Hopplösa människor.

Ja, nu känner jag att jag vill klaga lite.

Jag är av den åsikten att mina hundar inte ska hälsa på alla hundar de ser ute, ju färre desto bättre faktiskt. Jag vill att mina hundar ska kunna möta andra hundar lugnt och fint, helst ignorera dem, utan att ha några förväntningar på att få hälsa. Om jag vill ha en hund som blir uppspelt varje gång den ser hund gör jag klokt i att låta den hälsa på alla hundar vi ser, gärna med lite stress inblandat, men nu vill jag inte ha det så. Jag är inte emot att hundar ska få umgås med andra hundar, och det händer väl då och då att mina hundar faktiskt får hälsa på andras hundar under promenad, om det är någon man känner igen eller en främling som frågar om det är okej och det känns okej för mig. Det är viktigt, framförallt för Nikon som är unghund, att träffa andra hundar och inte bara umgås med Ollie hela tiden, men jag vill kunna ta beslutet om vilka hundar han ska träffa och när det ska ske. Att en främling tar det beslutet åt mig är inte okej någonstans.

Jag är nog ganska naiv när det gäller andra hundar, jag tror gott om dem tills de visat motsatsen, kanske för att jag aldrig varit inblandad i någon hundattack. Jag är inte rädd att hundar ska slita sig och hoppa på mig och jag ber inte folk koppla sina lösa hundar så länge de inte stör mig. Jag bryr mig helt enkelt inte om andras hundar när vi är ute, jag koncentrerar mig på mina egna. Men, vissa människor har en alldeles för stor portion naivitet och alldeles för lite sunt förnuft och respekt. Jag skulle aldrig släppa fram mina hundar till en okänd hund av flera anledningar. För det första är det respektlöst, men även för att jag inte vet någonting om den okända hunden. Den kan vara sjuk eller ha ont, vilket kan betyda att den inte uppskattar att hälsa på andra hundar, den kan vara osäker eller aggressiv, det kan vara en tik som löper, eller den kanske t.o.m. bär på något smittsamt som t.ex. kennelhosta. Jag tror för övrigt inte att hundar har ett behov av att hälsa  på en massa andra hundar, det skapar bara en onödig stress att paras ihop med okända för att människorna tycker att det är gulligt. Att mötas i koppel blir även konstig situation för hundarna eftersom de inte får ett naturlig kroppsspråk då och inte kan röra sig som de vill.

När jag var ute på en promenad med Nikon idag kom jag till ett ställe där det var en stor vattenpöl över precis hela gångvägen. På en sidan vägen var det ett buskage och på andra sidan upptrampad snö där det stod fyra människor och tre hundar några meter in. Hundarna var uppspelta och det skälldes en del. Jag stannade till och övervägde om jag skulle pulsa i snön runt buskaget för att få störst chans att Nikon skulle hålla sig lugn, eller om jag skulle smita förbi människorna med hundar lite snabbt där det var upptrampat. Jag valde att smita förbi och tänkte att eftersom de här människorna redan står och samtalar och deras hundar är upptagna med varandra är det i alla fall ingen som kommer att "förstöra" för mig. Så fel jag hade. I samma sekund som jag tar första steget vänder sig en av människorna åt mitt hål, tar av sin hund halsbandet och kommer stövlandes emot mig samtidigt som hon med hög och ljus röst utbrister "här kommer en till hund som vill hälsa!".

Hennes hund springer fram till Nikon som blir väldigt uppspelt av hunden som hoppar runt honom och av kvinnans höga röst som fortsätter att mala på "ja, vad roligt, klart de ska hälsa, oj så roligt!". Han börjar dra i kopplet och hoppa, precis så som jag inte vill att det ska gå till när han ser andra hundar. Jag tar tag i hans sele för att lugna ner honom samtidigt som jag säger "kan du låta bli att hetsa upp min hund sådär?". Kvinnan blir genast tyst och kopplar sin hund med ett förskräckt uttryck. Eftersom jag inte vill att Nikon, eller staffar i allmänhet, ska få dåligt (sämre) rykte säger jag att han inte är farlig på något sätt men att han är en vild unghund som knappast behöver en massa stress för att gå igång, det klarar han så bra ändå. Kvinnan mjuknar lite och säger något om att det borde finnas en rastgård här så att hundarna fick springa omkring med varandra innan hon återgår till sin grupp.

Om man ska se något positivt så var det väl i så fall att hon inte hade några förutfattade meningar om Nikon utifrån hans ras eftersom hon inte hade några problem att släppa fram sin egen hund, men det är ju också just sådant som kan kosta hennes hund livet den dagen hon släpper fram den till fel hund. Det handlar om säkerhet och respekt, och sunt förnuft. Samma sak gäller barn förresten, jag har själv varit med om att föräldrar sagt till sina barn att gå och klappa den fina vovven där borta samtidigt som de pekar på min hund. För mig är det helt galet att man inte är mer rädd om sitt barn än att man låter det gå fram till en okänd hund som kanske bits eller har loppor eller vad som helst. Att de verkar tro att min hund är allmän egendom som de kan använda som leksak till sina barn utan att fråga mig är också skrämmande.

Varför saknar vissa människor helt dessa spärrar? Vad är det som gör att de tvunget måste tränga sig på? Det spelar liksom ingen roll att man undviker ögonkontakt, tittar åt ett annat håll, ser ointresserad eller upptagen ut. Det finns inget i mitt kroppsspråk som inbjuder till kontakt, snarare tvärtom, och ändå måste den tydligen tas.
En lite rolig sak är att jag har passerat de här hundägarna förut när de stod och "umgicks" med sina uppspelta hundar, och då hörde jag att en sa till de andra "titta vilka väluppfostrade hundar" när jag gick förbi med mina som var lugna. Ja, gissa hur jag får dem så? Det är i alla fall inte genom att släppa fram dem vind för våg till alla hundar jag ser samtidigt som jag stressar upp situationen ännu mer genom att prata hysteriskt med gäll röst.

Snälla hundägare, respekt och sunt förnuft, ska det vara så svårt?