Promenader.

Våren är på gång, men igår kväll och idag har det faktiskt snöat lite igen. Som tur är lägger det sig inte utan smälter bort ganska omgående. Typiskt aprilväder med andra ord.

Igår gick vi en lång promenad längs en grusväg i skogen. Ollie får ju inte vara lös, men han fick tillåtelse att gå i flexikoppel i alla fall för att få lite mer frihet. Det är egentligen ingen större skillnad att honom lös eller i koppel, han är ganska lugn ändå och håller sig bredvid när man promenerar, så det spelar liksom ingen roll. Men ibland, speciellt om man stannar till på något ställe eller befinner sig utanför vägen, kan han rusa runt ordentligt. Så för att utesluta risken för sådana frispel får han gå i koppel ändå.
Nikon gick med långlina och tyckte att det var jättehärligt att gå där gräset hade kommit fram vid vägkanten. Där fick han ordentligt fäste och kunde riva runt och sträcka på benen. Han var för övrigt väldigt duktig med inkallningen, men vi litar ändå inte på honom till 100 %, så linan är en bra lösning.

Idag har jag gått en runda ensam med hundarna. Vid det här laget har jag i alla fall blivit specialist på att hantera två koppel utan vidare trassel! Fast när vovvarna ska hälsa på någon ute kan det förstås bli lite trassligt. Jag gick förbi två äldre damer och den ena sa "Oj, vilken liten fin hund du har". Hon sträckte fram handen och jag släppte fram Ollie, men Nikon ville förstås också hälsa, och med en vild unghund kan det lätt bli lite koppeltrassel när han försöker komma fram.
Om någon vill hälsa brukar jag bara släppa fram den hunden de verkar intresserad av, det är lugnare än att släppa fram båda, och det är ju inte ens säkert att de vill hälsa på den andra hunden. Damerna tyckte i alla fall att Nikon också var fin, men eftersom han inte kan hälsa speciellt civiliserat på gamla damer höll jag honom i selen när de hälsade, och han passade på att bita lite i den ena damens jackärm.
Ollie är inte så noga med att hälsa på människor han inte känner, han går fram och nosar och viftar på svansen, kanske låter sig bli klappad lite och sedan är det bra. Väldigt smidigt med andra ord, om man jämför med Nikon. Damerna tyckte att det var väldigt lustigt att den lilla hunden var vuxen och den stora inte ens ett år.

På hemvägen mötte jag två cyklister, en mamma och en liten flicka. När de kommer emot mig hör jag flickan säga "Åh, titta mamma, där är en sådan hund som jag vill ha! Ser du?". "Ja, jag vill också ha en sådan hund" svarar mamman. "Ja, den där lilla!" säger flickan. "Nej" säger mamman "jag vill ha den stora!".
Det är roligt när folk gillar mina hundar och tycker att de är fina. Och det är framförallt roligt att vi hittills har varit förskonade från fördomar om Nikons ras!