Veterinärbesök - smärtutredning.

Jag vet inte om jag har nämnt det förut, det är ett lite känsligt ämne, men Ollie började för ca ett år sedan, innan vi fick Nikon, att visa en del beteendeförändringar. Vi var hos veterinär då, tog prover för fästingsjukdomar och fick hela hunden undersökt efter tecken på smärta, men fick då veta att alla prover var negativa och att han inte hade någon smärta. Det här har gått gnagt i mig länge, och efter hand som beteendet blev sämre och sämre men ingen kunde hitta någon orsak kunde jag ändå inte acceptera att Ollie helt enkelt bara plötsligt hade blivit knäpp. Det har varit en ångestfylld period där man känt sig väldigt maktlös, och vis av tidigare erfarenheter kunde jag inte lita på att veterinärerna sa att han var fysiskt frisk trots att de klämt och känt igenom honom utan att han visade någonting.

Det hela började med att Ollie plötsligt kunde flyga upp utan anledning när han låg och vilade bredvid en och man rörde lite på sig. Det blev med tiden värre och värre, först började han att morra när han flög upp och sedan eskalerade det till att han ibland oprovocerat högg efter oss. Det skedde alltid i samband med att han vilade och man rörde lite på sig, och på senare tid har det räckt med att man harklar sig eller vickar lite på lillfingret utan att ens röra honom. Det var som att han hade en zoon omkring sig där inget fick störa när han vilade och inte var på sin vakt, och till slut högg han nästan i "förebyggande syfte". Det är inga riktiga bett, det går inte hål i huden, utan mer som en varning för att han känner sig trängd eller påhoppad. Det hände inte alltid, men alldeles för ofta för att det ska vara normalt.

Att våga erkänna för sig själv att ens hund har dålig mentalitet, är aggressiv och kanske inte passar i vårt samhälle, i vår familj, har varit väldigt svårt. Jag har sökt massor av möjliga förklaringar, letat på nätet, läst böcker, o.s.v. Jag kunde bara inte tänka mig att min fina prins plötsligt hade fått det här beteendet, runt fyra år gammal, utan att det fanns någon underliggande orsak. Det kändes orimligt att det skulle dyka upp så sent i livet när det inte fanns där från början. Aggressiviteten har även följts av en del andra udda beteenden, men många av dem skulle också kunna bottna i smärta eller stress orsakat av smärta. Eftersom jag vägrade att ge upp innan jag hade gjort allt för min Ollie hittade jag en fysioterapeut med bra rykte, där andra hade fått sina hundar utredda för smärta med gott resultat, och bokade en tid där.

Idag kom så dagen när det var dags för veterinärbesök. För det första måste jag säga att stackars Nikon som fått sitta i bilen mycket idag har skött sig jättebra och inte klagat alls. Det tog två timmar enkel väg att åka dit och vi var där i fem timmar, med några pauser. Besöket började med att vi fick träffa Stefan Rosén, fysioterapeuten. Han började med att ställa lite frågor och kände sedan igenom Ollie från topp till tå. Förutom Ollies snedställda framben (som han fick gå på vattentreadmill för förut) där han hade lite galla (typ inflammation) och gick snett med, kunde han ganska snabbt konstatera en kraftig smärta i ländryggen. Ollie var så duktig och snäll, men när Stefan tryckte på ländryggen visade Ollie tydligt att det gjorde ont, väldigt ont. Han hade munkorg på sig för säkerhets skull.

Vad det beror på vet man inte riktigt, kanske har det att göra med att han snedbelastar och kompenserar för sitt snedställda framben, eller så kan det vara en gammal skada som inte blivit upptäckt och förvärrats med tiden. Musklerna var spända och kroppen var svag, utan stöd under magen säckade han ihop direkt när Stefan tryckte på bakre ryggen. För oss har han aldrig visat någon smärta, aldrig haltat eller något, så tyvärr var det ju tvunget att gå så långt att han började visa aggressivitet för att han har ont, och ännu mer tyvärr har han ju nu fått gå med det ett bra tag eftersom vi inte har fått rätt hjälp hos andra veterinärer. Jag förstår att alla veterinärer inte kan ha all specialkunskap, men att avfärda någon som är övertygad om att något är fel med ens bästa vän utan att ens skicka vidare till en specialist tycker jag är dåligt. Alla känner ju sin egen hund bäst, och det här bevisar bara för mig återigen att man aldrig ska lita på veterinärer utan läsa på och söka sig till det man behöver på egen hand.

Efter lite blodprov, röntgenplåtar och en del trippande fram och tillbaka i korridoren för att bedöma gången fick vi beskedet att Ollie nu ska äta två olika mediciner, en smärtstillande och en muskelavslappnande, samt äta ett kosttillskott för lederna och få ligga på en vibrationsplatta som träning/rehabilitering. Vibrationsplattan finns som tur är där vi bor, det hade varit ohållbart att ha fyra timmars resväg tre gånger i veckan för att vibrera i 15 min/gång. Vibrationerna ska hjälpa musklerna på något sätt. Förutom det ska han vila i tre veckor. Inget lösspring, inget lekande, inget springade, inte gå i trappor och helst inte ens hoppa upp och ner i möblerna. Jag känner att det sistnämnda kommer att vara jättesvårt att hindra, resten går nog ganska bra men vi kommer att få hålla hundarna åtskilda en hel del. Han får gå på 15-minuters promenader fyra gånger om dagen, inget mer. Det blir tråkigt för honom förstås, och lite svårt för oss, men det är för hans eget bästa och för att medicinerna ska ha bästa möjliga chans att verka.

Jag känner mig bara superlättad att någon faktiskt lyssnade på mig och på riktigt gick igenom Ollie ordentligt. Det är jättetråkigt att han har ont, men det hade ju varit mycket värre om han hade fått fortsätta gå och ha ont utan att vi visste om det, och kanske i längden behövts avlivas för sitt ökande aggressiva beteende. Nu får vi göra det bästa av situationen och hoppas att han svarar på behandlingen.
Nikon var som sagt jätteduktig idag, han och husse var ute på en promenad nyss för att han skulle få sträcka på benen lite efter all tid i bilen. Vi passade i alla fall på att gå in på en djuraffär och köpa en reflexväst åt Nikon som hade hade på sig nyss på promenaden. Husse säger att Nikon skötte sig utomordentligt!

Jag är så glad att jag inte gav upp och accepterade veterinärers svar om att ingenting var fel. Jag rekommenderar varmt ett besök hos Stefan Rosén på ReDog i Västerås för alla som är i liknande situationer. Han är väldigt duktig och kändes väldigt pålitlig, han tog sig även tiden att visa och förklara ingående vad han hade hittat, och dessutom är han väldigt bra med hundar. Ollie som brukar vara väldigt rädd hos veterinären var förvånansvärt lugn och orädd. Stefan ignorerade mest Ollie (förutom när han kände på honom) och det fick Ollie att slappna av och inte behöva känna sig "i centrum". När han inte fick uppmärksamhet, klappar och gulligull-prat som det annars brukar vara hos veterinären försvann rädslan.

Vi är trötta efter en lång dag, ledsna över att Ollie har ont, men lättade över att äntligen få en orsak och kunna bygga vidare på det.