Helgens aktiviteter.

I fredags åkte vi in till veterinären igen med Ollie eftersom han verkade bli värre i halsen. Eftersom han ogillar när någon öppnar hans mun och stoppar in fingrar och träpinnar var han tvungen att få en spruta med lugnande. Även med lugnande i kroppen är han imponerande stark i käkarna, men de såg i alla fall att det såg normalt ut. Det var lite inflammerat, som man kunde förvänta sig tydligen, och läkeprocessen gav honom troligtvis klåda i halsen. Vi fick rådet att fortsätta med smärtstillande några dagar extra samt ge honom lite glass ibland för att lindra. För att minska obehag skulle vi även använda sele istället för halsband.

Eftersom Ollie inte hade några problem alls förra gången han fick tonsillerna borttagna, vad jag kan minnas, blev jag såklart lite orolig när han den här gången verkade ha obehag som dessutom inte blev bättre utan snarare värre. Vi fick då reda på att vissa hundar t.o.m. kunde matvägra en vecka efter en sådan operation, men det hade ju varit skönare att få reda på det innan. Det visar återigen att man måste ha mycket kött på benen själv angående det som är fel med ens hund, för man kan inte lita på att veterinärerna gör eller säger allt rätt, tyvärr.

Så, fredagen som egentligen var tänkt till hundträning och andra nöjen för husse och mig blev istället en dålig dag för Ollie som fick utstå ett veterinärbesök samt spenderade resten av dagen under en filt där han sov av sig det lugnande medlet. Trots uppvakningsspruta blir ändå hela dagen "förstörd" eftersom uppvakningsmedlet går snabbare ur kroppen än det sövande medlet, och lämnar ändå en trött hund (har vi fått förklarat för oss). Husse tog i alla fall en promenad med Nikon, så att han skulle bli lite trött och inte störa Ollie.

På lördagen var Ollie pigg igen och vi tog en tur till skogen för att ägna oss åt det som var tänkt för gårdagen. Först strosade vi bara runt lite och sedan tog vi en promenad längs grusvägarna. Tanken var att vi skulle prova lite sökträning. Vi har visserligen gömt oss och låtit både Ollie och Nikon leta upp oss förut, men nu tänkte jag att vi skulle utgå från hur de som tränar "på riktigt" gör, alltså de som tränar för tävling. Det handlar alltså om att hitta gömda personer, där det i verkliga livet kan handla om människor som gått vilse eller ligger skadade någonstans.

Vi började enkelt med ett träningstips där den som ska gömma sig leker med hunden mot det tilltänkta gömstället för att sedan stjäla hundens leksak när den är lagom taggad. Hunden tas bort och människan går i en båge till gömstället för att hunden inte ska spåra sig fram utan istället använda vittringen i  luften. När hunden tas tillbaka och visar intresse skickas den för att leta efter den försvunna människan.
Egentligen är jag inte alls insatt i det här, men det är roligt att prova. Ollie och Nikon fick varsitt försök och båda två hittade husse som låg gömd i skogen. Till våren ska vi förhoppningsvis hälsa på uppfödar-Louise som har bjudit in oss på lite "riktig" sökträning.

Ollie ville gärna fortsätta att ligga på filten. Han tycker att det är mysigt, men på grund av en valp som äter filtar till frukost kan vi inte ha några filtar framme nu. Han lyckades i alla fall att lägga sig på den ändå, för om inte filten kommer till Ollie måste Ollie komma till den gömda filten. Sötnosen.

Idag har Ollie och jag tagit en mysig promenad när husse tog med sig Nikon ut för lite egentid och diverse vardagslydnadsträning. Det gick enligt rapport både bra och dåligt, men mest bra tror jag.
Jag och Ollie myste mest runt, gjorde lite natur-agility och njöt av varandras sällskap. Vid ett tillfälle träffade vi på en lös hund. Det var en äldre stövartik som först såg ut att vara helt ensam, men sedan såg jag att hussen höll på att packa ur en bil som stod parkerad bakom en buske. Tiken såg först ut att inte bry sig om oss, men sedan sprang hon plötsligt fram och började nosa på Ollie. Jag tog det som vanligt väldigt lugnt. Jag tror att man sänder ut fel signaler till sin hund om man brusar upp och börjar skrika efter ägaren. Självklart måste man vara på sin vakt, men jag tror att även den främmande hunden tacklar situationen bäst om alla håller sig lugna.

Efter några sekunder dök ägaren upp och kopplade sin hund. Han sa att hunden hade fått stryk av en rottweiler idag. Jag förstår för det första inte varför man släpper lös och sedan inte har koll på sin hund, men jag förstår ännu mindre hur man kan låta den hunden springa fram till främmande hundar om den nyss blivit påhoppad. Enligt honom hade nog inte hunden hans tillåtande att springa fram till min hund, men enligt mig är det samma sak att inte ha koll på sin hund som att ge hunden tillåtelse att göra vad den själv vill. Och en hund som har varit i slagsmål kanske är lite skärrad och bör verkligen inte utsättas för att tackla främmande hundar med egna initiativ. Mannen avslutade med kommentaren "Fast rottweilern är egentligen hennes vän. Hundar är sådana".

Man upphör väl aldrig att förvånas.