Spenderbyxorna.

Med spenderbyxorna på spenderade vi dagen med att spendera pengar - på byxor. Jag vet inte varför, men sedan Nikon kom in i våra liv har vi insett fördelarna med att ha hundförarbyxor. Hundförarbyxor är alltså friluftsbyxor, sådana som tål lite väder, vind och smutsiga tassar. Ollie har visserligen också förmågan att smutsa ner ens byxor, men han har så förlåtande små tassar att man inte tänker lika mycket på det. När man däremot har tagit emot en knuff av två stora och leriga staffetassar känns byxorna plötsligt väldigt mycket smutsigare.

Dagen började med lite skogsvistelse på samma ställe där vi var igår. Innan vi började strosa runt bland träden lade jag två korta spår. Eftersom Ollies spårande har varit lite tveksamt ett tag och jag inte haft någon motivation att fortsätta med det ville jag nu göra ett kort spår bara för att testa. Jag lade även lite godis här och där i spåret, för att se om det gjorde någon skillnad i hans koncentrationsförmåga. Sedan gjorde jag ett likadant åt Nikon, bara för att testa helt enkelt, väldigt kort med godis i spåret.

När vi vandrade i skogen hörde vi plötsligt något som lät som en sprängning. Det arbetas för fullt i det området, men vi visste inte att de sprängde (och inte var det någon förvarning heller). Ollie, som både är rädd för åska och skott, brydde sig knappt alls. Det var väldigt skönt att se! Det hade kunnat sluta i en katastrofpromenad om han blivit rädd och bara velat springa till bilen. Han snabbade visserligen på takten lite och vek öronen bakåt, men han blev inte rädd, han blev mest lite misstänksam. Efter ett tag tänkte han nog inte på det alls, och allt gick väldigt smärtfritt.
Nikon reagerade mycket kraftigare på smällen, han hoppade till och tittade sig omkring och på oss. Vi ville inte göra någon stor affär av det utan gick vidare som om inget hade hänt, och då släppte han det direkt. Jag är stolt över dem båda två, Ollie för att han inte blev rädd och lyckades släppa det efter ett tag, och Nikon för att han faktiskt blev lite rädd (eller förvånad) men släppte det omgående och var precis som vanligt efteråt.

När vi kom tillbaka till starten fick hundarna spåra. Ollie gick sitt spår först. Jag tror att han blev lite osäker på vad han skulle göra, för han är ju så van vid godissök när det ligger godis på marken, och där scannar han ju av ett område istället för att följa ett spår. Det gick i alla fall ganska bra ändå, ibland såg det ut som att han blev mer koncentrerad på att följa spåret rätt när det fanns godis i vissa steg, men vid något tillfälle började han gå fram för fort och slarva som har varit hans problem förut. Det var i alla fall roligt att spåra igen, och Ollie hittade fram till målet så det får man väl tycka är okej ändå.

Nikon visste ju inte alls vad det var frågan om, så där fick man ha lite mer tålamod och mest undersöka hans reaktioner på det hela. När han hittade en godisbit började han också söka av just det området, men med lite vägledning fortsatte han framåt och ibland såg det faktiskt ut som att han spårade på riktigt även om det blev några valpskutt rakt ut i skogen här och där. Även Nikon hittade fram till målet, och det var roligt att gå hans första spår.

Efter spårandet var det dags att åka hem, och mina jeans var som vanligt fläckiga av hundtassar. Husse och jag bestämde oss för att lämna hundarna ensamma ett tag när de ändå var trötta och nöjda efter lite skogsvistelse. För Ollies del spelar det ingen roll när man lämnar honom, men Nikon vill jag inte gärna lämna i ett energiskt tillstånd.
Vi kikade i lite olika butiker efter bra hundförarbyxor, och insåg hur dyra de är... Efter ett tag hittade vi ändå bra byxor till ett rimligt pris. Rimligt är såklart relativt, men eftersom sådana byxor verkar kunna kosta precis hur mycket som helst bestämde vi oss ändå för att investera i ett par som inte kostade allt för mycket. Det blev alltså två par Fjällrävenbyxor, för 1000 kr styck, och de var faktiskt de billigaste vi hittade. Har man spenderbyxorna på sig så har man, det är i alla fall en investering och jag slipper tvätta mina vanliga så ofta. Husse fick sig även ett par kängor för en sexhundring eftersom han inte har några som är speciellt bra för skogsvistelse. Så nu är vi rustade för smutsiga tassar!