Kvällspromenad med spår.

Idag tog vi en promenad på elljusspåret igen. Det är så mysigt att gå där när det är mörkt, och det är stor chans att stöta på vilda djur. Förra gången såg vi tre rådjur och en hare. Det är väldigt bra träning för hundarna. Idag såg jag bara en hare, och den var inte ens i skogen. Skogen var nämligen full av orienterare och joggare, så de vilda djuren höll sig nog borta.

Innan vi gick la vi varsitt spår åt grabbarna som de fick gå när vi kom tillbaka till bilen. Nikon spårade fantastiskt bra! För första gången kändes det som att han verkligen följde spåret, och det syntes också att han gick med nosen i backen där jag hade gått. Han blev lite störd av en människa som cyklade förbi, men han hittade spåret igen och spårade fint fram till slutet, trots att det var precis där som haren hade sprungit när jag la spåret!

För Ollie har det ju varit lite si och så med spårandet. Han tappade ju allt en vacker dag, och gick från att spåra klockrent till att inte spåra alls. Sedan dess har jag klurat och försökt komma på anledningar, försökt med än det ena och än det andra, utan att få några resultat. Jag funderade på att ge upp spårandet helt och hållet ett tag, men jag har ändå försökt lite då och då, och tagit det mest som det kommer. Misslyckas han så är det så, och man får göra det bästa av situationen.

Idag la husse spåret, och jag bestämde mig för att gå det helt på vinst och förlust, och bara låta honom leda mig oavsett var vi hamnade. Det var tydligen melodin, för plötsligt spårade han igen. Jag visste ungefär var spåret gick, men inte exakt, och det var väldigt intressant och framförallt skönt att inte veta var vi skulle. Eftersom jag inte visste precis var starten var fick jag helt enkelt bara gå ungefär i rätt riktning, och han hittade spåret ganska snabbt.

Förutom på ett ställde där han hittade något smaskigt att äta under en bänk, och ett ställe där han villade bort sig lite men hittade tillbaka, spårade han jättefint. Jag vet som sagt inte hur bra han följde spåret, men det syntes verkligen att han spårade med koncentration, och det är något jag inte har sett på länge. Dessutom kan ju spåret ha flyttat sig, t.ex. med vinden. Det var så skönt att släppa all kontroll och bara lita på hunden, och det kanske var just det som behövdes.

Slutade jag att lita på honom och ställde för stora krav förut? Jag vet inte. Jag tror inte att det enbart berodde på det, men det har kanske varit en orsak till att vi aldrig har hittat tillbaka. Det är inte säkert att det kommer att gå bra nästa gång bara för att det gjorde det nu, men jag känner ändå att det här var väldigt viktigt för mig, att se att Ollie fortfarande kan spåra. Hädanefter kommer jag att släppa på kraven och kontrollen, och inte gå spår som jag lagt själv, och bara lita på Ollie och se hur det går.

Det kan nog vara en nyttig läxa för spårandet med Nikon också, men där vill jag inte släppa kontrollen helt än. De var i alla fall jätteduktiga båda två idag, och det är härligt att vara riktigt nöjd efter spårningen.