När det gäller bentuggande är bäddarna perfekt, för hemma hos oss är det förbjudet att tugga ben i möblerna. Det blir kladdigt och fläckigt, och det är inte så lätt att få bort fläckarna. Ollie är medveten om regeln och efterföljer den fint, men Nikon däremot tar en tur upp i sofforna med ben ungefär varje dag. Han lär sig väl förr eller senare han också, hoppas jag.
Ollie vill alltid vara på en mjukt underlag när han tuggar ben, och nu när det inte finns några mattor på golven är bädden det bästa stället att vara på (min förhoppning är att han ska fortsätta att vara i bädden när mattorna kommer på plats också). Nikon bryr sig inte så mycket om var han är, man han gillar också att tugga ben i bädden. Ollie har för övrigt börjat tugga mycket mer ben nu när lillebror är med som ett litet "dragplåster", och det är väldigt bra för hans tandstatus.
Att titta på hundarna när de tuggar ben kan vara väldigt underhållande. De byter ofta ben med varandra, för det som den andra tuggar på kan ju vara lite godare. Ofta har de samma tidsintervaller när det gäller benbyte, men ibland blir det så att någon av dem vill byta före den andra. Är det Ollie har han två alternativ, antingen tar han helt enkelt benet ifrån Nikon (för storebror har ju pondus nog att göra sådant) eller så ställer sig och stirrar med en sålt-smöret-och-tappat-pengarna-blick på Nikons ben. Är det Nikon som vill byta först ställer han sig och skäller Ollie i örat, den tekniken brukar dock inte hjälpa speciellt mycket.
Ibland tuggas det ben i olika bäddar...
...och ibland klämmer de ner sig i samma bädd.
(Ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitéten, att fotografera med mobilkameran i mörka rum är inte helt lätt, och går man iväg för att hämta den riktiga kameran har man missat allt när man kommer tillbaka).
Jag har ännu inte hunnit köpa något fleecetyg att ha i bäddarna, men det ska göras så snart som möjligt. Jag vill ju att mina grabbar ska ha det mysigt, och dessutom att det ska vara snyggt.
Igår var vi i hundrastgården igen. Det regnade och var kallt, men med regntäcke på går det bra ändå. Hundarna fick springa runt ock göra vad de ville, söka lite godis och leta efter matte/husse när vi gömde oss.
Idag har Nikon träffat staffen Theo igen som han och husse träffade ute för ett tag sedan. Även den här gången var det husse som var ute med Nikon när de träffades, så jag har faktiskt aldrig sett Theo (bara på bild). Husse sa i alla fall att hundarna hade haft roligt ihop eftersom de fick leka lösa på en grusplan ett tag. Husse var extra stolt över Nikon eftersom han var så duktig på kontakt, mitt i vildaste leken kom han som ett skott när husse ropade på honom. Duktigt!
Jag tog ut hundarna på en rastning nyss och Nikon skötte sig bra även då. Ibland kan jag känna att det vore så mycket skönare och enklare om man bodde i "skogen" och kunde ta ut hundarna utan att behöva stöta på grannen eller så. Vissa gånger när man ska ut känns det bara så typiskt att någon skulle befinna sig på gården precis när jag ska ut med Nikon, för då vet man att den där snabbkissen kommer att ta betydligt längre tid eftersom Nikon blir lite distraherad då. Och ibland känns det så typiskt att man ska behöva möta någon på trottoaren för man vet att allt kommer att ta så mycket längre tid med en valp som måste stanna och titta.
MEN...
Man kan ju se det som träningstillfällen också. Hade min hund bott i skogen och bara fått vistas lite i stan som miljöträning hade det förmodligen varit jobbigt den dagen man kanske skulle bli tvungen att flytta in till stan. Jag är glad att han får uppleva så mycket saker, och ju fler gånger han får göra det desto bättre kommer det ju att gå. När han har mött personer på trottoaren x antal gånger kommer det inte att vara lika intressant längre. Och även om grannen är superrolig så kommer han kanske att inse att ibland hälsar man och ibland inte.
Jag tog verkligen till mig den här tanken idag, och istället för att tycka att det var jobbigt att det var mycket trafik när vi skulle gå över vägen så ställde jag mig och passivitetstränade och väntade på ett bra tillfälle. Jag hade givetvis kunnat ställa mig vid övergångsstället, men eftersom man aldrig vet om Nikon kommer att hänga på eller inte och det skulle vara lite pinsamt att stå där med Ollie halvvägs över och Nikon som en stoppkloss åt andra hållet valde jag att vänta på en lucka istället.
Jag valde även att inte bli irriterad för att personen med "skällhundarna" (som vi kallar de, hundar som alltid skäller på oss) stannade onödigt länge framför oss där jag satt på huk med hundgodis i händerna och tränade kontakt vid hundmöten. Att han stod där med "skällhundarna" gav oss bara ett längre träningstillfälle, och även om inte Nikon höll ständig kontakt utan tänkte vandra fram till de andra hundarna några gånger är jag väldigt stolt över att han kom tillbaka till mig när jag bad honom.
Grabbarna skötte sig även utmärkt vid ett annat hundmöte som kunde varit lite provocerande, det var en liten terrier som hängde i änden av ett flexikoppel med blicken fäst på Ollie och Nikon, och drog så att det lät som att den höll på att strypa sig själv. Sådana hundmöten kan ju vara lite mer provocerande än ett hundmöte med en hund som lugnt går vid ägarens sidan, men båda mina grabbar var jätteduktiga och struntade i flexiterriern.
Även när jag skulle tillbaka över vägen stannade jag och passivitetstränade, och då ställde sig dessutom två damer mitt i vägen för mig. Perfekt, tänkte jag, för då fick Nikon både träna på att vara stilla och ha tråkigt och på att stå bredvid två pratande damer utan att behöva gå dit och presentera sig med tänderna.
Han skötte sig jättebra, efter en stund insåg han att vi stod stilla och då lugnade han ner sig. Ollie skötte sig såklart också jättebra, men det gör han ju nästan alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar