Fisk i kapslar.

Jag har tidigare provat att ge Ollie fiskolja som tillskott till fodret, för det är väl allmänt känt att omega-3 gör alla möjliga sorts underverk med kroppen... Eller hur det nu var. För hundar är det bra för päls, hud, hjärta, leder, o.s.v. Man kan uppleva effekter som att trampdynorna blir mjukare och smidigare, pälsen blir mer glänsande och fäller mindre, och sådana saker. Som en extra boost för kroppen.

Först provade vi i flytande form som man häller på maten, men det gick inte hem hos grabben. Han tyckte inte om smaken. Idag inhandlades därför fiskolja i kapslar av märktet Standart. I Olles viktklass ska man ge en kapsel per 5 kg om dagen. Eftersom han väger 5 kg blir det alltså en kapsel per dag.
Det står även att det är bäst att fasa in med en fjärdedel av dosen per vecka tills man uppnåt full dos, men hur lätt är det att fasa i en kapsel? Jag får nog helt enkelt fasa in genom att ge kanske var fjärde dag i början istället. Annars måste jag ju klippa söner en kapsel och mäta upp en fjärdedel av innehållet, vilket säger sig självt att det är i princip omöjligt.
Tecken på att kroppen inte tar upp allt och gör sig av med överskottet är lös eller gulaktig avföring, ser man det ska man minska doseringen tills avföringen blir normal igen. Så jag antar att det är det jag får hålla utkik efter, och i så fall börja laborera med att sticka hål på kapslarna om det skulle visa sig att det blir för mycket för kroppen.

Jag provade att ge honom en kapsel som den var, i hopp om att han skulle svälja den. Men han ville inte ens ta den i munnen. Det kan man ju förstå, för det är ju som en liten plastbit. Sedan provade jag att smyga in den i en bit ost. Första gången spottade han ut den, andra gången spottade han ut den, men tredje gången gillt slank den ner med osten.

Trots medicinering har Ollies tass inte slutat knäppa. Blir den inte magiskt bättre på två dagar ska vi ringa veterinären igen och få komma till en sjukgymnast.
Jag funderar nu på om det var dumt av mig att ge honom fiskolja i samband med att han medicinerar? Fast det borde väl inte vara någon fara, det är ju bara ett vitamintillskott ungefär. Han ska ju i alla fall inte få någon mer nu på några dagar, och vi har bara två dagar med medicin kvar.

Som tur är verkar han ju inte ha ont av sina tassproblem, och vi fick inga restriktioner från veterinären angående motion, så vi promenerar på ungefär som vanligt.
Här kommer en bild från dagens promenad. Det fick bli med mobilkameran den här gången.

Det var skönt ute trots att våren inte riktigt vill visa sin varmaste sida. Vi tog det ganska lugnt och gick mest och strosade (jag) och nosade (hunden). Det blev även lite godissök under vägen.

Jag tänker ungefär varje gång jag ska träna med Ollie på att jag verkligen önskar mig en trädgård. Visst kan man träna lydnad inomhus, men det är på gränsen till för trångt i vår lägenhet. Det blir mycket bättre resultat utomhus. Och visst kan man ta första bästa gräsplätt ute, men jag vill bara kunna gå ut genom dörren och sätta igång, inte göra det mitt bland promenerare, cyklare, joggare och bilar.
Agility vore också så mycket enklare med en egen trädgård. Då slapp vi ta bilen och hitta en lämplig, ledig gräsmatta där vi kan packa upp våra hinder. Dessutom kunde vi bygga kontaktfältshinder, för de är ju inte så lätta att packa ner och frakta med sig, men väldigt ypperliga att ha ståendes i en trädgård.
Många tycker ju om att träna på brukshundklubb, och det gör väl jag med i viss mån. Men det kräver ju också att man måste ta sig dit först, och att det man vill göra kanske upptas av andra när man väl kommer dit. Och även om det är bra att träna med störning i form av andra människor och hundar omkring sig så vill jag kunna välja själv när jag vill ha störningen, och kunna utnyttja min gräsmatta som jag själv vill och när jag själv vill.

Ett eget hus och en egen gård, det vore perfekt. Tänk bara vad mycket lättare det skulle vara att rumsrenhetsträna en valp om man hade en egen trädgård. Man kunde bara gå utanför dörren och låta den göra sina behov, inga grannar som tittar snett för att man rastar hunden på innergården (nu gör de i och för sig inte det när vi kvällsrastar Ollie i buskarna, men ändå, man vet ju inte vad de tänker). Man vill ju inte gärna behöva springa ut till närmsta gräsplätt i slutet av gatan en gång i timmen med en valp och försöka få den att göra sina behov bland bilar, människor och annat.
Och tänkt vad skönt att ha en inhägnad gård där man kan släppa ut hunden, ha öppen dörr på sommaren utan att behöva kliva över ett kompostgaller varje gång man ska in eller ut.
Ja, jag önskar mig ett hus!