Snön som kommit ligger visserligen kvar, men alla vägar är täckta av blöt is som inte är speciellt trevlig att gå på. Det regnar och smälter och plusgraderna är tillbaka. Ollie tycker inte om att vara ute i slaskväder, och han är ordentligt blöt efter promenaderna. Det är inte lätt att vara så liten så vattnet stänker upp på magen för varje steg man tar.
Plusgraderna har också fått snön att rasa ner från taken. Eftersom vi bor precis bredvid gatan, och har parkeringsplatser två meter utanför fönstret, så låter det som att det åskar varje gång ett snöras träffar bilarna (tur att man har garage!). Ollie som är rädd för åska, skott, smällare och raketer är inte alls road av detta ljud.
Igår var han väldigt rädd och spenderade större delen av eftermiddagen och kvällen i "skyddsrummet", som enligt honom är badrummet. Först låg han bredvid mig i soffan, men när det började mullra utanför stack han iväg. Jag tänkte att jag inte skulle göra någon stor sak av det utan bara vara som vanligt, så att han skulle se att det inte var någon fara. Men efter ett tag när jag skulle gå på toaletten hittade jag min lille buse där inne, sittandes i badkaret! Han har aldrig hoppat ner i badkaret själv. Jag visste inte ens att han kunde komma dit, så liten som han är. Men där kunde han ju inte sitta, så jag lyfte ur honom, men han ville inte lämna badrummet. Inklämd mellan toaletten och badkaret ville han ligga, så han fick en handduk att ligga på och en vattenskål. Natten spenderade han i alla fall i sängen med oss, som vanligt, fast tätt tryckt mot min sida.
Idag är han fortfarande lite misstänksam och vill inte gärna vara nära fönstren. Det går bra att vara ute, det gjorde det igår också, men vi kan ju inte vara ute hela dagen. Det går att avleda honom med leksak eller godis, men bara för en liten stund. Han får helt enkelt ligga där han känner sig säkrast och komma fram när han vill.
Min stackars lilla buse. Man ska aldrig ömka eller visa att man tycker synd om en rädd hund, och jag gör mitt bästa för att Ollie ska se att allt är som vanligt. Men när han satt där i det kalla, hårda badkaret så liten och ensam så brast mitt mattehjärta, om än bara för en sekund. Det går trots allt inte att lura en hund, de känner ens känslor direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar