Godis har vi alltid med oss på promenader och... ja, överallt. Mina hundar har definitivt "köttbullelydnad". Inte så att de vägrar göra något om de inte får en muta, men har de gjort något förväntar de sig helt klart belöning. Och jag vill väl inte vara sämre än att jag ger dem belöning när de gjort något bra, för annars kanske de inte vill göra om det nästa gång.
Självklart får de inte godis för precis allt de gör, men när de lyssnar på kommandon, sköter sig vid hundmöten, när jag vill förstärka något positivt, o.s.v. De vet att efter muntligt beröm följer ofta snask. Och det fungerar.
Vid träning brukar jag variera belöningarna med leksak också, kamp går ju alltid hem! Men just i vardagssituationer är godisbelöningen så smidig, speciellt när man har två godisråttor till hundar. De lär se när de "ska" få godis, och detta kan de även utnyttja, de små rackarna.
Vissa saker har blivit rutin fast det kanske inte direkt förtjänar godisbelöning, som t.ex. att de "ska" ha godis när man kommit in och tagit av halsband/selar. I början var det ju väldigt smidigt att de satt snällt och väntade att bli avklädda och få godis när man kom in istället för att kuta rakt in och härja runt, och det är det väl visserligen fortfarande, men vid det här laget kan de gå in och ta det lugnt utan att bli mutade med godis så att säga. Trots det får de alltid en liten bit, för om de inte får det står de och väntar med bedjande blick mot godispåsen och ser ut som om de aldrig någonsin fått godis förut.
Ett annat smart drag de har är att om någon av dem har varit ute utan den andra sätter sig den som varit hemma också i hallen och väntar när det är godisdags för kompisen. De är smarta, och ibland faller man för det. De vet även att om jag har gett dem kan de försöka lura till sig av husse genom att se ut som att de inte alls redan fått, och vice versa.
Speciellt Ollie kan ibland också få för sig att han förtjänar en godis trots att han egentligen inte har gjort något alls. När man är ute och går kan han gå och stirra på en hur länge som helst, han skulle kunna vandra rakt in i en lyktstolpe. Oftast brukar jag ge honom då också, för det är ju alltid trevligt med spontan kontakt.
Nu låter det kanske som att jag inte gör annat än matar mina hundar med godis, så är det förstås inte. Men det är himla smidigt att ha "köttbullelydnaden" på sina hundar, för om man inte har en ras med väldigt mycket vilja att behaga sin förare just bara för att behaga föraren så måste man ju se till att man är en resurs för hunden i annan form, d.v.s. någon som bjuder på belöning när man gjort något bra. För det föder ju viljan att göra bra saker.
Och självklart tycker de om oss även utan godis, jag vill inte bara ses som en vandrande godismaskin i mina hundars ögon, man måste såklart kombinera det med att vara en snäll och rolig förare också.
Eftersom de vet när de kan förvänta sig godis blir det ofta så att man ger båda trots att bara den ena gjorde något bra (så länge inte den andra gör något dåligt), för att den ena får gör ju att den andra tar kontakt också, vilket såklart ska belönas.
Ofta är jag lite lat och kastar godis åt dem istället för att böja mig ner, och de är faktiskt väldigt skickliga på att fånga även om jag råkar kasta lite snett eller så. Nikon har inte riktigt förfinat tekniken, men han lär sig.
Ibland missar de såklart, och på rastningsrundan nyss skulle jag belöna Ollie och kastade en godisbit till honom som hamnade på marken. Nikon var med på noterna och norpade den så att jag fick ta fram en ny åt Ollie. En stund senare skulle jag belöna Nikon, men han missade och Ollie tog den så att jag fick ta fram en ny åt Nikon, så 1-1 då. Det är ju också ett sätt att få sig en godbit, men mina söta köttbullehundar nöjer sig inte med att bara norpa en tappad godbit, de tar kontakt ändå för att se om det vankas mer, och det är ju precis så jag vill ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar