Ollie visar vägen.

När vi skulle ta en promenad på förmiddagen tänkte vi gå mot sjön, men Ollie hade andra planer. Han stod vänd åt andra hållet och ville inte ändra sig. Vi bestämde oss därför för att låta Ollie visa vägen, och följde helt enkelt efter honom dit han ville gå. Han började med att gå mot stan, väldigt målmedvetet. Vid ICA gick han över vägen. Vi brukar gå över där ibland, men lika ofta går vi rakt. Han ville väl gå längs med ån antar jag, för det var dit han gick.

Upp för en trapp och mot vägen igen gick vi, och vi började ana var Ollie var på väg. Jag trodde att han skulle gå rakt över vägen, men duktiga Ollie följde trottoaren en bit och gick sedan över på övergångsstället. Sedan följde vi ån igen med snabba steg. När Ollie fick visa vägen var han inte så noga med att stanna och nosa och kissa. Han hade ju ett mål i sikte, och han var så bestämd att han faktiskt drog i kopplet lite. Efter ett tag var vi framme, och då stod vi vid grinden till hundrastgården och Ollie väntade på att bli insläppt.

En sträcka på 1,3 kilometer ungefär, och Ollie visste precis var han skulle. Det är roligt att de hittar så bra själva, och han visste tydligen att han ville dit redan när vi gick ut genom dörren. Det roligaste var att han följde trafikreglerna och gick på övergångsstället där han faktiskt hade kunnat gå rakt fram. Han valde också vissa vägar väldigt målmedvetet. Vi brukar ta lite olika vägar till rastgården, och han visade tydligt vilken väg han ville ta. Kanske inte nödvändigtvis den rakaste och snabbaste vägen, men den vägen som Ollie ville gå just idag.

I rastgården fick Ollie vara i "lilla hagen" och Nikon i "stora hagen". De är egentligen lika stora, men den ena är för små hundar och den andra för stora. Eftersom Ollie och Nikon inte kan leka ihop (Nikon är för bufflig oförsiktig) så får de vara på olika sidor. Ollie skuttade runt och sökte godis och letade efter en tennisboll som vi hittade och som jag gömde på olika kluriga ställen. Nikon lekte lite med en dalmatinertik som var i stora hagen. Efter en stund gick tiken och ägaren, och sedan kom en annan hund som vi träffat några gånger när vi har varit ute på promenad.

Hunden heter Anton, vilket är ett väldigt gulligt namn på den stora hunden. Han ser ut som en vinthund av något slag, och idag fick vi veta att han är en dobermann/greyhound-blandis. Nikon och Anton fick chans att leka lite för första gången, och trots att Anton är 10 år och har en del ålderskrämpor var han otroligt snabb när han fick upp fart. Nikon hade inte haft en chans om de hade varit på en större yta. Hundarna hade riktigt roligt tillsammans, och efter ett tag var det dags att gå hem och vi tog sällskap med Anton och hans matte en bit. Ollie var nöjd med sitt val att gå till hundrastgården, och det var Nikon också.