Röntgen.

Idag har vi firat kanelbullens dag genom att röntga vår lilla kanelbulle. Det var nämligen dags att röntga Nikons höfter och armbågar. Röntga gör man för att uppfödar-Louise ska få reda på om hon har fått fram valpar med fina leder, och förstås även för att vi ska få veta hur vår hund ser ut på insidan.

Eftersom hundarna måste vara sederade när de röntgas, fick vi order om att inte ge Nikon någon frukost. Nikon tyckte inte alls att det var någon bra idé, och kräktes för att han var så tom i magen. Ollie fick äta när Nikon var ute, för att det inte skulle vara så orättvist.

Iväg kom vi i alla fall, och Nikon tyckte att det var helt okej att vänta i väntrummet.

När vi fick komma in på ett rum och mannen med den stora chipläsaren kom, var det möjligtvis lite säkrare att krypa in under matte och husses ben.

Upp på bordet och få spruta var inga problem. Det gick snabbt och smidigt. Sedan fick vi vänta en stund tills Nikon blev trött.

Några rötngenplåtar senare var det dags för Nikon att få en till spruta för att vakna upp. Det tog ett tag innan han var på benen.

När vi kom hem var han fortfarande trött och ynklig, så vi bäddade ner honom med sköna filtar.

Det tog ett tag innan han piggnade till, men trots det envisades han (precis som Ollie gör när han fått lugnande) att stå upp ibland. De vill väl så gärna ha kontroll över kroppen kanske, och kämpar emot den konstiga känslan.

Det är hemskt att se dem så, men man får försöka övertyga dem om att det är mysigare att ligga ner. Eller sitta, i alla fall.

Han är fortfarande lite gnällig och orolig, men han är nog sig själv igen i morgon. Såhär blev bilderna, men jag har ingen aning om ifall det ser bra ut eller inte. Det får vi veta om en vecka kanske, när proffs har läst av plåtarna.

Nu får vi bara vänta på resultatet, och jag är ganska nervös. Jag var nervös inför MH:t också, men inte på samma sätt. Då var jag mest nervös för att Nikon skulle vara olydig, vilket han också var, men jag var inte så nervös för själva resultatet. Nikon har varit så oförsiktig i sitt liv, slängt sig ut för stup och liknande, så han kan ju ha skadat sina leder. Dessutom började han passa (gå passgång) när benen sköt i höjden och inte fick plats att mötas under kroppen, och när han lärde sig att gå så var det väldigt svårt att "lära om" honom. Vi kämpar fortfarande med det, men han travar mycket mer nu.

Att passa är inte naturligt för kroppen, och kanske kan det leda till att lederna slits på ett onormalt sätt. Jag är lite rädd för det i alla fall. Dessutom bygger de inte muskler på rätt sätt när de passar, och dåliga muskler kan också göra leden slapp eftersom den inte hålls upp ordentligt av musklerna. Jag vet inte alls hur mycket det påverkar, men det är sådant jag har läst om. Jag vill inte ens uttala mig om bilderna, för jag vet inte hur det ska se ut, men om det vore helt knasigt kanske man skulle se det?

Han har i alla fall goda chanser att få bra leder genetiskt sett. Det var vi noga med när vi valde valpkull. Men det är ju både arv och miljö som spelar in. Det är helt enkelt bara att hoppas på det bästa, men vara beredd på det värsta.