Träningssugen.

Helgen spenderades både med och utan hundaktiviteter. Ollie fick vara ensam hemma några timmar när vi tvåbenta gjorde ohundiga saker. Oftast får han vara med oss, men ibland passar det bättre för honom att vara hemma, vilket inte är några problem för honom.

Igår följde vi med husse till crossbanan, och efter det åkte vi och hälsade på Mynta. Hundarna lekte som aldrig förr! Mynta hade precis fått en bra medicin för hennes onda knän, och hon var så pigg och glad. Det var väldigt roligt att se! Ollie har blivit så bekväm där nu så att han kan släppa fokus på att leka med Mynta hela tiden och har till och med tid för att kela med svärföräldrarna. Det är jätteskönt och man ser en otroligt stor skillnad i hundarnas relation sedan första gången vi var där.
Det hela började lite olyckligt med att Mynta löpte första gången vi var där, och efter det var Myntas bakdel det enda Ollie hade i skallen när vi kom på besök. Men kastreringen har definitivt hjälpt det problemet, och nu umgås de som normala hundar. Det är skönt för alla, men skönast är det nog för Ollie, som äntligen kan släppa stressen och slappna av!

Jag har tänkt en del på hundars vaktande av föremål gentemot varandra, och enligt mig är det okej att en hund vaktar en ägodel mot andra hundar, så länge det inte går till överdrift. Ett kort varningsmorr är normalt hundspråk, och så länge båda hundarna förstår varandra så är det inga problem. En hund har rätt att hävda att en annan hund inte får ta benet/leksaken som den använder just nu.
Vi fick se detta med Ollie och Mynta, och det var roligt att studera dem. En morot som låg på golvet var föremålet. Ollie ville gärna äga moroten, men han var inte så intresserad av att tugga på den. När han lämnade den gick Mynta (som älskar morötter) och tog den, och då blev den såklart intressant för Ollie igen och han ville ha tillbaka den. En gång tog han den till och med ur hennes mun, och hon släppte den utan protester. När han tittade bort stal hon den igen, och så höll det på ett tag. Det roliga var att ingen av dem vaktade speciellt mycket, det var inget bråk och knappt några morr alls (något enstaka från Ollie), de bara tog den från varandra under lugna omständigheter. Till slut fick Mynta äta upp moroten, och sedan var det inget mer med det. Det är fascinerande att studera hur hundar umgås och kommunicerar.

Efter besöket var Ollie trött, och sov i bilen på vägen hem.

Ikväll ska vi nog träna agility om vädret tillåter. Just nu är agility roligast att träna, vilket såklart är kul, men det är tråkigt att vi inte spårar längre. Spåret gick så dåligt flera gånger så det blev liksom inte roligt längre. Jag hoppas att vi tar upp det snart igen, och att det inte fortsätter att gå dåligt. Vi har inte provat att spåra efter noskvalsterbehandlingen, men vi vet ju inte heller säkert om han hade noskvalster. Vi måste nog prova ett kortare spår snart för att se om det är någon skillnad. Om det är motivationen som saknas så kanske den också kommer tillbaka lite nu när vi haft ett långt uppehåll. Snart är hösten och vintern här, och då kan vi varken träna agility eller spår.

Nu ska vi fila klorna och ta det lugnt ett tag. Jag har märkt att jag har blivit lite dålig på att ta bilder på saker vi gör, så jag får bättra mig på det! Jag vill också passa på att tacka mina bloggläsare, roligt att ni gillar bloggen!