Ollie är hyfsat enkel. Han skäller när det ringer på dörren, och han skäller lite när personerna går in, och sedan springer han runt lite och står på bakbenen och viftar på svansen och vill undersöka (och ibland hälsa, han tycker inte att det är det viktigaste).
När vi bara hade Ollie var det således enkelt att bara ta honom under armen när gästerna gick in, och sedan var det ganska lugnt. Nu är det inte fullt lika enkelt. Nikon tycker nämligen också om att hälsa gästerna välkomna, och då gärna med kroppstacklingar, hopp och tänder. Och när Nikon blir till sig skäller Ollie ännu mer, och det blir ganska ohållbart att välkomna gäster på det viset.
Hundarna brukar därför sättas bakom kompostgaller när vi får gäster, i alla fall den första stunden när gästerna kommer in, eller i vissa fall hela tiden om det är ett hyfsat kort besök och gästerna inte är så hundvana eller när vi inte orkar hålla koll på att Nikon inte ska slicka någon på tårna eller bita någon i byxbenet.
När de sitter bakom kompostgaller brukar Ollie efter en stund gå och lägga sig någonstans, och Nikon brukar ofta gnälla och tycka att världen är orättvis. Den här gången fick de vara bakom galler under hela den kortare visiten av de två andra vännerna eftersom en av dem är lite hundrädd, och det gick väldigt bra. Nikon sa ingenting.
Och inte nog med det, han betedde sig också som en hyfsat normal hund under resterande tid när min vän som sov över var här. Han ville bli klappad och han ville vara nära, men han gjorde inte många ansatser till att slickas, bitas, tacklas eller uppföra sig ohyfsat. Han kunde slappna av på ett sätt som jag aldrig har sett förut när vi haft gäster.
Antingen är det något fel på honom, eller så har han helt enkelt vuxit upp lite. Kan det vara så att han har mognat lite nu när han har fyllt tre år? Jag hoppas verkligen det, för det är ju så här jag vill att han ska vara! Min vän sa till och med att nu kan man verkligen se hur fin och go han är, förut har han bara farit runt som ett yrväder som man fått akta sig för.
Nikon har ju aldrig varit elak eller så, men valpfasonerna med att hänga i byxben och bitas har han inte släppt, även om det självklart har minskat. Men det är lite skillnad när en valp på fyra kilo hoppar och bits och när ett muskelpaket som väger fyra gånger så mycket gör det.
Staffar är "omogna" clowner som har sina egenheter för sig, och Nikon verkar ha en väldigt långsam utvecklingskurva vad gäller att bli vuxen, men än finns det hopp. Jag tror banne mig att han faktiskt börjar bli vuxen!
Man ska förstås komma ihåg att han bara är tre år, och Ollie är ju faktiskt sju år och har också varit ett yrväder när han var yngre (även om det inte direkt går att jämföra med Nikon). Ibland är det svårt att komma ihåg det. Ollie var så lätt att handskas med när han hoppade eller var vild - det var bara att ta honom under armen, men Nikon ställer man liksom större krav på eftersom han är en större hund.
Hur som helst så har Nikon i alla fall kommit en lång väg från det att han var en liten piraya som vi hämtade hos mamma Razzla. Det är lite svårt att komma ihåg det också ibland, men när man tänker efter inser man att han är på god väg att bli en vuxnare variant av sig själv. Fortfarande vild och tokig, men ändå lite mer mogen och sansad.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle beskriva Nikon som mogen och sansad, men efter den här helgen är jag nog nästan beredd att säga att han förtjänar det. Här är en bild på Nikon som jag har lånat från pappa Bilbos husse. Jag har faktiskt aldrig sett just den här bilden. Tänk vad liten han har varit ändå. Det gäller att påminna sig själv då och då om vilka framsteg han faktiskt gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar