Bra träning.

En lång och mysig promenad tog vi på förmiddagen. Solen sken men det var lite blåsigt. Det är så svårt att veta hur man ska klä sig på våren, antingen blir det för varmt eller så blir det för kallt. På vägen stannade vi till vid hundrastgården där Nikon fick sträcka på benen. Han behövde det verkligen! Ollie hade gärna varit med såklart, men han får ju inte än. Han fick nöja sig med att söka lite godis i gräset utanför och träna på att vara passiv trots att Nikon stojar omkring i hagen.

Nikon njöt i solen med ett äkta staffe-smile.

Sedan var det dags för Ollie att vibrera igen. Han är jätteduktig på det nu. I början fick han ligga på lydnad, men det gjorde att han hade förväntningar och satte sig upp när han tyckte att det inte hände något snabbt nog. Men så bad jag honom lägga sig ner och satte sedan en fot på kopplet så att han helt enkelt inte kunde resa sig, och när han försökt några gånger låg han kvar och bara accepterade det. Kopplet behöver inte ens vara spänt, det är nog bara själva tanken på att det finns där som räcker. Och att han inte har några förväntningar. Nu ligger han hela kvarten ut utan att försöka resa sig. Jätteduktig!

Nikon fick vara med som sällskap och träna passivitet som vanligt. Han brukar bli lite gnällig när det blir tråkigt och det inte händer något, men den här gången hade han ju rusat runt i rastgården, så nu gick det bra.

Det börjar bli dags att boka ett återbesök för Ollie hos fysioterapeuten. Snart två månader utan smärtstillande och med rehabilitering, vi hoppas verkligen att han blir friskförklarad. Det är väldigt svårt för oss att utvärdera om han blivit bättre eftersom hans problembeteenden fortfarande finns kvar. De har kanske blivit bättre i vissa fall, men också sämre i andra situationer. Jag vet att det förmodligen sitter i skallen på honom, och det är ju precis det som gör det så svårt. Den där mannen vi skulle träffa angående Ollies beteende svarar inte på mailadressen vi fick, så det blev inget av med det.
Vi hoppas på det bästa i alla fall, så får vi se hur vi ska gå vidare.

Överlag fungerar det i alla fall mycket bättre hemma. Jag tror att det var väldigt nyttigt för oss att tvingas hålla hundarna i stillhet inomhus, för nu hade vi ju en anledning att vara väldigt konsekventa med det. Ollie har inte behövt vara instängd i sin hage på länge, för nu verkar de inse att de ska hålla sig lugna inne. Och det är väldigt skönt! Innan tyckte jag att det inte var så farligt att de härjade runt tillsammans inne, men då var det å andra sidan väldigt svårt att bryta dem. Så jag föredrar verkligen nolltoleransen där de kan umgås utan att behöva busa. Visst händer det ibland att någon av dem bjuder in till en jaktlek eller så, men då är det inte så svårt att bryta.

För Ollies del är det nog skönt att slippa vara i hagen, men å andra sidan tycker han verkligen om att vara där! Den står fortfarande uppe, men nu har vi öppnat en springa så att han, men inte Nikon, kan gå in och ut som han vill. Han går självmant in och ligger där flera gånger om dagen, så nu är det mer hans "fristad" men utan tvång. Och tycker man att han är lite för på är det bara att säga "lägg dig på din plats" så kilar han in där och lägger sig i bädden eller på soffan. Väldigt smidigt!

Idag passade jag på att träna lite inomhus med hundarna. Otroligt bra gick det! Jag har fortfarande inte riktigt kommit över att det gick så dåligt utomhus förra gången, så jag har inte känt någon motivation att göra om det än, men jag är i alla fall väldigt glad att det går så bra inomhus. Båda två gör framsteg! Jag har faktiskt inte tränat så mycket alls på ett tag nu, men det var väldigt inspirerande att det gick så bra, och det är ju det som gör en sugen på att fortsätta.

Med Ollie körde jag vidare på fasthållandet. Vi tränar fortfarande med plastlocket, men snart borde jag nog ta in träapporten från bilen och prova med den också. Nu kan han sitta och hålla kvar längre stunder, kanske 10 sekunder, när jag står upp och han sitter vid min sida. Jag har inte kört längre än så eftersom jag vill att han ska lyckas, och ibland spottar han ut den om man väntar för länge, så vi ökar sakta men säkert istället.

Själva apporteringen kan han redan, det är just fasthållandet när han sitter stilla som vi tränar på, men jag passade ändå på att träna lite apport med platlocket och la även där in att han ska hålla den länge stunder innan han lämnar över den. Jag försökte också få honom att komma in till sidan med den, men det var svårt. Han kan lämna över om han sätter sig framför mig, men jag hoppas att han snart kan komma in i fotposition med den också.

Nikon fick repetera lite ingångar, fritt följ, vändningar på stället och att backa. Han är verkligen mycket bättre på att backa nu! Jag la på kommandot "backa" idag, jag tror att det kommer att hjälpa och kunna arbetas bort sedan när han kopplar ihop vad han ska göra. Han följer fortfarande en godis i min hand, men han kan backa längre sträckor och han backar mycket rakare. Jag körde även lite backa med honom framför mig (jag gick framåt och han gick bakåt) och la på kommanot även där.

En annan sak som jag provade var stegförflyttningar. Det har jag inte gjort sedan jag testade det första gången för ganska länge sedan, och då gick det inte så bra. Nu fick jag för mig att prova igen, så jag kallade in Nikon i fotposition och tog ett litet steg till höger. Döm av min förvåning när han flyttade efter, och faktiskt med ganska rak kropp! Nu sitt-hoppade han visserligen i sidled, men jag tror faktiskt inte att hunden behöver stå upp? Oavsett så var det verkligen ett framsteg för oss, och något att jobba vidare på! Något att tänka på som jag läste lite om nu är att se till att man inte bara belönar halterna, det är ju själva sidförflyttningen man vill belöna. Det är kanske inte så lätt att belöna mitt i ett steg, men berömma går ju utmärkt, och ge belöningen efteråt.

Jag är jättestolt över grabbarna, de gjorde verkligen bra träningspass idag!