Komplimanger.

När busen var valp regnade det komplimanger över honom. Nästan alla man mötte ville klappa och gulla, ibland till den grad att det blev irriterande. Som om valpar vore allmän egendom. Jag förstår att man inte kan motstå en sockersöt valp, men lite respekt kan man ju visa och fråga innan man klappar någon annans hund.
Ibland tränar man ju på att valpen inte ska hälsa på alla den ser och kunna ha fokus på matte istället, då är ganska tråkigt när folk går fram och klappar och gullar utan att säga ett ord eller ens titta en i ögonen innan.
Så länge det inte går till överdrift är det såklart trevligt att folk tycker att man har en söt valp, och det är mysigt att stanna och prata hund med främlingar och se hur de ler åt den lille, och höra historier om vad de har haft för hundar i sitt liv.
Jag undrar om folk är lika trevliga mot en staffevalp? Jag hoppas det, även om jag säkert kommer att tröttna på klappande och gullande människor när, eller om, den dagen kommer då vi blir med valp igen...

Nu för tiden kommer inte komplimangerna riktigt lika ofta. Busen är såklart fortfarande sockersöt, men det är något med valpar som får folk att gå bananas. Ibland händer det dock att någon stannar till och vill hälsa på busen eller fråga vad han är för ras och tycker att han är fin. Och det är alltid roligt.
För några dagar sedan när vi var ute på promenad mötte vi en man som stannade och tyckte att busen var en fin hund. "Den där får du mycket glädje av" sa han. Jag höll med. "Han verkar så lugn och trygg" sa han. Då blev jag glad.
Även om jag älskar mitt lilla energiknippe som är högt och lågt och överallt och ingenstans är det precis så jag vill att han ska uppfattas när vi är ute bland folk och fä: lugn och trygg.
Det värmer i mattehjärtat.