Personspår och regn.

En ledig dag mitt i veckan är ju inte helt fel!

Dagen har spenderats med att städa, det ska ju också göras någon gång. Efter städningen åkte vi till skogen för att lägga ett spår, solen sken och jag blev varm i kläderna där jag klev omkring i skogen och satte snitslar i trädgrenar. Eftersom jag har tänkt att jag ska prova längre liggtid på spåren för att se om det löser våra (läs hundens) koncentrationsproblem, tänkte jag att vi skulle prova med en liggtid på fyra timmar den här gången. Väl hemma igen märkte jag att himlen började mörkna, och efter att ha kollat väderleksrapporten på nätet och sett att det skulle börja regna insåg jag att det är bäst att kontrollera sådant innan man lägger spår om man tänker ha längre liggtider.

När det regnar sjunker doftmolekylerna ner i marken och blir svårare att hitta för hunden, och när marken torkar upp stiger molekylerna och spåret "kommer tillbaka" igen. Om det är hårt underlag kan doftmolekylerna sköljas med regnet, och när det torkar upp kan spåret ligga på ett helt annat ställe.
Typiskt, tänkte jag, eftersom jag då inte skulle kunna utvärdera om liggtiden hade betydelse, för om han gick dåligt kunde det ju lika gärna bero på regnet.

Det kom en ordentlig störtskur, men sedan kikade solen fram och jag bestämde mig för att göra ett försök med spåret ändå. Först tog vi en promenad på ca 3 km som uppvärmning. Efter det hade spåret legat ca 3 timmar, men om jag hade väntat längre än så hade jag enligt väderleksrapporten fått spåra i ytterligare en störtskur. Därför tog jag chansen och tänkte att det fick gå som gick, jag var ju ändå tvungen att plocka ner snitslarna och hämta kampbollen.

Spåret började på gräs. Jag har spårat på gräs med Ollie förut, men den här gången gick det inte alls. Antingen var det för att doften hade försvunnit av regnet, eller så var det för att Ollie ändå kände att gräsätning var en mer stimulerande aktivitet. Personligen gissar jag på det andra, trots att jag gärna vill tro att det hade med det första att göra också. Jag försökte visa honom spåret och peppa honom att spåra, men han trodde bara att jag pekade på trevliga grässtrån han kunde tugga på. Jag fick ge upp grässpårningen och ta upp spåret där det gick in i skogen istället.

I skogen gick det något bättre. Ollie följde spåret bra till en början, men sedan tappade han det flera gånger. En positiv sak var att jag kunde se att han letade efter det, istället för att bara börja springa planlöst och hitta på andra saker. Kanske var det liggtiden som gjorde honom mer koncentrerad, och regnet som förvillade honom. Man kan ju alltid hoppas.

Vi hittade i alla fall fram till slut, och Ollie fick både motion och nosarbete, och det är ju det viktigaste!