Will to please.

Idag fyller husse år! Det har vi såklart firat med frukost på sängen, tårta och paket. Tröttmössan Ollie ville såklart ligga kvar i sängen med husse, så jag fick smyga upp ensam i morse och baka scones och fixa frukostbrickan. Men när frukosten väl var i sängen blev han minsann klarvaken och charmade till sig en liten brödbit.

Jag har funderat lite över olika hundraser och deras arbetsvilja. En del raser är avlade för samarbete och har mycket "will to please", d.v.s. vilja att vara till lags. Andra raser är mer svårmotiverade och kräver mer tid och arbete från förarens sida för att uppnå samma resultat.

Jag har i och för sig träffat och umgåtts med många olika raser i mitt liv, men jag har bara tränat med en. En blandras dessutom, så där kan man ju inte direkt prata om rasegenskaper. Eftersom Ollie är 75 % terrier (50 % jack russel, 25 % släthårig fox) och 25 % papillon brukar jag oftast säga att han är en terrierblandis, om inte folk frågar om raserna. Terriers brukar ofta beskrivas som envisa, egensinniga, självständiga, viljestarka, o.s.v., även om det såklart skiljer mycket inom terrierraserna. För en svårmotiverad hund krävs oftast att man lägger upp träningen på ett annat sätt för att hunden inte ska bli uttråkad, och att man lägger stor vikt vid att hitta en bra belöning.

Att Ollie är terrier märks tydligt, men jag upplever honom inte som speciellt svårmotiverad. Envis och tuff är han, men han arbetar gärna för belöning. I de allra flesta fall gör han vad som helst för lite tråkigt, butiksköpt hundgodis. Däremot arbetar han inte för samarbetets skull, utan enbart för belöning, och ibland för att det är så roligt. I t.ex. agility tror jag att han tycker att det är lika roligt att springa banan som att belönas efteråt, men där är ju egentligen själva springadet en belöning i sig skulle man kunna säga.
Han är nästan alltid på träningshumör, förutsatt att jag ger honom rätt förutsättningar som att t.ex. göra av med fysisk överskottsenergi innan ett träningspass som inte har så mycket spring i sig. Jag tycker att han träningsmässigt har fått det bästa ur alla sina raser, en terrier med ett stänk av sällskapshund.

Däremot kan jag känna att träningen ibland går segt, att jag inte får de resultat jag vill ha. Jag tror att mycket beror på mig, att jag inte har tillräckligt mycket tålamod eller ibland kanske inte rätt kunskaper för att se vad som behöver göras för att komma vidare. Men jag kan ändå lite låta bli att fundera över hur det vore att träna en annan ras. Vissa som kämpar med sina hundar kommer helt plötsligt snabbt upp i bättre resultat när de byter ras till en som har mer "will to please".
Eftersom jag bara har tränat med Ollie har jag ju inget att jämföra med, och jag kan inte utvärdera hur pass mycket "will to please" han har. Är vilja att vara till lags just att vilja arbeta och samarbeta för arbetets skull, eller kan vilja att vara till lags även vara viljan att arbeta för belöning? Det kanske beror på hur man definierar det, men om jag ska sätta ord på uttrycket skulle jag säga att en hund med "will to please" arbetar för arbetets skull därför att arbetet i sig är en belöning.

Om man definierar det så tycker jag att Ollie har medelmycket "will to please". Han arbetar för arbetets skull när han själv finner nöje i arbetet, och för belöningens skull när själva arbetet inte är tillräckligt spännande. Kanske inte helt olikt - en terrier.