Något att skriva om.

Jag har tänkt att jag ska blogga i flera dagar nu, men jag har inte haft något att skriva om. Vi har gjort vardagliga saker bara. Egentligen skulle jag haft lite fina bilder på Ollie och Mynta att blogga om för jag bad husse att ta med kameran när vi var där, men han glömde det så det blev inga bilder. Jag känner att mina suddiga mobilkort på hundarna inte kommer bli bättre än de jag lagt upp i tidigare inlägg. Det är så svårt att få dem på samma bild, och att vara stilla samtidigt. Nu ville jag ha ordentliga kort med lite rörelse i, men det får väl bli en annan gång.

Vi har gått promenader med busen, men det är fortfarande halt och nu har det dessutom kommit ett tunt lager snö så att man ser inte var det är isigt. Inte alls kul att vara ute då.
Husse jobbar dag hela veckan och då får jag i alla fall promenadsällskap på kvällarna. Det är skönt att ha någon att hålla i där det är extra halt.

En kort rastning för några dagar sedan blev ganska händelserik. Först kom några vuxna med ett litet barn fram till mig och Ollie. Jag stod precis och plockade upp bajs och hoppades att barnet inte skulle springa fram och göra Ollie obekväm när jag hade händerna fulla. Det händer nämligen att föräldrar låter sina barn peta hur som helst på okända hundar, vilket både är oansvarigt och respektlöst. Ollie har aldrig betett sig illa mot barn, men man vet ju aldrig hur barnet kommer att agera. En del barn är väldigt påträngade och oförsiktiga mot hundar. Barnet stannade i alla fall framför busen och började hoppa runt och skrika lite, och busen stod så snällt och tittade på barnet. Jag och de andra vuxna skrattade lite åt barnet som försökte kommunicera med hunden. Det är skönt att Ollie är så avslappnad runt barn trots att han inte haft chansen att umgås med barn speciellt mycket. Jag har aldrig haft någon med små barn i min bekantskapskrets när jag haft hund.

När vi gick vidare hörde jag en skällande hund på en gård, och några sekunder senare kom den springade emot oss. Det var en lös chihuahua. Jag satte mig på huk och blockerade hunden ifall den skulle göra något. Den kom fram och cirkulerade runt oss samtidigt som den morrade lite, men den lät inte speciellt aggressiv, den var nog mest lite vaktande och osäker. Busen sa ingenting utan verkade mest förvånad. Jag satt kvar för att ägaren som kom springades från gården skulle ha en chans att fånga in sin hund. Hade jag bara gått skulle nog hunden följt efter oss. Ägaren bad om ursäkt och jag sa att det var okej. Han fick inte tag i sin hund, som efter några varv runt oss travade iväg åt ett annat håll och försvann bakom en husknut med ägaren efter sig. Jag hoppas att han fick tag på den.

Vi stöter väldigt sällan på lösa hundar som inte lyssnar på sina ägare, trots att det är ett ganska vanligt problem i hund-Sverige. Det kan inte bero på var jag bor eftersom busen har bott i fyra olika städer utan att råka ut för det mer än 3-4 gånger. Vi kanske bara har haft tur. Det är i alla fall skönt att han hanterar både lösa hundar och barn utan problem.

Det har blivit lite klovård och några miniaktiviteter, som torrfoder i toarulle och i aktiveringsbollen.
Såhär ser det ut när jag filar klorna på busen.

Förresten har busen fått sin första smakbit av annan mat än veterinärmaten nu, fast det var en olyckshändelse. Jag råkade tappa en pytteliten bit stekt ägg på golvet som slank ner snabbt som attan, och husse tyckte att jag förlorade vad som tydligen har blivit en tävling om vem som kommer att ge Ollie en smakbit först. Men jag tycker inte att det räknas eftersom det inte var meningen. Men Ollie var nog lika glad för det.