Medias kamphund.

Det har nyligen varit två incidenter inte så långt härifrån med hundar som attackerar hundar. Media skriver kamphund i rubriken och spär på fördomarna kring dessa hundar.
Jag postade en av dessa nyheter, samt en nyhet om en fågelhund som bitit ett rådjur så illa att det fick avlivas, på forumet vovve.net igår. Idag kan man se att artikeln om hunden som bet ett rådjur har fått 10 kommentarer, medan artikeln om kamphunden har fått 341 kommentarer, och diskussionen är fortfarande het.
Ordet kamphund berör och upprör, vare sig man är för, emot eller någonstans mittemellan.

För den som vill läsa artiklarna, klicka på rubrikerna:
Kamphunden attackerade Ann-Charlottes hundar
Kamphund gick till attack
Hund bet av frambenen på ett rådjur

Hundar är rovdjur, och rovdjur attackerar, jagar och dödar sitt byte. Det kan vara svårt att tänka sig att den snälla, lilla sällskapshunden kan göra någon skada, men även den härstammar från början från samma rovdjur. Det är förstås logiskt att större, kraftigare hundar med starka käkar och mycket muskler gör större skada än en liten hund, speciellt på ett mindre byte. Men för att förstå varför dessa tråkiga händelser förekommer måste man först och främst förstå att alla hundar är hundar, oavsett ras. Det är väldigt orättvist att se på den attackerande hunden som en mördarhund, medan man ser på offret som en kär familjemedlem. För vem är det egentligen som är offret?

En kamphund är en hund som är avlad och tränad till kamp. Hundkamp är sedan länge förbjudet, men raserna finns kvar. I den seriösa renrasavlen av dessa raser ligger fokus på friska och mentalt stabila hundar som ändå är rastypiska. Det betyder att skärpan och modet finns kvar, men hundarna är stabila och trygga i sig själva och kan leva lugnt i vår hundtäta värld. Man avlar aldrig på osäkra eller aggressiva hundar, och man väljer ägare med omsorg.

En hund av kampras är alltså ingen kamphund, men detta ord har blivit samlingsnamnet för kampraserna. Ordet kamphund är inte negativt i sig, men medias användande av det har gjort att många får dåliga associationer. Kamphund kan jämföras med brukshund, jakthund och sällskapshund, men skillanden är att bruksraser, jaktraser och sällskapsraser fortfarande avlas för sitt syfte, medan kampraserna inte längre avlas för kamp.

En hund av kampras passar inte alla, och vill man ha en hund som kan leka med alla hundar man möter på promenaden bör man nog skaffa en annan ras. Även om raserna inte avlas för kamp längre finns såklart en del av arvet fortfarande kvar, och det är något man måste vara medveten om när man skaffar en sådan hund. Men återigen är alla hundar rovdjur, och det är inte många som höjer på ögonbrynen när en fågelhund skadar ett rådjur, eller för den delen när en sällskapshund tar en råtta. Så vad är egentligen skillanden?

Självklart är det inte okej att en hund skadar ett annat djur, oavsett om det är ett rådjur eller en annan hund. Men poängen ligger i att ägaren till hunden måste veta vad den har i kopplet, och förstå vad hundar är kapabla till. Det är ägarens skyldighet att uppfostra sin hund till en stabil hund som fungerar i samhället, och tillfredsställa de aktiverings- och motionsbehov som hunden kräver för att må bra. Kan man inte det bör man inte ha hund, eller byta till en ras som inte kräver lika mycket av ägaren.

Tyvärr finns det många oseriösa blandrasuppfödare, och även oseriösa renrasuppfödare, som bidrar till just olyckhändelser som dessa. Där bryr man sig inte om att avla på mentalt stabila hundar, och man korsar in andra raser som i kombination kan bli en katastrof, t.ex. kampraser blandat med vaktande raser.
Dessa "köksavlade" hundar drar till sig fel typ av ägare, för att de är billigare och för att de är lättare att köpa. En oseriös uppfödare har inte lika hårda krav på att hund och ägare ska passa ihop, och då blir det ännu mer katastrof. Människor som har sina hundar som statussymboler, som inte har kunskap om hur hundarna bör uppfostras och aktiveras, eller som till och med uppfostrar sina hundar till att bli just aggressiva, hade aldrig fått köpa hund från en seriös uppfödare.

Dessa osäkra, ouppfostrade hundar lever ständigt med sitt dåliga psyke. De mår inte bra, dels för att de hamnat hos fel ägare, och dels för att de inte hade rätt förutsättningar från början p.g.a. oseriös avel.
Självklart är det hemskt när olyckan är framme, och någon annan måste lida för att deras älskade hund blir biten eller till och med dödad, men om man tänker ett steg längre så är faktiskt både den attackerande hunden och den kära familjemedlemen offer i situationen. Det är aldrig en hunds fel att den beter sig illa. Det är alltid ägarens fel, och i viss mån avelns fel.

Om bara den seriösa renrasaveln för kampraser existerat hade inte kamphund haft en negativ innebörd, utan bara varit ett samlingsnamn för hundar som härstammar från kampaveln. Men när media skriker kamphund är det sällan de renrasiga, sunda hundarna som är bovarna. Tyvärr får de lida för det ändå. Kamphundsstämpeln försvinner inte förrän den oseriösa avlen försvinner, och det kommer med stor sannolikhet aldrig hända. Tillgång och efterfrågan styr, och så länge det finns oseriösa hundägare kommer det att finnas oseriösa uppfödare.

Som ägare till en en söt, liten terriermix är jag ganska skonad från omgivningens hundfördomar. Men om vi bestämmer oss för att skaffa en till hund, en staffordshire bullterrier, kommer kanske jag också få känna på hur det är att vara en hatad kamphundsägare.
Det enda man kan göra är att inte ta åt sig av andra människors fördomar, att vara ett gott föredöme i alla situationer, och att visa omvärlden hur underbara hundarna är när de är som de ska vara.
Jag vill att omgivningen ska se positivt på mig som en stolt kamphundsägare.