Året som gått.

Nu är sista dagen på året här, och jag vill passa på att önska alla ett gott nytt år!
Det har hänt ganska mycket under året, både stort och smått, och här tänkte jag visa det i bilder.

En tråkig sak var förstås när vi fick reda på att Ollie hade smärta i ryggen och var tvungen att hållas i stillhet och gå på rehabilitering. Han fixade det i alla fall galant, både att ta det lugnt och att ligga på vibrationsplattan.

En sak som var desto roligare var att Nikon gick på utställningskurs med husse och skötte sig väldigt bra.

Vi började också spåra lite - med varierande resultat.

För Ollies del fortsatte 2013 med fler tråkigheter då han plötsligt fick stark klåda och vi efter mycket om och men fick reda på att han är allergisk mot bl.a. gräs - något som tydligen bara visar sig när han badar. Det blev både tratt och andra uppfinningar för att få honom att inte klia sönder sig innan vi fick bukt med problemet.

Nikon fyllde 1 år, och med stigande ålder insåg han att vatten faktiskt inte är så läskigt utan faktiskt ganska roligt.

Han fick också möjlighet att visa sina nya färdigheter på en riktig utställning, där resultatet blev ett Very Good med beröm för temperament och duktig förare.

Vi åkte till Stockholm och hälsade på min syster med sambo. Där tog vi en lång promenad i stan, och Nikon åkte tåg för första gången.

Vi åkte också på en längre semester där vi bland annat stannade på Öland.

Träning i olika former blev det förstås också under året.

En liten extra semester blev det när vi tog en dagstur till Uppsala.

En båttur hann vi också med.

Nikon gjorde MH med väldigt fina resultat - inga kvarstående rädslor och skottfast!

Där fick vi även chans att umgås lite med uppfödar-Louise och Micke eftersom vi sov en natt hos dem. Vi fick även träffa nästan hela Nikons familj, bland annat brorsan Aston.

När hösten kom tog vi en tur över Sveriges före detta sydligaste fjäll.

Nikon röntgades med fria höfter (A) och armbågar (0)!

Året bjöd även på några nya bekantskaper i rasthagen för hundarna.

Sedan blev det december och juletider, med allt vad det innebär.

Och här är vi nu. Nu önskar vi oss bara en så lugn nyårsafton som möjligt. God fortsättning på er!

Regnig promenad.

Det är verkligen busväder ute idag, men eftersom det säkert ändå kommer att börja smälla lite senare ville vi gå ut med hundarna så att de skulle få göra av med lite energi när det fortfarande var ljust ute. Det regnade och blåste, men det var bara att bege sig ut. Grabbarna fick ha sina regntäcken på sig.

Jag skrev ju nyligen att det är koppel på som gäller för Nikon när han inte vistas i inhägnade områden, men det får jag ta tillbaka. Idag var han faktiskt lös på promenaden. Vi gick nämligen ut på en udde, och när det är vatten på tre av fyra sidor känner jag mig ganska säker på att han inte kommer att sticka speciellt långt. Dessutom var det ju nästan storm, så det var ingen annan ute. Han skötte sig jättefint och kom på inkallning.

KLICKA HÄR för att se en film från stormpromenaden.

Snöfri promenad.

Spring i benen.

Ollie får vara lös mycket mer här hos mina föräldrar än han får vara hemma hos oss. Det passar helt enkelt inte att ha en hund lös på så många ställen i stan bland trafik, människor och andra hundar. Här är det lugnare och han kan i princip vara lös var som helst om jag vill. Det betyder att han får springa mer som han vill och får mycket mer frihet, men för Nikons del är det koppel som gäller. Ser han en katt eller hare eller något annat som rör sig är han borta på två sekunder.

För att Nikon skulle få springa av sig lite åkte vi till en inhägnad fotbollsplan och släppte honom där. Och som han sprang... De första fem minuterna bara sprang han omkring med en leksak i munnen och njöt i fulla drag. Gräset var plaskvått och det regnade lite, men det gjorde ingenting. Vi var där i nästan en timme och hann både med lite lek och lite träning. Vi tränade bland annat på inkallningen, och så fick han söka leksaker på planen.

KLICKA HÄR för att se en film från fotbollsplanen.

Hjälpredorna.

De ständiga följeslagarna i köket.

Mellandagar.

Vi tar det lugnt och myser runt hemma hos mina föräldrar. Någon vit jul fick vi inte, men julafton blev det ju ändå. Det snöade och blev vitt på kvällen igår, men det försvann under natten igen. Och det var väl lika bra egentligen. Jag har hellre barmark än slask och is. Nu när det är så milt väder kan man vara ute mycket mer med hundarna också, och man slipper frysa och klä på sig så mycket. Vi har gått promenader till olika ställen varje dag, nedan till en badplats.

För övrigt gör vi inte så mycket. Vi äter god mat och bara slappar. Hundarna är bortskämda med en gård att gå ut på, och vi är bortskämda med att bara kunna släppa ut dem på gården när de ska rastas. Igår hade vi lite klovård också.

Granen står så grön och grann i stugan, och Nikon har inte rivit den en enda gång. Fast det var vi inte oroliga över i år, han brydde sig inte ens om den förra året när han var yngre. Det enda han har gjort är att lyckas välta julbocken en gång, men det var inte med flit.

Vovvarna fick inga julklappar i år. De vet ju ändå inte vad det betyder, och de får så mycket året runt. Det har dessutom inte heller bjudits på speciellt mycket gott eftersom Ollie tydligen hade blivit lite rund förra gången vi vägde honom på vågen hos veterinären, så han får bara godis när han förtjänar det nu och då kan ju inte Nikon få heller eftersom det blir orättvist. Men jag tror att de njuter lika mycket som vi ändå.

Nu inväntar vi nyår!

God Jul.

Vi önskar er alla en God Jul!

Halsband.

Ollie har fått ett DAP-halsband. DAP finns olika varianter, t.ex. halsband och spray, och det avger lugnande feromoner som kan göra att hundar känner sig tryggare. Tanken är att det ska ha någon slags effekt på nyårsafton, eftersom Ollie är rädd för raketerna. Effekten varar i fyra veckor och det är bra att sätta på det en tid i förväg, så vi satte på det idag. Jag vet inte alls om det fungerar, och med tanke på att han är så rädd så är det ingen stor skillnad heller, men det är ju bättre än inget. Om det ger någon hjälp så är den välkommen.

Jag har aldrig provat att droga honom med tabletter från veterinären, och det vill jag inte heller göra eftersom jag har läst negativa saker om det. T.ex. hundar som är vid fullt medvetande men inte kan reagera, och det måste ju vara en ännu värre panik. Vi försöker hellre göra det bästa av situationen och underlätta så mycket som möjligt för honom.

Mycket att göra.

Det är redan den 17:e december och jag har bara lyckats göra två blogginlägg den här månaden. Skäms! Men så är det ibland. Det är mycket som ska göras i december, och speciellt nu sista veckan innan jul. Köttbullar ska rullas, julgodis ska bakas, julklappar ska köpas och det ena med det tredje. Inte mig emot, för jag gillar julstöket, men det blir inte så mycket tid över till annat.

På hundfronten händer det inte så mycket just nu. Det blir mest promenader nu, och det är inte så roligt att skriva om. Dessutom är det så trist väder, så man vill inte vara ute mer än nödvändigt. Så fort det kommer lite snö kommer plusgraderna och regnet tillbaka, och det blir is och slask överallt. Man kan ju alltid hoppas att det blir lite vitt till julafton, för nu är gräsmattorna gröna igen.

I helgen var vi hos husses föräldrar för att fira lite för-jul. Ollie och deras hund Mynta hade roligt tillsammans förut, men sedan Nikon kom in i bilden har det minst sagt varit kaos. Nikon kan inte uppföra sig, Mynta säger inte ifrån, och när Nikon är vild blir Ollie stressad. För att vi ska få ha det lugnt och kunna koncentrera oss på att vara på besök istället för att ta hand om en odräglig tonårshund har vi därför haft våra hundar i bilen när vi varit där de senaste gångerna.

Den här gången tog vi med oss kompostgaller och stängde av hallen så att våra hundar fick vara på ena sidan och Mynta på den andra. Det gick faktiskt bra. Lite skönsång från Nikon, men helt klart godkänt. Så den lösningen kommer vi nog att ta till fler gånger, och förhoppningsvis kommer vi till en punkt där galler inte behövs en vacker dag. Tyvärr tog jag inga kort, men de var bra söta där de låg bakom gallret och tyckte synd om sig själva.

Nu kör vi sista rycket innan julafton, och på måndag bär det av till mina föräldrar för lite lugn och ro över jul och nyår.

Julstök.

I helgen var vi hos mina föräldrar och bakade lussekatter. Hundarna var nyfikna förstås, men de fick inte smaka. Saffran är inte bra för hundar, och inte russin heller.

Vi har haft det lite vintrigt med snön som kom med stormen Sven, men det verkar som att den är på väg bort nu. Det är plusgrader ute och det är blött och halt. Jag hoppas att det kommer mer så att vi får en vit jul!

Ollie visar vägen.

När vi skulle ta en promenad på förmiddagen tänkte vi gå mot sjön, men Ollie hade andra planer. Han stod vänd åt andra hållet och ville inte ändra sig. Vi bestämde oss därför för att låta Ollie visa vägen, och följde helt enkelt efter honom dit han ville gå. Han började med att gå mot stan, väldigt målmedvetet. Vid ICA gick han över vägen. Vi brukar gå över där ibland, men lika ofta går vi rakt. Han ville väl gå längs med ån antar jag, för det var dit han gick.

Upp för en trapp och mot vägen igen gick vi, och vi började ana var Ollie var på väg. Jag trodde att han skulle gå rakt över vägen, men duktiga Ollie följde trottoaren en bit och gick sedan över på övergångsstället. Sedan följde vi ån igen med snabba steg. När Ollie fick visa vägen var han inte så noga med att stanna och nosa och kissa. Han hade ju ett mål i sikte, och han var så bestämd att han faktiskt drog i kopplet lite. Efter ett tag var vi framme, och då stod vi vid grinden till hundrastgården och Ollie väntade på att bli insläppt.

En sträcka på 1,3 kilometer ungefär, och Ollie visste precis var han skulle. Det är roligt att de hittar så bra själva, och han visste tydligen att han ville dit redan när vi gick ut genom dörren. Det roligaste var att han följde trafikreglerna och gick på övergångsstället där han faktiskt hade kunnat gå rakt fram. Han valde också vissa vägar väldigt målmedvetet. Vi brukar ta lite olika vägar till rastgården, och han visade tydligt vilken väg han ville ta. Kanske inte nödvändigtvis den rakaste och snabbaste vägen, men den vägen som Ollie ville gå just idag.

I rastgården fick Ollie vara i "lilla hagen" och Nikon i "stora hagen". De är egentligen lika stora, men den ena är för små hundar och den andra för stora. Eftersom Ollie och Nikon inte kan leka ihop (Nikon är för bufflig oförsiktig) så får de vara på olika sidor. Ollie skuttade runt och sökte godis och letade efter en tennisboll som vi hittade och som jag gömde på olika kluriga ställen. Nikon lekte lite med en dalmatinertik som var i stora hagen. Efter en stund gick tiken och ägaren, och sedan kom en annan hund som vi träffat några gånger när vi har varit ute på promenad.

Hunden heter Anton, vilket är ett väldigt gulligt namn på den stora hunden. Han ser ut som en vinthund av något slag, och idag fick vi veta att han är en dobermann/greyhound-blandis. Nikon och Anton fick chans att leka lite för första gången, och trots att Anton är 10 år och har en del ålderskrämpor var han otroligt snabb när han fick upp fart. Nikon hade inte haft en chans om de hade varit på en större yta. Hundarna hade riktigt roligt tillsammans, och efter ett tag var det dags att gå hem och vi tog sällskap med Anton och hans matte en bit. Ollie var nöjd med sitt val att gå till hundrastgården, och det var Nikon också.

På hal is.

I morgon är det första december, och än så länge har vi ingen snö. Det är plusgrader ibland och minusgrader ibland. Lite frost är det närmaste julstämning vi kommer, men isen har i alla fall lagt sig på många vatten, så pass att folk redan är ute och åker skridskor. Husse och hundarna testade den när de var ute på promenad igår. Dock utan skridskor.

Idag har vi julpyntat lite och tagit fram adventsljusstakar och stjärnor. Innan det blev mörkt tog vi en mysig promenad där grabbarna fick sträcka på benen i rastgården. Det var härligt väder med strålande sol och frisk luft.

Rosa påsar.

När det var dags att köpa nya bajspåsar fanns inte det märket som jag brukar köpa. Jag har haft samma sedan Ollie var valp. Svarta påsar med knythandtag som doftar citron. De har funnits på Rusta och ÖoB. Alltid samma påsar, förutom att förpackningen har bytt utseende en gång.

Det jag gillar med de här påsarna är först och främst att de är lagom stora. Jag som inte har så stora högar att plocka upp behöver inte bära runt på ica-kassar direkt. Jag gillar också att påsarna har knythandtag. Det är ett krav, då jag vill kunna knyta påsen lätt och bära den på ett finger. Att de doftar citron gör varken till eller från för mig. I början var det lite mysigt, men ärligt talat lär man sig att förknippa den där citronlukten med bajs efter ett tag... Att de är miljövänliga är förstås ett plus!

Det allra bästa med de här påsarna är i alla fall att de ligger styckvis, d.v.s. de sitter inte på rulle. Eller det var det jag tyckte förut i alla fall. När Ollie var valp upptäckte jag hur svårt det är att riva av en påse från en rulle samtidigt som man har en hund i famnen. Jag brukade alltid lyfta upp honom när vi var på väg ut, så att det inte skulle ske en olycka när jag höll på att ta på mig skorna. Påsar som man bara kunde dra ur en förpackning var perfekta, och förutom den allra första rullen har jag aldrig köpt några andra påsar än dessa.

Nu fanns påsarna helt plötsligt inte att köpa, vare sig på Rusta eller ÖoB. Jag blev tvungen att köpa en annan sort, och jag hittade påsar med knythandtag fast på rulle. Nu för tiden bryr jag mig inte ifall påsarna sitter på rulle eller inte. Jag har tid på mig, och en rulle är faktiskt enklare ihop med "Tuben" (som är min bajspåsehållare). Den är utformad efter rullar. Det som är lite roligt med de nya påsarna är att de är rosa! Jag gillar rosa, och nu fick jag äntligen chans att köpa rosa påsar med knythandtag, och utan mönster som jag har sett på andra.

Påsarna är snygga, men formen är inte lika bra som på de gamla. De nya påsarna är längre, men har kortare handtag, vilket gör det lite krångligare att knyta och mycket påse går åt bara i luft. Dessutom är de av ett tjockare material, lite mer sopsäckskänsla, och det gör också knytningen lite svårare. Det står inte heller något om att påsarna är miljövänliga. Men överlag är jag ganska nöjd ändå. Speciellt för att de är rosa.