Valpen utvecklas.

Jag var nyss ute på en rastningsrunda med hundarna, och trots att det fortfarande är svårt att gå med två hundar i koppel, i synnerhet när en är en valp, så går det faktiskt riktigt bra ibland (och riktigt dåligt ibland). En svår sak med två koppel är att när man tror att man har båda kopplen i handen kan det vara så att man egentligen har två delar av samma koppel i handen medan det andra kopplet ligger på marken. Men det har ju inget med hundarna att göra, jag får helt enkelt lära mig att tänka lite mer. Det är i alla fall skönt att Ollie är ganska självgående ute så att jag slipper övervaka båda hundarna samtidigt.

Nikon tycker om att äta gräsklipp, äta fågelbajs, rulla sig i fågelbajs samt hitta och äta ruttna frukter ute. Seriöst, vad är det med folk som slänger frukt på gatorna i stan? Jag har väl aldrig sett så mycket frukt ute som nu, vilket ju kan bero på att jag har en fruktälskande valp som gör att jag uppmärksammar frukten mer. Men ändå, äter man en banan så är det ju inte så värst långt till närmsta soptunna när man ska slänga skalet. Äpplen ligger det visserligen mycket av på marken under äppelträden nu, och det kan ju vara fåglar eller andra djur som äter och bär omkring på dem, men bananträd har vi knappast här i stan.

Något som däremot är väldigt positivt är att Nikon har börjat lyssna mycket bättre. Han lyssnar kanske inte alltid när han behöver lyssna, men överlag lägger han större vikt vid vad jag säger. När han var nykomling här tyckte jag mest att hans hjärna verkade vara full av ludd, för han fattade verkligen ingenting, men nu är han jätteduktig på att självmant ta kontakt, lyssna till sitt namn och reagera med förväntan på beröm. I början tog han inte alls åt sig av beröm på samma sätt, men det är ju logiskt eftersom han då inte hade kopplat orden "bra" och "duktig" till vad jag menade. Nu tar han kontakt vid beröm eftersom han vet att det leder till något bra.

Trots att Nikon kan vara lika dryg som Yes diskmedel ibland har han hittills faktiskt inte gjort några hemska hyss än. Jag kan nästan garantera att han skulle göra det om han fick chansen, men tack vare att vi alltid försöker ha ögonen med oss är vårt hem än så länge skonat från förstörelse. Överlag tycker jag att han tuggar mindre nu, det syns t.ex. på mina armar och händer som nu för tiden oftast ser helt normala ut. Men vi längtar ändå tills mjölktänderna ryker, och det tror jag att Ollie också gör. Deras brottningsmatcher blir nog lite mer rättvisa när inte den ena parten har sylvassa gaddar i munnen.

Dagarna är ganska tråkiga nu, speciellt för Ollie kan jag tro. Eftersom husse har börjat jobba igen efter semestern är jag borta på dagarna och han på kvällarna. Det betyder att någon av oss alltid är ensam hemma med hundarna, och det i sin tur betyder att man inte direkt kan göra några större aktiviteter. Att ensam ta med både valp och vuxen ut på ett träningspass känns för svårt för att det ska vara roligt just nu, och inomhus kan man knappast göra något heller. Några längre promenader är det heller inte tal om. Det är tråkigt för Ollies skull, men det är den bästa lösningen vi har. Vi får försöka se till att Ollie får promenader och träning när det finns möjlighet.

Jag är i alla fall stolt över Ollie som är så bra på att ta det lugnt. Han har inte valt att skaffa valp, men han accepterar livet med korta rastningsrundor och en galen lillebror. Som tur är går tiden ganska snabbt, och Nikon är redan 16 veckor på måndag. Det står nog inte på förrän vi kan börja hitta på roliga saker på riktigt, men just nu får vi njuta av att se Nikon utvecklas och bli hund, även om det innebär lite koppeltrassel ibland.

Jag försökte ta en bild på hundarna när vi var ute, tyvärr var jag inte så stadig på handen, så alla bilderna blev suddiga. Den enda som blev okej var en när båda hundarna uppmärksammade något på andra sidan gatan och tittade bort. Ni får hålla till godo med den!