Okej, nu får jag ge mig, tre poster på samma dag! Men jag kände mig bara tvungen att delge något som hände på rastningsrundan nyss, med tanke på hundägaransvaret. Jag känner att jag är en bra representant för ansvarsfulla hundägare. Jag tar hand om mina hundar, jag tar ansvar och jag har koll på dem, jag gör så gott jag kan för att andra inte ska störas och jag sköter mitt.
När jag var ute nyss hände just en sådan händelse som jag tycker är att visa respekt och ansvar. När vi skulle gå över bron ser jag att en tjej är på väg över med sina hundar. Hon går ensam med två hundar och jag går ensam med två hundar. Bron består endast av bilväg och en ganska smal trottoar. Istället för att bara knata på stannade jag och väntade. Hennes hundar såg inte ut att bry sig och mina hundar brydde sig inte, men av respekt lät jag henne gå över först därför att det helt enkelt är onödigt att mötas på en trottoar med fyra hundar där det inte finns något utrymme att gå undan, man vet aldrig vad som händer när man kommer inpå varandra. Hon gick dessutom över till andra sidan av vägen när hon hunnit över bron för att hon såg att jag stod och väntade. So far so good, precis så ska det vara. Jag menar inte att man ska undvika alla och ta stora omvägar, utan bara ge lite utrymme och inte utmana ödet.
Nöjd med mig själv fortsatte jag över bron och märker sedan att en människa med hund kommer bakom mig. Det är inte vilken hund som helst, utan det råkar vara Ollies ärkefiende, i alla från hans sida... Det finns en stor varghund här som Ollie inte tål. Varghunden är hur snäll och lugn som helst, den säger inte ett knyst och lunkar snällt bredvid husses sida. Jag vet inte vad det är med den här hunden som får Ollie att gå igång, kanske storleken.
Jag ser att Ollie får syn på hunden och kallar på hans uppmärksamhet. Han lyssnar och följer med mig, men när vi kommit över bron kommer varghunden för nära (enligt Ollie) och han börjar skälla. Helt plötsligt är han inte alls min duktiga hund längre, utan blir genast sinnebilden av en liten ettrig och skällande dvärghund, en sådan där som jag och många med mig avskyr (inte just hundarna då, men beteendet). Det enda som fattades var väl möjligen att jag inte hade ett flexikoppel som jag släppte ut i sin fulla längd när de gick förbi...
Varghundsägaren smiter förbi mig på gräset, väldigt smidigt och ansvarsfullt gjort, och jag står och känner mig som en väldigt oansvarig hundägare. Jag tycker nämligen att det hör till ansvaret att lära sin hund att det inte är okej att bete sig hur som helst emot andra hundar. Ollie är till 99 % jätteduktig, men just varghunden klarar han inte av, och jag lyckas bara bryta honom korta stunder och får inte tillbaka fokus innan han går igång igen. När vi står där och väntar på att de ska hinna vidare blir Ollie lugnare ju längre bort de kommer. Ett par med två gläfsande och dragande cavalier king charles spaniels går förbi oss, men de bryr sig Ollie inte alls om, då står han bara tyst och spanar efter varghunden. En bra sak var väl att Nikon var lugn, han verkar inte ta efter Ollie i varghundshatet, än så länge i alla fall.
Hursomhelst tycker jag fortfarande att jag är en ansvarig hundägare. Jag försöker komma till rätta med mina problem, även om jag inte alltid lyckas. Jag ville väl mest säga med det här att det såklart inte går att räkna med att alla ska bli supermänniskor som aldrig gör några fel, men det gäller i alla lägen att göra så gott man kan och att aldrig sluta att försöka visa den repsekt och det ansvar man kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar