Det luktar hund.

Alla vet väl hur hund luktar, eller speciellt blöt hund. Det är en lukt som man antingen gillar eller hatar. Själv är jag faktiskt inte speciellt förtjust i hundlukten, men sanningen är den att långt ifrån alla hundar luktar just hund. Min hund luktar kinaris, eller jasminris som det heter egentligen, sådant som man får på kinarestauranger. När han sover eller är nyvaken är doften som allra starkast, av någon anledning. Om han ligger bredvid en och vilar kommer det ibland små doftpustar av ris. Och när han är nyvaken och sträcker ut sig i sin fulla längd på rygg är det som att ha näsan över en portion ris.
Nu är väl kanske inte ris den allra bästa doften på jorden, men just min hund luktar otroligt gott. Han luktar inte alls hund, knappt ens när han är blöt. Hundar som "luktar hund" är ofta t.ex. gråhundar som bor i hundgård, eller liknande. Jag undrar om det finns fler hundar därute som luktar kinaris?
En lite underlig sak är dock att om Ollie har varit hos hundvakt i några dagar, så har han faktiskt nästan luktat lite hund när man hämtar honom. Kan det vara så att man blir immun mot hundlukten när man lever med hund? Min hund kanske egentligen luktar lite hund, utan att jag märker det. Men för mig luktar han i alla fall gott!

Det är fortfarande halt och tråkigt väder ute. Igår blev det en kort promenad, men det tog i alla fall lite extra tid eftersom jag var tvungen att gå så långsamt för att inte halka. Nu vill jag ha ordentligt promenadväder. Jag vet inte ens om jag ids gå ut på någon promenad idag, med risk för att bryta benen.
Jag skulle behöva börja träna något med Ollie, fortsätta med bolltricket som vi började på förut till exempel. Men jag har ingen motivation. Jag får nog ta mig i kragen helt enkelt och börja bara. Nu går det nog inte att spåra längre, annars hade jag gärna velat fortsätta med det. Eller går och går, klart att det går, men jag vill ha barmark i skogen om vi ska spåra, ingen snö och is.

I morgon blir det nog en tur till husses föräldrar och Mynta. Ollie har inte varit där på ett bra tag, men nu när han är frisk får han umgås med hundar igen.
Däremot äter han fortfarande specialfodret, och han har inte fått en enda smakbit av något annat sedan han började med det. Inget godis, inga ben, ingenting. Eftersom han är helt återställd nu och har ätit fodret i mer än tre veckor är det nog inga problem att börja ge honom andra saker, gradvis såklart, men det har fått ta sin tid helt enkelt. Man är ju lite nervös att han ska bli dålig igen. Och dessutom måste jag nog säga att det har varit skönt att ha en orsak till att inte ge honom godbitar. Under julen kändes det elakt att vi satt och åt all den goda maten, och busen låg bredvid bordet och fick inte ens smaka minsta lilla prinskorvsände. Men nu efter en tid känns det skönt att ha en anledning till att slippa ge honom smakbitar av vår mat. Även om han inte tigger ljudligt vid bordet är det ändå svårt att motstå små bedjande ögon och se hur glad han blir när han får en liten ärta, eller något annat. Det är så mycket enklare att hantera sitt samvete när man är förbjuden att ge honom något.

Eftersom vi har mycket kvar i påsen med torrfoder än tror jag att han ska få äta det tills det tar slut, nu när vi ändå har betalat för det. Och sedan gradvis börja blanda i hans gamla foder när det nya börjar ta slut. Så han får fortsätta med specialfodret ett tag till, även om det inte behövs. Burkmaten är däremot snart slut, vi är på sista burken nu. Han verkar gilla burkmaten jättemycket, så det blir lite trist för honom när han bara får äta torrfodret framöver. Jag hoppas att han inte tröttnar på det och blir krånglig med maten igen.

Dessutom undrar jag om jag vågar fortsätta med färskfodret när han går över på sin vanliga mat. Det finns ju en chans att det var färskfodret som orsakade hans magproblem. Vi fick ju aldrig reda på någon orsak. Foderspecialisten som vi pratade med på djursjukhuset var ingen förespråkare av färskfoder. Hon sa att bakterier lätt kunde uppstå i hanteringen av färskfoder, samt att det var svårt att garantera rätt näringsvärde i varje portion. Jag vet att många hundar fungerar mycket bättre på färskfoder än på torrfoder, och jag tycker personligen att ingredienser i hundfoder bör vara så rena som möjligt, och inte ha en massa underliga tillsatser som de flesta torrfoder har. Men jag vet ändå inte om jag vågar fortsätta med det. Magproblemen kom ju inte direkt efter bytet utan nästan exakt en månad efter, men det kan ju vara så att det fungerade i början men att det sedan blev "för mycket" för magen, eller att han råkade få en "dålig" portion just då. Det är något att tänka på.

Foderspecialisten sa även att Ollie kanske inte behöver äta specialfoder mot urinsten längre. Hon hade under sina år märkt att struvitstenar kunde komma av urinvägsinfektioner, som Ollie har behandlats för när han var yngre. Fast det var inte konstaterat urinvägsinfektion, utan bakterier i urinen. Dessa kunde eventuellt komma utifrån och inte direkt från blåsan, och kanske berodde på en liten förhudskatarr. Ollie har aldrig haft några stora problem med förhudskatarr. Sedan kastreringen har han inte haft några problem alls med det. Jag tror att det kan vara en bra idé att lämna in ett urinprov framöver för att se om det finns några tecken på urinsten nu. Han har dessutom aldrig haft stenar, bara kristaller i urinen.
Hon sa i alla fall att struvitstenar (som behandlas och förebyggs med specialfoder som Ollie vanligtvis äter) kunde försvinna, och att hon kunde hjälpa oss att hitta ett passande foder om det visade sig att hans urinstensproblem var borta. Fast jag tror att hon kommer att försöka sälja på oss något märke som djursjukhuset säljer, och de behöver inte nödvändigtvis vara de bästa bara för att de är "sponsrade" av fodersorterna.

Usch, det är så mycket att tänka på. Vi tar en sak i taget nu. Om Ollie har ätit specialfodret han äter nu ett tag borde man ju kunna utvärdera ifall han har "tagit skada" av att inte äta sitt urinstensfoder. Så ett urinprov framöver är nog steg ett. Sedan får vi se vad det blir för foder i framtiden.
Jag hoppas i alla fall att vi kommer att fortsätta att vara snåla med att ge Ollie godis och smakbitar av mat, även om han inte längre är förbjuden att smaka. Det vore ju faktiskt bara positivt, för vikten bland annat. Och det är skönt för oss att ha en anledning att stå emot när han ser sådär sockersöt ut. Vi får väl se när första smakbiten kommer, jag har i alla fall ingen brådska.
Och Maud, om vi ses i morgon, det blir inga levergodisar eller smakbitar av Myntas mat den här gången, lilla busen får nöja sig med klappar och kel, och trevligt hundsällskap!

Nu ska jag i alla fall ta ut Ollie på en liten rastning. Men jag måste väcka honom först. Han ligger bredvid mig och luktar kinaris, min lilla goding.