Valborgskvällen gick långt över förväntan! Första smällen hörde vi runt halvnio när jag var ute och rastade Ollie på gården. Det var på avstånd och lät inte högt alls, men Ollie stannade upp och tittade på mig. "Nu är det kört" tänkte jag, och såg framför mig hur han inom några sekunder skulle kasta sig mot dörren och inte vilja gå ut mer på hela kvällen. Ollie vet vad "kissa" betyder, så jag hade is i magen och bad honom att kissa, och det gjorde han! Sedan gick vi in som om ingeting hade hänt. Första smällen avklarad.
Efter det höll vi oss inomhus och jag höjde ljudet på teven. Lite senare började det smälla närmare oss, och eftersom jag hörde det visste jag att Ollie också hörde det. "Typiskt" tänkte jag. Ollie spetsade genast öronen, men istället för att bli rädd började han skälla. När han blir rädd skäller han inte, då blir han låg och hoppar antingen upp i mitt knä och börjar skaka och flämta, eller sticker direkt till badrummet och gömmer sig där. Skäller gör han när han vaktar, och det var det han gjorde nu. Han skällde på raketerna precis som han skäller på andra ljud utanför fönstret.
Hans vaktskällande är något vi har försökt träna bort, men inte lyckats. Men den här gången var vaktandet positivt, att skälla på raketerna är tusen gånger bättre än att bli rädd för dem. Och så fortsatte det under kvällen. Det var ganska lugnt, men ibland hörde man några smällar, och då skällde han.
När vi gick och la oss följde Ollie med till sängen som vanligt, men efter ett tag vaknade vi av att han skällde i teverummet. Husse gick och hämtade honom och drog igen dörren till sovrummet. Ollie ville inte vara i sängen och jag anade att han var rädd, men jag tyckte att han var så tyst, jag hörde inte ett ljud. Det visade sig att husse inte hade stängt dörren ordentligt, så Ollie hade smitit ut och ville spendera natten i badrummet. Eftersom jag ville ha koll på honom, och slippa hitta min grabb i ett hårt, kallt badkar nästa morgon, gick jag och hämtade honom igen och stängde dörren till sovrummet ordentligt. Ollie ville inte vara i sängen, han gick runt på golvet en stund, men han varken skakade eller flämtade, så jag kände mig ganska lugn ändå. Efter ett tag hoppade han upp i sängen och somnade som vanligt.
Kvällen gick alltså över förväntan! Att slippa se Ollie rädd var det bästa som kunde hända igår. I en perfekt värld hade han inte brytt sig alls såklart, men för just den här hunden var det ett stort framsteg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar