Apportträning.

Jag är så löjligt stolt över min klickersmarta hund! Igår började jag nämligen att klicka in ett greppande på träapporten, och det gick jättebra. Eftersom vi inte har några mattor på golven nu p.g.a. valpen bestämde jag mig för att börja i soffan så att det skulle bli så lätt som möjligt för Ollie, för risken fanns ju att han skulle tycka att apporten var lite halvläskig om han släppte den på golvet med en duns.

Jag tror även att det är bra att klicka fram ett greppande när jag presenterar den för honom för att minimera risken att han ser apporten som en leksak, för när klickern kommer fram är han direkt på träningshumör och vet vad som gäller.

Ollie började spontanbjuda på beteenden runt apporten direkt, och som alltid vill han gärna använda både munnen och tassarna. I början klickade jag för varje liten dutt med munnen, och när han fattade galoppen väntade jag ut honom lite så att han skulle förstå att det krävdes mer än så. Efter några korta pass hade vi fått till ett gripande!

I nuläget lyfter han apporten några centimeter från soffan, och det är mål nummer ett. Därefter kommer jag att vänta ut honom ännu längre så att han förstår att han ska hålla kvar den längre. Han släpper dock inte apporten förrän jag klickar, och det är viktigt eftersom jag vill belöna själva hållandet och inte släppandet. Men än så länge kräver jag bara av honom att han ska lyfta den.

Ollie tyckte att det var jätteroligt att träna! Tyvärr var jag ensam hemma, och då måste vi anpassa oss efter valpen eftersom han är just en valp och det går inte att tala om för honom hur han ska göra. Men så länge valpen tuggade ben eller höll på en leksak kunde jag och Ollie träna.

Jag funderade lite på ifall jag kommer att klicka in Nikon, men än så länge känner jag att det nog ger mig mer problem än framgång. Klicker är visserligen ett utmärkt träningsredskap, och jag skulle gärna lära Nikon saker med hjälp av klickern, men för tillfället är det lättast om bara en av hundarna kopplar klickerljudet till belöning när de är i samma rum.
En variant vore ju ifall man köpte en till klicker som inte har exakt samma klickljud, men jag vet faktiskt inte hur pass mycket de lyssnar till själva ljudet. Det är nog enklast att vänta tills Nikon blir äldre och förstår att ibland är man inte världens centrum och får nöja sig med att vänta på sin tur.