Ätmonstret.

När Ollie var valp stoppade han allt möjligt i munnen, precis som valpar gör. Det är ju något som går över med åldern, men när man är i den perioden är det allt annat än roligt. Nikon stoppar fortfarande massor av saker i munnen, och man måste ha stenkoll på honom när man är ute. Har man inte koll kan något olämpligt slinka ner, för han sväljer gärna sakerna också. Även den bästa kan ju tyvärr missa ibland, speciellt när man inte vet vad som döljer sig bland höstlöven, och valpen har en galen förmåga att sträcka ut halsen som en sköldpadda och nå saker som man trodde låg utom räckhåll.

De senaste dagarna har varit särskilt oroliga. Nikon lyckades vid ett tillfälle få tag på vad jag tror var en liten glasbit. Byteshandel fungerade inte, och föremålet åkte ner i magen. Efter lite googlande och samtal med en veterinär fick Nikon äta sparris, som på grund av sin trådliknande konstisens kan ha förmågan att "kapsla in" vassa föremål i magen. Sedan var det bara att hålla koll. Glasbitar hade ändå tydligen ganska liten risk att skada, värre var det med sådant som kan stoppa upp i magen.

Nikon mådde bra, åt och bajsade som vanligt, och vi kände att faran var över. Den känslan var dock kortvarig, för det dröjde inte länge förrän han smaskade i sig nästa olämpliga sak. Vi hann aldrig se vad det var, men det lät hårt. Det blev till att börja oroa sig och hålla koll igen. Även om man är orolig så kan man ju inte springa till veterinären så fort valpen smaskar i sig något, så länge man inte ser att det är något direkt farligt.

Nikon verkade må bra, åt med god aptit och var precis som vanligt, men på natten gick han upp och kräktes. Jag hörde att något tungt träffade golvet och skyndade mig att ta fast valpen så att han inte skulle få för sig att äta upp det igen. När jag tände lampan såg jag att det var en kärna, en stor kärna som förmodligen kom från ett plommon. Det kändes så otroligt skönt att den kom upp, och att vi fick veta vad det var han hade svalt. En sådan kärna hade nog kunnat sätta sig fast någonstans om det velat sig illa. När jag var yngre svalde en av katterna en lecakula som fastnade och fick opereras ut.

Just nu är det alltså lugnt igen, men man blir lite rädd när han sväljer saker utan att man hinner hindra honom eller se vad det är för något. Att han gillar mat är jag bara glad för, men det vore skönare om han kunde hålla sig till saker som faktiskt ska och får ätas. Behöver jag återigen nämna att jag längtar tills han växer upp?

Båda hundarna kan sitta som små tända ljus när det vankas något ätbart. Om det ändå kunde stanna vid det.