Goda nyheter.

Klockan var 04:50 i morse när väckarklockan ringde. Klockan 05:00 steg vi upp och 45 minuter senare hade vi rastat och matat två trötta hundar och packat in oss i bilen för att åka på Ollies återbesök. Det tar två timmar att ta sig till Västerås och vi hade tid klockan 08:00. Egentligen hade vi kanske inte behövt ta just den tiden med tanke på hur lång resväg vi har, men eftersom husse jobbar eftermiddag-kväll idag var vi tvungna att ta en morgontid för att jag skulle slippa åka ensam. Vi visste ju inte hur lång tid det skulle ta heller eftersom förra besöket tog fem timmar, så vi ville ha god marginal.

Själva besöket gick snabbt. Stefan klämde igenom Ollie och kunde konstatera att han är smärtfri nu. Jippi! Tyvärr vet man ju inte om det beror på att smärtan faktiskt har gått över eller om han inte har ont för att han går på smärtstillande. Nu ska han i alla fall sluta med tabletterna och så får vi se hur det går.
Han fick också börja gå promenader igen, vilket känns jätteskönt. Det är visserligen bara koppelpromenader, inget lösspring eller lek och fortfarande lugn och ro inomhus, men promenader är en bra början! Det känns skönt att han slipper ligga inne nu när det är så fint väder.
Vibrationsplattan ska han fortsätta med, men det räckte med 1-2 gånger i veckan nu.

Ollies beteendeproblem finns till viss del fortfarande kvar, även om de kanske har blivit något mildare, men eftersom han har gått med smärtan så länge att han tillslut agerade i "förebyggande syfte" har han förmodligen utvecklat ett invant beteende som fortfarande sitter kvar psykiskt även om smärtan inte finns kvar. Därför blev vi nu rekommenderade att träffa en hundtränare, eller "hundpsykolog" eller vad man nu vill kalla det, som ska utvärdera hans beteende och ge oss tips om hur vi ska hantera det.
Tyvärr finns den människan också i Västerås, men vad gör man inte? Han skulle tydligen vara jätteduktig. Jag vet inte vilka metoder han jobbar med, det en tycker är bra kan ju vara helt fel för en annan, men vi ger det en chans och om det skulle visa sig att det inte alls stämmer överens med våran syn får vi väl helt enkelt tacka för oss och gå.

Nu är planen att vi ska jobba på Ollies beteende och se om det blir bättre, och sedan ha återbesök på ReDog igen om ungefär två månader för att se om smärtan har kommit tillbaka utan tabletter eller inte.
För att fira att Ollie är smärtfri och att han får gå på vanliga promenader igen tog vi en lång promenad i vårsolen när vi kom hem, alla fyra. Snön smälter verkligen fort nu, och vi tog en paus på en bänk för att njuta av solen lite extra!

Nu är det ju så att Ollie som sagt inte får springa lös och busa runt, och inte hoppa upp på saker som han alltid gör utan att man ber honom. Inte så svårt att hindra, han är ju kopplad, tänkte jag. Men riktigt så enkelt var det inte, för Ollie hade tre veckors spring i benen och ville glädje-skutta upp på varenda sten vi såg. När jag inte var beredd flög han upp på en bänk som vi gick förbi, och sedan snabbt vidare upp på soptunnan som stod bredvid. Hundtassar på locket som bevis...

Det var väl inte hela världen, han hade ju väldigt roligt i alla fall, men nästa gång får jag nog vara lite mer uppmärksam. Det är bara att skylla mig själv som har lärt hunden att om hoppar man upp på saker och visar sina utomordentliga balanskunskaper så får man godis...