Själva hysset inträffade när husse och jag tog igen oss i soffan efter att vi intagit en pizza framför teven. Den lilla burken med kebabsås stod lite väl nära kanten på bordet, och dessutom hade ingen satt på locket. När vi satt där i godan ro slank Nikon upp sin nos på bordet, och på en nanosekund hade han greppat tag i såsburken. Resultatet blev sås på golvet, sås i soffan (fast bara några små prickar som tur var) samt en såsig nos på hunden i fråga.
Nikon, a.k.a. "Sås-snattaren", har alltså gjort sitt första hyss, och vi har lärt av vårat misstag. För det var ju trots allt ett misstag från vår sida att lämna den öppna såsburken så nära bordskanten. Nikon är en valp och vet inte bättre än att han ville ta sin chans på lite smaskig kebabsås. Så mycket sås fick han inte i sig, det mesta låg ju på golvet, och hela situationen var väldigt komisk. Han bjuder oss dagligen på många skratt, och ger oss också några gråa strån!
För övrigt har vi spenderat dagen med att gå en promenad. Husse tog den ena hunden och jag den andra. På hemvägen bytte vi hund, för det är inte den enklaste saken i världen att gå med Nikon, och det är skönt ibland att byta till drömhunden Ollie som knappt märks i handen. Vi gick två kilometer, fast det tog såklart ganska lång tid. Speciellt eftersom valpen envisas med att hitta frukt överallt. Idag tog han ytterligare ett bananskal (seriöst, sluta släng frukt i stan!), och några avverkade meter senare låg det en bananspya på vägen.
Förutom att leta gammal frukt tränade Nikon på att inte hälsa på andra hundar och människor, och att hälsa på andra hundar och människor. Att inte hälsa på människor är ungefär lika svårt som att hälsa på människor tycker han, mest för att han är så jättejätteglad men sitter fast i ett dumt koppel.
När han inte ska hälsa distraheras han med en godisbit, det fungerar bra ibland och dåligt ibland. När han får hälsa spritter hela han av glädje, och då gäller det att den han hälsar på inte är rädd om sina lemmar (fast vi förvarnar alltid om att han tycker om att hälsa med tänderna). Han kan helt enkelt inte kontrollera sin glädje, men det växer förhoppningsvis bort när han blir äldre. Inte glädjen alltså då, utan bitandet.
För att han ska lära sig att kontrollera sig själv bättre när man möter andra människor och hundar är det viktigt att han lär sig att man inte får hälsa på alla, men det är såklart också viktigt att han får träffa många olika snälla människor och andra snälla hundar. Det är lite av balansgång man får göra där.
Med tanke på Nikons vilja att äta upphittad frukt och stjäla kebabsås från bordet kan man kanske tro att han inte får någon mat hemma, men så är det såklart inte. Han älskar sin mat och äter som en hel häst, men han har blivit väldigt duktig på att lägga band på sig vid matningen. Från att hoppa som en gasell efter matskålen sätter han sig nu och väntar med ögonkontakt på ett "varsågod" innan han tar maten. Duktiga valpen!
Ollie är som vanligt alltid duktig, och tillsammans är de så söta. Det är otroligt skönt att de kan äta samtidigt i samma rum utan att vakta sin mat eller bry sig om varandra över huvud taget.
Såhär ser det ut innan maten serveras, det är en av dagens fyra portioner. Ollies mat till vänster och Nikons mat till höger.
Efteråt är skålarna nästan kliniskt rena. Nikons fortsätter gärna att slicka sin skål trots att maten är slut för länge sedan. Han slickar i skålen, på sidorna av skålen, och gärna också under skålen när han lyckas med att vända den upp och ner.
Mellan ätande, promenad, bentuggning, busbråk med storebror och såshyss har vi myst i soffan. Det är defintivt mer trångt i soffan med två hundar, och då har vi ändå ingen speciellt liten soffa. Trångheten beror mest på att båda hundarna oftast vill ligga precis där jag eller husse sitter eller ligger. Ofta har man en hund vid magen och en vid knävecken, så att man måste ligga som en serpentin ungefär. Ett annat scenario kan se ut såhär.
Nu myser vi en stund innan det är läggdags, och i morgon väntar förhoppningsvis nya spännande äventyr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar