Hej 2013.

Nyårsnatten bjöd på både goda och dåliga nyheter. De dåliga var visserligen väntade, för vi vet ju att Ollie brukar vara rädd. Och rädd var han.

De goda nyheterna var att Nikon knappt brydde sig alls om smällarna. Han tittade upp lite ibland, men släppte det snabbt igen. Vi gjorde vårt bästa för att låtsas som att det regnade (vilket det faktiskt nästan gjorde också) samt peppa honom att tänka på annat istället. Han var väldigt mottaglig för träning, han lekte, han gjorde sina behov utomhus och han vilade. Allt detta trots att det smällde ungefär från 21.30-02.30. Vi försökte givetvis hålla honom inne så mycket som möjligt, men när han är så duktig att han visar att han behöver gå ut så fick han göra det. Någon av oss följde med honom ut och tog med en näve godis, och gjorde det till ett trevligt tillfälle. Till slut började han till och med att skvallra på raketerna, d.v.s. han lärde sig förknippa ljudet med godisförväntan!

För Nikons del kunde vi inte önska oss ett bättre nyår!

För Ollies del var det som sagt värre. Vi försökte hålla hundarna åtskilda så att Nikon inte skulle "smittas" av Ollies rädsla, men Nikon verkade inte bry sig om att Ollie var rädd.

På tolvslaget när mina föräldrar och husse satt i soffan och skålade satt jag och Ollie i bilen i garaget, inlindade i filtar och lyssnade på musik. Så är det när man har en hund med speciella behov. Nikon satt med husse i soffan och brydde sig inte alls om raketerna, trots att det smällde som värst då.

Jag tror vi somnade runt klockan tre och Ollie spenderade första halvan av natten under sängen, sedan kom han upp och lade sig bredvid mig som vanligt. Stackarn.

Det värsta är att folk inte kan hålla sig till att smälla klockan tolv på nyårsafton. Det är lugnare här än hemma hos oss, men smällarna kommer man inte ifrån helt och hållet. Det har visserligen varit tyst tills igår kväll, men nu - mitt på dagen - ska det tydligen smällas igen. Några raketer kan knappast synas nu, den som smäller den här tiden på dagen måste bara vara intresserad av att höra själva smällen. Och DET gör mig irriterad. För nu sitter Ollie under sängen igen och skakar och tror att slutet är nära. Någon måtta får det vara!

Jag är i alla fall ofantligt glad över att Nikon beter sig precis som vanligt, och att han reagerade precis så som vi hade hoppats. Skottfastheten var viktig för oss eftersom vi inte ville se en till hund plågas så som Ollie gör, och eftersom nästan alla i Nikons släkt har gjort bra ifrån sig hoppades vi att Nikon skulle ärva deras anlag. Och det verkar han ha gjort. Bra avel gör skillnad!

Välkommen 2013, hoppas att du blir ett bra år!