Det luktar skit.

Nyss hemkommen från en rastningsrunda med grabbarna sitter jag här och känner att livet med hund är allt annat än himmelskt ibland.

Under rastningen gick jag som vanligt och passade på Nikon så att han skulle äta så lite fågelskit som möjligt, vilket inte alltid är det lättaste när man bor granne med ett gäng änder som använder hela gräsmattan där vi brukar gå som sin toalett. När jag tittar bort för ett ögonblick missar jag den stora högen av lös hundskit som någon vovve av modell större har åstadkommit, och som vovvens ägare inte plockat upp. Nikon, som inte tackar nej till lite bajs oavsett ursprung, var konstigt nog väldigt duktig och tog inte en enda tugga. Skönt, tänkte jag!

Väl hemma satte jag mig i soffan, och Nikon kröp upp vid min sida och lade sig till rätta. Efter en stund steg en något otrevlig doft upp från min valp. Men... luktar det inte skit? frågade jag mig själv. Och visst gjorde det det. Nikon hade visserligen inte ätit av bajset, men nog hade han trampat i det. Det var bara att resa sig och slänga valpen i badkaret. Typiskt, tänkte jag.

Att duscha av Nikon visade sig vara en något svår uppgift. När jag satte ner honom i badkaret och sträckte mig efter duschslangen hade han redan hunnit hoppa ur. Jag gjorde ett nytt försök och var verkligen snabb, men han var snabbare. Tredje gången tog jag ner slangen innan jag lyfte i hunden i badkaret, men han passade på att hoppa ur när jag skulle skruva på vattnet. På fjärde försöket höll jag i Nikon med den ena handen samtidigt som jag höll i duschmunstycket och skruvade på vattnet med den andra. Efter det gick det ganska bra, tassarna blev rena och jag fick till och med torka hans tassar utan att han försökte bitas när vi var klara. Men jag kan tillägga att han inte var den enda som var blöt efteråt.

Tillbaka i soffan igen, med en valp med rena tassar, dröjde det inte länge förrän han började hulka. Typiskt, tänkte jag, och hann precis få ner honom från soffan innan han fick ur sig en brun gegga av fågelbajs blandat med gräs - i sin bädd. Det var bara att resa sig upp igen.
Jag slängde snabbt in bädden i badrummet så att han inte skulle få chansen att återvinna bajs-gräs-blandningen en gång till... Under den tiden hann Nikon få ur sig ytterligare en brun klick, den här gången på golvet som tur var.
Jag tog lite papper och flaskan med såpa och vatten (som alltid står framme när det finns valp i huset) och började torka golvet. Nikon gick in i rummet bredvid och började hulka igen. Jaja, så länge han stannar på golvet, tänkte jag. Han gick hulkandes några steg, och precis innan han skulle avfyra sin tredje laddning hoppade han upp i soffan som står i det rummet. Typiskt, tänkte jag.

Iväg efter handduk att torka soffan med (som lyckligtvis är svart, hade han lagt en brun pöl i den ljusgrå soffan hade jag dött en smula), samtidigt som jag passade på valpen så att han inte skulle kaskadkräkas över något annat, kände jag mig plötsligt väldigt trött och ensam. Husse var på jobbet, och jag spenderade kvällen med att tvätta bort skit och torka upp spyor med skit i.

Som hundägare får man vara beredd på att alla saker inte är de mest angenäma att syssla med, men lyckligtvis väger det roliga upp det äckliga. Och lite skit i hörnen har ju ingen dött av.