldeles för pigg för att det skulle bli någon seriös träning, han är liksom spänd som en fjäder och bara väntar på ett frikommando så att han får släppa loss. Tyvärr blir det ju inget sådant förrän fysioterapeuten ger klartecken, så han får helt enkelt finna sig i situationen och jag får träna med lägre krav.
Andra chansen för Nikon gick något bättre, vissa saker tog han bra, men viljan och koncentrationen fattades. Det var ju första gången vi provade utomhus, med alla störningar som finns där, så jag får väl helt enkelt inse att jag dels måste jobba hårdare med motivationen, och dels sänka kraven. Jag hade bara önskat lite mer fokus på mig, nu kändes det som att jag inte var värd något i hans ögon. Inomhus är jag värd allt när vi tränar. Det blir något att jobba på, i små steg och med mycket lägre förväntningar. Jag måste se till att han får lite tid på sig att kolla in omgivningen, gå runt och nosa och röra lite på sig samt leka och umgås väldigt kravlöst en stund innan, så att han gör av med lite överskottsenergi och landar lite innan vi börjar träna.
När vi precis kom dit passade jag på att lägga varsitt spår åt grabbarna. Ollies spårande kämpade jag ju mycket med förra året och kom till en punkt där jag gav upp, men nu ville jag ändå ge honom en chans på ett riktigt nybörjarspår, och gjorde därför ett likadant som jag gjorde till Nikon. Nikon spårade någon enstaka gång förra året, men det var inte speciellt strukturerat och planerat, så nu ville jag börja på riktigt.
Spåren la jag enligt en metod som går ut på att man lägger godisbitar i spåren, ett s.k. näringsspår. Man börjar att trampa upp en liten fläck och lägger godis där som en början, sedan går man 10 steg där man lägger godis i varje fotsteg, sedan 10 steg där man lägger i vartannat fotsteg, och tillsist 10 steg där man lägger i var tredje fotsteg med en liten godishög som slut. Tanken är att hunden först ska leta efter godbitarna, men sedan när de glesnar börja gå efter spåret istället för att finna det goda. Liggtiden var ca 30 minuter.
Det positiva var att Ollie faktiskt gjorde det ganska bra. Han var lite för på och missade några godisar, men å andra sidan är han väl redan "programmerad" till att följa spåret och kanske inte brydde sig så mycket om godiset. Han blev ju väldigt flängig förut, från att ha gått som en klocka i spåret till att bara rusa och slarva, men nu verkade det som att han efter en bit faktiskt saktade ner och gick efter godbitarna och spåret. Han fick godkänt i alla fall, och kanske kan vi bygga vidare på det för att få bättre koncentration.
Nikon däremot... Oj, oj. Han brydde sig inte ens om godiset (våffelbitarna). Det verkade visserligen som att han spårade lite, men inte efter godiset. Han var i alla fall snygg i sin nya spårsele.
Han var lite "all over the place" skulle man kunna säga, och han passade också på att stanna för en skitpaus mitt i allt...
När han kom till slutet (jo, han kom faktiskt dit) tog han några enstaka bitar och vandrade sedan vidare. Jag försökte peka ut för honom att det låg värsta godis-skatten här, men han var inte så intresserad. Egentligen skulle jag haft godiset i en burk i slutet, det hade nog varit mer intressant inbillar jag mig, för burkar gillar han. Jag hade t.o.m. planerat att ha det så och tagit med mig en burk, men när vi kom fram insåg jag att jag också hade planerat att använda den som extern belöning i den andra träningen och valde därför att inte ha burken i spårslutet.
Vad lär man sig av det här då? Antingen får jag skippa godiset i spåret helt, eller så får jag hitta ett godis som är väldigt mycket godare. Jag kan prova att ha burk med godis i spårslutet, och jag kan prova att ha en leksak istället. Kanske bör jag förlänga liggtiden direkt. Det tål att tänkas på... Sedan bör man förstås se till att hunden är rastad när man spårar, men eftersom vi ändå hade varit ute ett tag innan det så kom det väldigt oförutsett.
Efter spårandet ville jag trots bristen på framgång försöka börja lite med framförgåendet med Nikon. Jag tänkte att det skulle vara en ganska enkel och rolig träning för Nikon, för i början går det bara ut på att hunden ska springa till en punkt med godis eller leksak. Först visar man antingen en burk med godbitar eller en leksak, låter hunden få ta del av det en liten stund, och tar sedan hunden i halsbandet och går iväg typ 30 meter, vänder och stannar där. Här "hetsar" man hunden mot godiset/leksaken samtidigt som man tar några steg framåt och säger "före" (eller valfritt kommando) när man släpper hunden. Hunden ska då springa till belöningen, och föraren ska komma efter och öppna godisburken eller leka med leksaken.
Första försöket lyckades Nikon slinka ur halsbandet eftersom jag hade halvstryp på honom. Då sprang han visserligen till godisburken, men jag hade ju inte hunnit göra min del. Jag gick i alla fall dit och belönade ändå! Nästa gång valde jag leksak, men då stannade han på vägen och tog en pinne istället. Jag försökte en gång till, men då ville han inte ens följa med mig bort utan krumbuktade och höll på. Då gav jag upp.
Jag kanske borde ha gett upp tidigare och tänkt att vi skulle börja smått, men jag hade som sagt så höga förväntningar och så mycket motivation! Jag ville verkligen träna, till skillnad från hunden... Men nu blev det som blev. Det är bara att tänka om, göra om och göra rätt till nästa gång. Försöka utgå mer från hundarnas situation än från mitt eget träningssug, och hoppas på att motivationen fortfarande finns kvar. För den var inte stor på hemvägen...
Det enda jag åkte hem med var leriga kläder och skinnflådda händer. Hoppas på bättre lycka nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar